söndag 27 december 2009

Tillbaka från Sanya

Åter i Shanghai efter en vecka i Kinas sydligaste stad Sanya. Det tar tre timmar att komma från nollgradigt regnigt väder i Shanghai till nära 30 graders strålande sol och långa beacher med fin sand. Det är inte att undra på att massor av utländska hotell etablerat sig där och fler är på väg. Vi bodde på Hilton men hade kunnat välja Mandarin Oriental, Marriott, Ritz Carlton, Pullman, Conrad eller en massa kinesiska.

För Anita och mig ävar dt lite nostalgiskt att komma dit eftersom vi var där för 20 år sedan för att se på förutsättningarna för en mjuk kredit till Swedavia att rita en ny inflygplats. På den tiden fick man åka buss 7 timmar från Haikou för att komma till Sanya. Vi fick se olika turistområden och man såg omedelbart att regionen hade en fatastisk potential.

Sida hade dock anställt en konsult (som jag av barmhärtighetsskäl inte skall namnge) som frankt förklarade att turism inte har någon sund utvecklingseffekt. Det blir en generation av kypare bara. Risker finns också för att miljön försämras och att de etniska minoriteterna på ön stördes. Det fanns ingen ända på konsultens litania över hur fel det var att satsa på turism.

Med facit i handen anser jag att han hade fel på verenda punkt. Det land som säger nej till turism får nog förlita sig på någon oljekälla eller någon annan gudasänd gåva. Visst har en del blivit kypare istället för att bli risodlare men på Hilton lär de sig tala engelska och lär sig vad perfekt service är. Det är nog mer eller mindre samma på de andra hotellen. Vore jag hotellägare i Shanghai skulle jag åka ner och rekrytera folk från dessa hotell. Folk nere på Hainan har ett mer serviceinriktat sätt, kanske klimatet gör skillnaden. Vi hade ibland känslan att vi var i Thailand eller Filippinerna.

Orden att rita flygplatsen gick istället till en fransk konkurrent som ritade en kopia av Nice flygplats. Utan den skulle aldrig denna stora utveckling ha kommit till stånd.

lördag 19 december 2009

En dålig dag

Läser i morgontidningarna att SAAB läggs ner och att klimatmötet i Köpenhamn misslyckades.
Om SAAB är väl det mesta sagt. Det är ledsamt för alla västsvenskar. Hoppas de nu kan satsa på att göra en bra elbil. Batterikunnadet finns i Nol på nära håll där ett gäng från Chalmers tagit över den gamla Tudorfabriken.

Klimatet är en svårare sak att lösa. Jag har läst de kinesiska kommentarerna med viss fundersamhet. Vad de säger är att de fortsätter sitt program vad som än sker, dvs att de i realiteten struntar i omvärlden. Deras progam är sänkning av enerigintensitet på 40-45 % från 2005 till 2020. För att förstå vad det är får man ta fram räknnedosan.

Om man antar att Kinas ekonomi växer med 8% i ett lågt scenario och 10% i ett högt scenario så växer BNP till 2020 till 3,172 resp 4,17 av BNP 2005.

Om man räknar med bästa läget, tillväxt 8% och minskning med 45% så ökar koldioxidutsläppen med 77%. I det sämre läget med 10% tillväxt och bara 40% sänkning ökar koldioxidutsläpen med 150%.

2006 hade Kina 21,5 % av världens koldioxidutsläpp. Med tanke på att EU åtagit sig att gå ner 20% till 2020 (1990 års bas) och liknande framsteg är aviserade av Japan, Australien och ett antal andra stora länder så kan man se en sitution framför sig 2020 när Kina stör för mer än hälften av världens kodioxidutstälpp, med knappt 20 % av världens befolkning.

Vad säger kineserna i det läget? Det finns en risk att resonemanget är att de inte bryr sig så mycket om inte klimatuppvärmningen skadar just Kina. Att ett antal atollstater i Stilla Havet och indiska Oceanen dränks är nog inte ett problem för den genomsnittlige kinesen. Värre är om det blir torka i Nordkina. Sambandet torka uppvärmning är dock svårare att fastställa. Hur som helst ser det dystert ut just nu.

torsdag 17 december 2009

Investeringarna bara ramlar in

Fick på mitt bord ett pressmedelande från Atalas Copco att man skall bygga en ny fabrik i Shanghai. Investering 100 miljoner kronor.

Det har inte gått en vecka sean i höstas utan beslut om nya invewteringar i Kina, SKF, Sandvik och Ericsson till hör dem som investerat mest. I de här sammanhangen är 100 milj SEK en rätt låg siffra. Ofta är det 100 milj USD.

Atlas Copco skall enligt Veckans Affärer flytta en del av sin koncernledning till Shanghai.

Det är ett annat klimat nu jämfört med våren när inga beslut togs i avvaktan på att världdskonjunkturen skall gå upp igen. Nu är vi tilblaka i den siutation som rådde fram till september 2008. Expansion på alla fronter.

tisdag 15 december 2009

En helt vanlig dag

Läser i tidningen på nätet att det är denna veckan är sista chansen att rädda SAAB, nu genom ett holländskt/arabiskt/ryskt kosortium.

Läser än en gång att Geely tänker köpa Volvo.

Får ett mail att den fem år långa striden om ett svenskt j-v i Kina är ytterligare tillspetasat

Läser att Kinas ekonomi för femtielfte gången utvecklas bättre än förväntat.

Ser i DN att vi inte kan åka motorväg så mycket i Stockholm då det är för hög partikelhalt i luften.

Samtidigt åker jag till jobbet i ett moln av kinesisk smog. Lite skit rensar kroppen sade alltid min svärfar. Vet dock inte om det är för skillnad på skit och skit.

Läser en skräckrapport att jordens uppvärmning fortsättr även o vi idag skulle stänga all koldioxidproduktion i hela världen pga lagring av värme i haven.

Funderar lite var man skall bo som pensionär. Glöm Medelhavet som blir en öken. Södra Sverige kommer att blåsa bort i stormar á la Gudrun. Värmland blir säkert översvämmat av Klarälven vart och vartannat år. Kanke en trevlig tomt nära Trollhättan kan fås för vrakpris och där kan man ha en vinodling och bananplantage och andra tropiska frukter. Jag har ju faktiskt en tomt där redan. Tilbaka till rötterna!

måndag 14 december 2009

EU-arbetet på slutvarvet

Idag firade vi slutet av vårt EU-ordförandeskap i Shanghai. vi har äntligen kommit så långt att vi är "medlem av EUs kärna", det som var vår plan under denna mandatperioden. Ett fantastiskt arbete i Stockholm coh Bryssel har säkerställt detta. Härute i Kina har vi gjort vad vi kunnat.

Det som gör att man tar på sig extra arbete i denna omfattning är förmodligen att det ger så mycket tillbaka. Det är med sina EU-kollegor som man benchmarkar sig och jag kände en stor värme och tacksamhet från dem.

Lite smolk i bägaren att Spanien inte dök upp. När jag skulle ämna över vår ordförandesymbol, en fanborg med 27 flaggor + EU-flaggan fanns ingen spanjor i salen. Jag frågade deltagarna när de tyckte jag skulle lämna över den till spanska konsulatet. "Mañana" ropade någon. Så får det bli.

torsdag 10 december 2009

Shanghailanders är tillbaka

Var på journalistklubben och hörde Graham Earnshaw tala om sitt bokförlag Earnshaw Books som gett ur ett tjugotal böcker om det gamla Shanghai. Graham var först med att få ut info om det gamla Shanghai på nätet genom sajten www.shanghai-ed.com och nu har han gått tillbaka lite grann teknologiskt genom att ge ut faximilupplagor av gamla böcker. Böckernas nostalgivärde är nog högre än det rent historiska värdet. Med utgångspunkt från "Tales of Old Shanghai" försöker han nu skapa ett varumärke av "Tales from.." som inte bara skall innefatta städer i Kina. Han säljer rätt hyggligt i Shanghai, i ett 20-tal boklådor i Shanghai, men har knappt lyckats sälja en en bok i USA.

Jag ställde ingen fråga för Graham är vass som en huggorm i repliken och han säger alltid emot en, vad man än säger. Dock hade jag velat att han lite mer utvecklade ett resonemang om den "clash of arrogances" som han tyckte präglade relationen mellan utlänningar och kineser.

Min egen teori är att om vi nu fått tillbaka en stor grupp utlänningar i Shanghai, att jämföra med "shanghailanders" före andra världskriget så får vi oundvikligen en massa utlänningar som göra affärer och lever med andra utlänningar och som inte anstränger sig att acklimatisera sig i den kinesiska världen. Jag såg det tydligt i Hongkong på 90-talet när Honkongkineserna talade om inflyttade engelskmän som FILTH (Failed In London - Try Hongkong) eller som "eurotrash".

På motsatt sätt finns en romantisk bild av de få utlänningar som var med på kommunistsidan under inbördeskriget som den kanadensiska läkaren Norman Bethune.

Vad göra? Kanske får man hoppas på att det stora antalet blandäktenskap är en brygga mellan folken. För övrigt får man i det dagliga livet tänka på att vakta sin tunga och trösta sig med att det i allafall i grunden är väldigt goda relationer mellankineser och utlänningar.

måndag 7 december 2009

Statens fånge

Så heter titeln på Zhao Ziyangs memoarer. De kom ut i oktober i Hongkong och ledde genast till en massa diskussioner om de var äkta eller om de skrivits av sonen till hans rådgivare Bao Tong eller någon annan ärstående. Hittills har ingen så vitt jag vet kunna påvisa att de inte skulle vara äkta. Det finns tusentals uppgifter som man skulle kunna kolla.

Något som slår mig vid genomläsningen är att partitoppens arbetsmetoder var betydligt mer ordnade än man kunnat föreställa sig. Den som försökte kuppa igenom beslut fick genast på nöten. Alla frågor förberedddes på ett minutiöst sätt. Jag erinrar mig memoarer från någon i tjeckoslovakiska partiets politbyrå 1968 som klagade över att man vid mötet varje vecka hade en lunta på ett par hundra sidor text att ta ställning till.

Den andra slutsatsen är att fastän det fanns ett sådant klart regelverk hade Deng Xiaoping sista ordet i alla stora frågor helt enkelt genom att man gick dit och frågade vad man skulle tycka. Enligt Zhao stod han alltid på Zhaos sida. Man kan undra där om bilden är helt rättvis.

Åren i slutet av 80-talet arbetade jag i Hongkong och hade South China Morning Post som min källa. En del av de frågor som Zhao beskriver publicerades i SCMP. Det uppmräksammade fallet när ett japanskt byggbolag (Kumagai Gumi) ville arrendera ett område på Hainan på 50 år för att bygga industrier var ett exempel. Inom partiledningen stred man om denna fråga i månader. Allt fanns att läsa i SCMP, men bara som rykten. Ryktena visade sig nu vara sanna i de meningen att det faktiskt läckte väldigt mycket till Hongkongpressen. Att frågan tog upp så stor del av ledningens tid hade jag aldrigt trott. Zhao fick inte igenom projektet då det ansågs vara kolonialistiskt.

En tredje slutsats är att de verkliga besluten inte togs i mötesrummens "smoke filled back rooms" utan hemma hos toppolitikerna. Det tycks aldrig ha besökt varandras tjänsterum utan gick alltid hem tillvarandra. Jag tror inte det har med rädsla för avlyssning att göra utan är nog en kinesisk tradition. Jag minns att det var precis samma på Taiwan. I ett svenskt perspektiv är det lite märkligt. Så är det med det mesta i Kina - lite märkligt ur ett svenskt perspektiv!

söndag 6 december 2009

Nya restauranger

Om någon skulle fråga mig när jag återvänt till Sverige vad jag saknar mest från tiden i Shanghai skulle jag antagligen svara "maten". Varje restaurangbesök är en upplevelse oavsett det är kinesiskt eller västerländskt. Jag har inte ätit en dålig meny på ganska länge.

Besökare från Sverige ägnar egentligen för lite tid åt maten och för mycket åt sightseeing. Några shoppar förståss också som galningar. Skulle jag komma tillbaka i ett senare skede skulle jag ta långa luncher och middagar. Resten av tiden fick man antagligen springa på löparbandet för att inte bli rund som ett klot.

lördag 5 december 2009

La Vie en Rose

Vi hade en stund ledigt och promenerade bort till Möllerska huset, ett av Shanghais mest kända byggnader för att se man man kunde få en matbit. Huset har varit hotell nu i 5-6 år efter att förut varit kommunistiska ungdomsförbundets Shanghaikontor. Sen var det häkte för förre partisekreteraren under två år när hans korruptionsbrott utreddes. Jag var där en gång med Pagrotsky 1996 och då fick vi se hela huset som är på ett par tusen kvadratmeter i tre våningar. Ägaren Eric Möller, vars far var skeppsredare i Helsingborg innan han flyttade till Shanghai, fick lämna 1949 och dog sedan i en flygolycka 1954. Se vidare min blogg av 22 september.

I hotellet pågick något evenemang som var obegripligt att förstå. Ingen heller talade engelska och min fråga om restaurangen var öppen bemöttes enbart med misstänksamma ögon. I sådana lägen gäller det att snabbast dra sig därifrån för annars kommer missförstånden bara att bli ännu större.

I trädgården fanns emellertid ett litet cafe, "La Vie en Rose" där det satt rätt eleganta människor och gjorde i stort sett ingenting, drack the ur serviser som kunde tillhört Madame Pompadour. En konstig blandning av antika statyer och franska konjaksbuteljer. Skall man imitera Europa blir det en del konstiga sker också som markiser inomhus och rutiga bordsdukar som inte skulle passat i fransk elegant miljö, men det var ändå en rätt kul upplevelse.

fredag 4 december 2009

Efva Attling är i stan

Igår hade Efva Attling invigning av sin kollektion smycken i juvelerarbutiken "I Do" i Shanghai. Jädrans vilke pådrag det blev! Jag släppte nyheten på konsulatet i en bisats och alla ställde upp. Invigningsceremonin var utformad som en vigselakt mellan juvelerarkedjans ägare Mr Li och Efva där de lovade samarbete tills döden skiljde dem åt.

Mr Li lär vara god för för ett par miljarder. Att sälja smycken till brölloppspar i Kina är en jättemarknad. Kommer man på kedjans 100 butiker kan det bli omsättning.

Trots att butiken kallat in ett antal paraderande modeller med smycken var det Efva som dominerande showen totalt. Hennes sätt att röra sig, prata och ta hand om folk visade att hon spelade i en helt annan liga än socialites i Shanghai. Jag råkade nämna att butiken låg i den byggnad vi hade generalkonsulat i Shangahi för 100 år sedan (1910-1912 för att vara nogräknad) och till och med en sån nördig kommentar visade hon uppskattning för.

torsdag 3 december 2009

Regisserade tillställningar

Efter några dagar i Nanjing där EU och Kina träffades slogs jag av tanken att allt är regiserat. Varje möte har en agenda och överenskomna inlägg. Varje middag har en bordsplacering som förhandlats fram och på gatorna finns det polisbilar och vakter som alla veet vad som skall hända och ingriper om något annat händer.

Det kinesiska rangsystemet har naturligtvis alltid funnits. Har man en delegationslista i fallande rangordning (andra finns inte) och ser en delegation kan man utan vidare räkna ut vem som är vem även om de inte har namnskyltar. Så har det alltid varit.

Jag kan inte minnas att det var så regiserat på 90-talet. Kanske är det så att mobiltelefoner och epost har gjort det möjligt att regissera allt. I bussen till Wuxi satt min assistent och förhandlade bordsplaceringen vid lunchen när vi kom fram. För 15 år seedan hade förståss det varit helt omöjligt. Telefonopeatörerna är vinnarna och anarkisterna är förlorare av den nya samhällsordningen.

fredag 27 november 2009

Brinkmanship

Jag har haft ett antal strider med kinesiska motparter. Alltifrån management i huset jag bor som vägrar göra enklaste saker till mer på den storpolitiska agendan.

Det som förvånar mig lite grand är att jag enbart når resultat om jag tar till storsläggan. Nu har jag avlossat ett brev till husets management att jag vägrar betala hyran om de inte byter en gardin som de har lovat sedan en månad.

Så behövde man inte göra förr. Jag tror till och med att hyresvärdarna gick coh frågade om det var något man önskade.

Folk jag pratar med säger ibland att man måste strö gåvor kring sig för att få dessa personer på sin sida. Det är kanske inte min starka sida och heller inget som min arbtsgivare skulle uppskatta att jag gjorde. Är man en vanlig företagare här får man dock nog räkna med att det är en del av livet.

När jag bodde i Belgien sades det allmänt att man måste muta brevbäraren annars kom inte posten i tid. Det ansågs vara en del av landets charm att man fick enpersonlig (om än dyrbar) relation med brevbäraren. för dem som gör affärer med Kina ges det kurser i hur man arbetar med "guanxi". Som jag förstått det är det ett kinesikt ord för vänskapskorruption. Kanske finns det en mer ädel definition men det påminner lite om den belgiske brevbäraren lite av det exotiska att ha med andra länder att göra.

torsdag 26 november 2009

Snåla och rika kineser

Jag har haft några samtal med kineser som givit en underlig eftersmak. Å ena sidan shoppar man vilt i märkesaffärer och uppträder enligt den gamla reklamprincipen "if you got it - flaunt it!". Å andra sidan räknas det på ören när det gäller andra utgfter.

En som beskrev det vältaligt var Runo Nessén som besökte en butik i Singapore som sålde mågon metallmanufaktur, minns ej vad. Det var så varmt i butiken att Runo sade till ägaren att om ha installerade luftkonditionering skulle han både få det bekvämare själv och kunderna skulle bli glada. Ägaren sade att det fanns 20 affärer på den gatan som sålde exakt samma varor. Om han skulle köpa en sån apparat skulle han behöva höja priset med 1 % eller mer och då skulle han vara ute ur business med en gång.

Jag pratade med en svensk professor på en handelshögskola här som sade att kineserna har en gen i kroppen som styr dem att minimera priset. Den genen har vi förlorat för länge sedan. Det märks tyligt när man får en räkning från en hantverkare som börjar med "framkörningskostnad 800 kronor".

fredag 20 november 2009

Vår värsta tid är nu

Knappt hade bläcket torkat från mitt inlägg "Vår bästa tid är nu" förrän jag tänkte om.
Nordliga vindar sänkte temperaturen från behagliga 25 grader till obehagliga 5 grader på ett par dagar. Jag reste fram och tillbaka till Wuxi och såg att järnvägsstationerna nu byggs om både i Shanghai, Suzhou och Wuxi. Man vadar fram genom byggskräpet, får gå långa omvägar och överallt är det byggnadsställningar.

Min egen tunnelbanestation Changshu road byggs om för där skall det bli sammanbindning med två av de fyra nya tunelbanelinjer som invigs nästa månad. Byggdamm igen.

Som sagt, snart är tunelbanelinjerna klara och man börja ta sig ut till helt nya platser i Shanghai utan större ansträngning. Järnvägsstationerna behöver nog ett halvår på sig för att bli klara men det får man stå ut med.

En besökare kom in igår som inte varit i Kina sedan 1984. Hon trodde inte sina ögon. Det är ju ett helt annat land. Fråga är när Kina blir färdigbyggt. Låt oss säga att halva befolkningen i Shanghai arbetar med enkla sysslor som bud, byggnadsarbetare, butiksbiträden etc och inte fått del av välståndslyftet och bor kvar i överbefolkade smålägenheter. Skulle de få (råd till) nya lägenheter skulle man förståss hålla på i 20 år till i snabb utbyggnadstakt. Då skulle emellertid Shanghais konkurenskraft vara urholkad så någonstans på vägen måste man bestämma sig. Förmodligen kommer man att ta sig upp på den nivå som Taipei är om några år men att sen komma ikapp Hongkong tar nog 10 år till. I så fall skulle hela Shanghais yta (som är precis lika stort som Stockholms län) vara bebyggt med stadsbebyggelse.

lördag 31 oktober 2009

Titta i golvet!

Jag har varit på en del kinesiska invigningar som alla följer ett givet mönster. Man blir ombedd att gå upp på en scen och innan man stiger upp kommer någon fram och viskar ens nummer. Sist var det 7. När jag komer upp på scenen ser jag numren 16, 14, 12 osv i golvet och jag förstår att jag skall gå lite längre bort än mitt på golvet. Sen skall alla presenteras. Då går man märkligt nog inte i nummerordning utan då är ordningen

- värd
- nationella representanter (från Peking)
- provinsiella representatner (från provinsregeringen)
- utländska gäster (först diplomater, sen affärsmän)
- lokala representanter

Ofta hamnar jag mellan två mycket intressant personer men man har ingen chans att prata. Framför oss rör sig TV-kameror på jättelika armar coh det är svårt att veta om man är i bild eller inte. Kineserna kan stå en timma utan att röra en min. Det är väl det som är motsvarigheten till framgångsrika svenska byråkrater som måste ha bra "sittfläsk".

Jag minns en berättelse i en av Solzhenitsyns böcker om hur man valde ut agnarna från vetet bland partifolket. Stalin kom och höll ett tal och efteråt var det en halvtimma långa applåder. Den som slutade applåderade först åkte i fängelse.

Undrar också om de på Stalins tid hade nummer i marken när de stod på Röda Torget. Kremlologer kunde ju räkna ut om det var omförändringar i toppen beroende på hur de stod. Kanske det gällde att tränga sig fram bara . Många saker får man aldrig veta.

söndag 18 oktober 2009

Vår bästa tid är nu!

Jag fann mig själv gnolande på Jan Malmsjös visa när jag gick till ett möte idag. Nu är vädret perfekt, soligt och runt 20 grader. Detta är tiden att gå till fots i staden.

Jag har hittat vägar att gå genom parker när jag går till möten åt olika håll. Det finns inte många parker i Shanghai och de som finns har stigar som leder åt annat håll man man tror. Kommer man dock in i parkerna kan man nu nästan överallt njuta av doften från osmanthusträdet som blommar just nu. jag har läst på lite trädgårdsbloggar att det finns en art av Osmanthus som klarar vintern i Sverige men bara i zon I-II och det tar flera år innan de blommar.

Jag gick och tuggade samtidigt i mig en lunchsmörgås. Då kom jag ur parken in på en gata jag alldrig gått tidigare (Jiangyingatan). Där sålde man levande insekter. Jag tror det mest var syrsor men det verkade vara en del andra otäcka djur också. 5 renminbi för en liten syrsa och 20 för en fullvuxen. Sen skall de rackarna matas ockå om det skall sjunga. Det är en kinesisk passion som är svår att förstå sig på.

Sen var det några affärer som sålde levande sködpaddor, från 3 cm till 1 dm långa. Sen var det affärer som sålde maskar, vet inte till vilken nytta. Aptiten hade helt försvunnit men smörgåsen var som tur var redan uppäten.

måndag 12 oktober 2009

Peta inte i Petain

Jag kände mig sugen på en salamikorv och gick ner till vår utländska matbutik i kvarteret, Fei Dan. När man kommer in har de ine stor samling tidningar och tidskrifter, man får FT, IHT osv. Längst fram var et tnumemr av Le Point, för det bor massor av fransmän i French Concession igen. Omslaget hade ett foto av marschalk Petain med titen "Quand la France aimait Petain" (när Frankrike älskade Petain).

Jag glömde korven och köpte tidningen och rusade hem. Skall fransmännen omvärdera Petain? Han tilhör ju den radda av européer som var chefer för tyska protektorat och tvangs gå med på tyska krav. Admiral Horthy i Ungern är den jag mest har funderat över. Mannerheim är också en komplex figur.

I Frankrike kommer det nu ut några böcker om Petain där man bl.a. får veta hur det gick till när Vichyregeringen skapades. Tyskarna hade vällt in i hela norra Frankrike och alternativen för regeringen var fortsatt krig (presidentens och ÖB:s linje) flykt till Nordafrika (de Gaulle) eller kapitulation och skapade av en autonom fransk stat. Petain var krigsminister och drev den sistnämnda linjen och vann regeringen på sin sida.

En annan ny bok beskriver Petain som älskad av folket, framför allt var han landsbygdens och katolska kyrkans man. Dessa grupper hade förlorat mycket under tredje republiken. Ofta blir de bortglömda då det ända sedan franska revolutionen funnits en radikal icke-katolsk politisk ledning från Paris. Desstom var han krigshjälte från första världskriget.

Petain tvingades till allt större eftergifter genom att skicka franska arbetare till Tyskland. När trycket blev ändå hårdare avgick han och Perre Laval tog över. Denne hade mindre att sätta emot och nu började deportationer av judar. Kanske räddade Petain ändå livet på mågna som skulle ha deporterats direkt om hela Frankrike var ockuperat. Man tvingas välja mellan pest och kolera. Den tyngsta kritiken mot Petain verkar vara att han försatte chansen att stärka Frankrikes försvar under 30-talet. Allt satsades på Maginotlinjen men tyskarna gick ju bara runt den, genom Belgien.

Petain dömdes till döden men fick straffet omvandlat till livstid.

En av de finaste boulevarderna i Shanghai hette Avenue Petain (idag Hengshan Lu). Kineserna skulle bara ana vilka funderingar vi européer har när vi går omkring på gatorna här.

tisdag 6 oktober 2009

Exit Hongkong

Vad gör man en sista dag i Hongkong. Vi gick till LRC, Ladies Recreation Club som varit igång sen 1883 och vet hur man driver en klubb. Den ligger på vad vi skulle tycka är en obebyggbar klipphylla, men där hade man lyckats mod konststycket att på obefintlig mark klämma upp ett hus till med spa, bibliotek och gott om plats för barnen. Det finns inte plats för fotbollsplaner och liknande för barnen i Hongkong så övningar måste ske vertikalt. Mest populärt var hopp från 5-meterstrampolin.

Tillbaka till hotellet läste jag i International Herald Tribune om Lung Yintais nya bok "Big River, Big Sea - Untold stories of 1949". De kom ut förra månaden på kinesiska och nu skall hon till Frankfurtmässan för att hitta en förläggare på engelska. I Shanghai hade jag bara läst artikeln och lagt den åt sidan, men på hotellet i Hongkong tog jag bara hissen ner några trappor till en bokhandel och köpte ett ex!

Boken ger äldre människors berättelser om inbördeskrigets slutfas. Det starkaste inlägget sägs vara från överlevande av belägringen av Changchun 1948. KMT hade kontroll över hela Mancuriet men missade att slå till mot en PLA-styrka vid ryska gränsen. Denna lyckades så småningom omringa basen i Changchun och svalt sedan ut både armen och civilbefolkningen. Eftr några månader åt man inskter, råttor, bark från träden. 160 000 av civilbefolkningen svalt ihjäl.

Varken PLA eller KMT har velat vidgå dessa hemskheter i sin historiskrivning. Jag läste först om det i "Mao - the true story" i fjol. Lung Yintai har gjort en kulturgärning att intervjua de överlevande.

Jag träffade Lung Yintai i Taipei 2006 efter rekommendation från Torbjörn Lodén. Jag var då lite skeptisk till henne eftersom hon satt och pratade illa om DPP-regeringen 1 timma i sträck utan någon moderation eller nyans. Hon är nog helt upptagen av att mäkla fred mellan KMT och Kina. Hennes linje i boken synas vara att vi måste sluta att tänka i termer av vem som hade rätt och vem som hade fel. Den dagen vi ser och erkänner såret hos motståndaren, den dagen kan vi lägga ner vapnen.

Jag hopppas hon nu hittar en en förläggare på engelska.

måndag 5 oktober 2009

Mer från Hongkong

En dag till i Hongkog med massor av intryck.

Det började med en liten ledsam diskussion med en taxichaufför. Vi frågade om han var född i Hongong. Självklart sade han, inga chaufförer från Kina tillåts här då de kör på andra sidan vägen. Taxichaufförer i många länder är ju rätt protektionistiska om sitt yrke. Jag minns från Belgien att bara chaufförer från flygplatskommunen Vilwoerde hade rätt hämta passagerare på flygplatsen.

När vi sagt att vi varit borta i 15 år och frågade hur det blev efter 1997 sade han att före 1997 var alla glada i Hongkong. Jag tror inte han anade någon önskan i vår fråga. Jag har lärt mig att taxichaufförer, om man nu kan prata med dem, är sanningsvittnen i alla länder. De träffar en kunde under några minuter och sedan aldrig mer. Varför skall de säga något annat än samningen. De lever också i en nedre medelklass/arbetarklass som är representativ för folkflertalet.

Å andra siden började jag se på engelsmännen med lite anddra ägon. En ny tur till The Hong Kong Club visade upp ett hundratal äldre män, konservativt klädda och utan någon geist i blicken. Jag vet inte vilka som stannat kvar men nog är det lite av ett arriere-garde. De har ofta något rödfnasigt i ansiktet som leder tanken till en bok av Jay Denby från 1911 Tales of a Shanghai Griffin. Den unge nyanlända affärsmännen (kallades allmänt för griffin) undrade hur de skulle kunna känna igen de framgångsrika äldre affärsmännen på klubben. Då de som var framgångsrikast söp mest var svaret "The redder the face, the taipanner the taipan"

Sen kan man undra om ändå inte Hongkongs välstånd är en frukt av det engelska koloniala systemet. Andra platser man lämnat som Singapore och Sydafrika har ju blomstrat. Hur är det med de franska exkolonierna? Vilken har idag den högsta levnadsstandarden? Är det Algeriet eller Vietnam?

lördag 3 oktober 2009

I Hongkong

Flera personer i Shanghai har rekomenderat mig att åka till Hongkong och se hur stan har utvecklats på sistone. Rent och snyggt, bra service etc. Sagt och gjort, vi åkte hit på ett par dar för att låta oss överraskas.

Efter ett dygn av att springa runt i Central District måste jag både hålla med och säga emot. Jo visst, servicen är fantastisk, människor på hotell och i affärer och restauranger har verkligen en trevlig och professionell inställning. I Kina är jag van vid situationer när jag tänker - Återigen låtsas de inte förstå fast de i själva verket fattar precis vad jag menar. Jag ger dem blicken "Jag vet att du vet att jag vet" men inte ens det hjälper. Här fungerar kommunikationen perfekt. Restaurangerna är så snygga och välordnade att man har lust att gå in i varenda en och käka.

Vi gick in i Pacific Place och såg att Grappa fanns kvar. Finns den behöver man inte åka till Rom.

Men sen kom jag att tänka på att så här var det även för femton år sedan när vi bodde här. Sedan dess har uppenbarligen inget hänt. Lite fler höghus är insprängda på ytor där man knappt kunde vända med en bil, men annars är stan sig lik. Det är jag som glömt bort vad god service är för något.

Kanske påverkar det de hundratusentals kineser som kommer hit, på samma sätt som de kanske påverkas av att komma till Taiwan och se en demokrati. Exemplets makts smittar.

Det är bar att lyckönska Hongkong att de kunnat hålla sin stad i fint skick på egen hand. Det engelska är verkligen borta. Vi var inne på The Hong Kong Club för att titta runt men det var helt öde frånsett 4 äldre män som satt i källarens Bowling Alley. På FCC var det lite mer människor men det var inte samma stim och buzz som förr.

torsdag 1 oktober 2009

Korruption

Jag gapskrattade i morse är jag såg ett inslag av Roberg Aschberg på Aftonbladet TV där han i namn av en påhittad branschorganisation bjudit in riksdagsmän på champagnmignel med en femrättersmåltid och utlottning av svindyra resor. 12 förväntansfulla kom. När de insåg vilken mina de gått på sade de att de självfallet inte skulle tagit emot några priser. Aschberg ansåg att resultatet visar att Sverige nog är lite småkorrupt.

I Kina byter man souvernier vid viktiga möten. Jag har nog hittils fått ett 50-tal. Ingen av dem har varit användbar. Bytesvärdet förefaller vara högre än bruksvärdet, så jag har delat ut dem till mina anställda vid två tillfällen. En del kan i och och för sig vara jättevackra konsthantverk men så står det en företagslogga som absolut inte går att få bort hur man än försöker.

Det måste vara ett enormt slöseri med alla desa gåver som fördelas i Kina. Tillverkningen av sidenboxar går kanske på högvarv och sysselsätter en del men i slutändan skall allt slängas en dag. Miljöförstöring.

tisdag 29 september 2009

Kina 60 år

I övermorgon firas 60-årsdagen av Folkrepubliken Kinas utropande. Det regnar i hela landet verkar det som. Allt blir genomblött och feststämningen vägrar infinna sig. Jag har varit på mottagningar i både Nanjing och Shanghai och hört väldigt korta tal. Många talar om hur medelinkomsten har höjts dramatiskt, men både kineser och utlänska bedömare är kvicka att enast hävda att massor av människor är fortfarande fattiga.

Den ende som slagit sig på bröstet ordentligt är den bulgariske generalkonsuln som framför att Bulgarien var det andra landet i världen som erkände folkrepubliken - samt att det nu är ett EU-land.

Sveriges argument att vi var det första västlandet som upprättade diplomatiska förbindelser med Kina blir nu lite urholkat om det är så att fem andra av våra nuvarande EU-bröder var före oss (Bulgarien, Polen, Ungern, Tjeckien, Rumänien). Givietvis kan man hävda att de gjorde det på order av Moskva men jag känner ändå att vi är på det sluttande planet. Om 10 år har man väl glömt vad det kalla kriget var.

tisdag 22 september 2009

Wuxi igen

Jag var tillbaka i Wuxi för att delta i ett seminarium om en ny svensk stadsdel i den nya staden man håller på att bygga (stor som Stockholm på en yta lika stor som Stockholm). Det är behagligt och även lite omväxlande att träffa människor som verkligen vill jobba med Sverige. I den allt tuffare konkurrensen och när vi i Sverige inte har lika många ess i leken som vi hade förr så får man vara aktsam om de vänner man har.

Wuxi är nu helt inne på att Sverige skall vara partnern för den nya staden och man vill ha den svenska EXPO-paviljongen när världsutställningen är över. Det är förståss ingen lät operation med en mängd regler som gäller för byggande men det är en vacker tanke.

Jag hade tilfälle att presentera idén för svenska företag i Wuxi som blev förtjusta vid tanken.

I många länder har man drivit tankar på Sverigehus och nästan alltid har idén fallit på att man inte hittat tillräckligt med användningar. till och med vårt fantastiska ambassadbygge i Tokyo var hotat nyligen, liksom kulturhuset i Paris (som dock ju ser helfranskt ut). Många talar sig varmt för de nya ambassssaden i Washington men jag var måttligt imponerad när jag var där av att ha en ambassad i ett träsk, även om det heter Potomacfloden.

Under förra perioden i Shanghai lade jag ner många timmar på att försöka se om vi kunde komma över Möllerska huset som är ett av Shanghais mest kända hus. De av utlänningar ägda husen som konfiskerades 1949 hade börjat lämnas tillbaka (för icke-kineser visserligen mot en administrativ avgift som sattes nära marknadsvärdet). Spåren efter familjen Möller slutade i London. Det är det ett problem att leta efter ett efternamn som lätt ändras till Meuller eller liknande och då är det som att leta efter en nål i en höstack. Eftersom det var kommunistpartiets ungdomsförbund som förfogade över huset tyckte jag det var en svår förhandling. Nu är det ett hotell och det är kanske ett bättre öde än att vara Sverigehus.

söndag 20 september 2009

kinesiska elbilar

Jag skrev om de framgångsrika elmopederna och kände frestelsen smyga inpå mig att köpa en och testa. Då kom jag till Wuxi och var med på en mässa för förnyelsebara energi. Där såg jag två kinesiska elbilar, en som görs i Shenzhen av företaget Greenwheel och en som görs i en stad bredvid Wuxi av ett företag som heter E Motors. Den senare var en normalstor bil som hade en räckvidd på 60 mil pr laddning. Finishen verkade dock inte helt OK.

Greenwheel var emellertid en riktigt snygg bil. Den var gjord för två men man hade även utrymme för en rejäl veckohandling. Den hade en räckvidd på 10 mil eller något mer beroende på modell. De hade exporterat 30 000 till USA och den fanns även i ett antal EU-länder. Priset fob var ca 100 000 kronor.

Träffade sen en svensk expert som dömde ut dessa försök. Den svenska marknaden kräver bilar som går långt och som kan göra allt och då blir det biogas och hybrider som gäller. Elbilar blir inget förrän de stora drakarna ger sig in i elden. eftersom de inte verkar göra det är jag dock fundersam om det inte finns en marknad för de små tillverkarna. Någon måste väl våga pröva?!

måndag 14 september 2009

Är elmopeder lösningen?

En kollega har köpt en elmoped. Den kostade bara 1600 (nu är ju SEk och RMB lika). Den går som bara katten! Shanghai är ju flackt så den kan klara 6 mil på en laddning. För många betyder det en laddning i veckan.

I Sverige lär elmopeder vara maximerade till 20 kilo och 20 km/h. Den här är nog för stark. Sen vet ma ju inte om radien blir väsentligt kortare med våra backar.

söndag 13 september 2009

Teaterkultur?

Läste i Shangahi Daily en intervju med chefen för Shangahi Grand thatre. Han sade att pbuliken nu beter sig bättre, men att man måste förstå att i Europa har man flera hundra års tradition av att uppföra sig som teater- och operapublik.

Sen säger han att Shanghai har en ung publik men i Europa coh USA är det mest grånade personer i publiken. Jag såg det häromkvällen när folk kom ut från en tater på gatan där jag bor. Nästan bara ungdomar. Jag fattade först inte varifrån de kom.

Kanske tar det 50 år innan man lär sig att uppföra sig. Jag har varit chockerad ibland hur den kinesiska publiken sitter och stör föreställningen.

Ann-Sofie Mutter hade fräst till en kines som satt och tog kort av henne (utan blixt) under en föreställning. Chefen sade nu efter mycket krystande att hon gjorde rätt i det. Han verkade mena att formellt hade hon rätt men att det var synd om stackaren att tappa ansiktet.

En annan sak är väl att våra föreställningar ibland upplevs som tråkiga och att många försök utveckla publikens delaktighet genom happenings etc.

söndag 6 september 2009

Svettigt värre

Det är fortfarande högsommar här och nu börjar värmen gå mig på nerverna. Man letar runt i garderoben efter extremt svala kläder och planerar dagen efter att undvika promenader utomhus. Jag såg idag två cyklister som hade en frottéhanduk över huvudet. Kanske är det bra. Unga kvinnor har alltid en parasoll.

Det finns en regel som säger att om det är över 39 grader så måste arbetsgivaren skicka hem personalen. Det blir dock aldrig över 39 grader i Shanghai. Blir det varmare så stannar ändå den statliga meterologitjänstens bedömning på 39!

torsdag 3 september 2009

Lite kringskuren

Snabb koll på nätet visarar att bloggarna, bl.a. denna fortfarande är blockerade i Kina. Nu är även Facebook censurerat. Igår hade vi några unga svenska tjejer som kom upp till konsulatet för att få låna vår dator. Säkert helt utsvultna på information om sina kompisar.

Jag väntar en anstormning svenskar till Shanghai i höst. Finnair rear flygbiljetter för 4550 och nu är renminbin nere i 1,05 så nu kan alla få sin resa betalad med väl valda inköp. Hoppas inte besökarna är Facebook addicted.

måndag 31 augusti 2009

Åter i stan

Även denna semester tog slut och igårkom jag till Shanghai.

För att invänta Anitas plan satt jag en timma på Pudongs flygplats. Det låter trist, i synnerhet om man varit på resa i 16 timmar, men jag satte mig vid fönstret och tittade rakt ut i Stilla Havet som bara ligger 500 meter bort. Längre österut kan man inte komma i denna delen av Kina. Det man ser är en strid ström av fartyg som går norrut och söderut. Det är kanske 30 fartyg man ser på en gång. Alla typer var med från oljetankers till pråmar. Man anar vilken enorm ekonomisk aktivitet dessa fartyg innebär. Om man tittade bort några minuer så var det ett nytt gäng båtar på gång. Även om havet är smutsgrått och vädret var molnigt så var det en fantastisk upplevelse att bara sitta ner och se detta skådespel.

Nu är det vardag och jag har kört bilen till jobbet. Tillvänjingen till trafikkulturen i Shanghai går snabbt och måste gå snabbt. Jag erinrade mig att man här kan byta fil hur som helst och när som helst. Det är aldrig försent att byta fil och ingen blir arg om man bryter sig in. Annat var det i Sverige där jag fick onda blickar och tutningar från medbilisterna var och varannan gång jag var ute.

torsdag 20 augusti 2009

Är kineser som fransmän

Långt mellan varven när jag skriver utifrån en semestertillvaro i Stockholm.

Hade just i allafall en kinesisk stadsbyggnadsdelegation som tittar runt i Norden vad det finns för ekologiska lösningar. Så länge presentationerna görs nickar alla instämmande men när det blir Q&A kommer skillnadrna oundvikligen fram.

Den första fråga var en förvåning över att vi i Sverige släpper in naturen mitt i bostadsområdena. Det finns områden med ängar med vilda blommor, delar av skogen etc inne i bostadsområdena. Varför inte istället ha en park med ordning och reda, välklippta buskar i raka linjer?

Den svenske arkiteten medgav att den vuxna och äldre generation saknar naturen och vill ha nära till den. De yngre svenskarna som hade lite av egna naturupleveleser. Kanske vill det ha det annorlunda. Det finn sju i Europa olika skolor och uppenebarligen låg den kinesiska uppfattningen nära den franska parken och inte den engelska trädgården som vi själva anammat.

Den andra frågan var också intressant. Då Sverige är ett välmående land borde ni väl bygga villor och inte lägenheter. Svaret var självklart att man då inte kommer ner i de låga koldioxidutsläpp som krävs. Kanske visar frågan att kineserna är långt ifrån ett modernt medvetande om hur man reducerar kodioxidutsläpp. I Shanghais utkanter byggs enorma områden med stora villor, ofta på 500 kvm. Inflytandet från Hollywoodfilmer är tydligt.

Nu tar jag paus igen och får komma tillbaka i slutet av augusti.

fredag 7 augusti 2009

Köra bil i Shanghai

Den första tiden jag körde bil hade jag nerverna på helspänn över andra bilar som bytte filer hej vilt utan att använda körriktningsvisare eller helt enkelt prejade mig. Sen lär man sig beteendet och nu har jag kommit till nivån när jag studerar registreringsskyltar.

Länsbokstäverna har man kvar. Man måste veta vad det är för andra typer ute på vägen. Varje provins har en kinesisk förkortning, Shanghai heter Hu i sin enstaviga form. Sen är det en bokstav. Bor man i Shanghai på Chongmingön får man betala 5000 för en plåt (bokstav C) som bara ger rätt att åka på Chongmingön och 25 000 för en som ger rätt till hela Shanghai. Man kan ocskå i Shanghai köpa en plåt i en annan provins, men då får man inte åka på de snabba upphöjda motorvägarna under rusningstid.

Bokstaven A är förståss de finaste för toppledarna har ett nummer från 0 till 300 och sedan är nr 301-999 för andra tjänstemän. Konsulära skyltar är svarta och armens vita. Innan man tutar ilsket eller försöker preja en annan bil bör man först kolla registreringsskylten.

torsdag 6 augusti 2009

Puxi eller Pudong?

Eftersom Pudong är en helt nybyggd stadsdel där ingen historisk bebyggelse finns kvar så ger stadsdelen ett modernt men plastigt intryck. Det förvånar mig att utlänningar bosätter sig där frivilligt men kanske är luften bättre och utrymmet större.

I gratistidningen That's Shanghai som på webben heter www.urbanatomy.com finns i julinumret två dråpliga artiklar. "Why Puxi sucks" och "Why Pudong sucks". Två taggade journalister har gjort sitt bästa för att racka ner på den andra sidan av floden. Det gäller allt från arkitektur, shopping, nöjesliv, restauranger och famför allt mäniskorna som bor där. Eftersom det mesta är rätt uniformt i Kina är det rätt kul att vi i Shanghai två läger som tycks gå åt olika håll. Pudong blir bara mer ultramodernt och i Puxi är det "åter till French Concession" som gäller.

Jag har all min sympati för Puxisidan som verkligen blir bättre och bätte. Jag vet inte riktigt varför jag inte känner för modernism längre. Jag minns Truffauts film från 1966, Fahrenheit 451, som visade människor som levde i en kommande tidsålder. filmen byggde på Ray Brandburys bok. Folk i filmen hade platt-TV på väggen, åkte snabbtåg på monorail uppe i luften och boddde i lägenheter som ser ut som de i Pudong. Vill ni veta hur livet i Pudong är - se filmen!

onsdag 5 augusti 2009

På spaning efter den tid som flytt

Jag gick ut på Huaihai Lu idag och gick bort till nummer 502 där konsulatet låg 1907-1909. Mellan 496 och 512 låg ett modernt bankhus. Jag gick in i 496 och kom ut på en gård där var hur gamla hus som helst. Banken var alltså närmast en Potemkinkuliss. Östtyskarna gjorde samma när de renoverade Unter den Linden i Öst-Berlin.

De hade bara rivit de 10 meter som var närmast gatan och smällt upp bankhuset. Frågan var om de gamla husen bakom denna fas kan ha varit de man hade för 100 år sedan. Jag hittade några pensionärer och fråga dem om husens älder. De trodde 70-80 år. Jag var inne i några trapphus och fick känslan de kunde vara ännu äldre. Sneda trappor och lite lutande väggar tydde på att husen varit med en del. De mest underliga aktiviteter pågick i husen. Någon satt och brände DVD-skivor, någon tvättade hemska kläder, någon skalade frukt, alltinför öppna dörrar. Ingen ens höjde på ögonbrynen när jag gick förbi. Om dessa väggar kunde tala...

tisdag 4 augusti 2009

A walk down memory lane

Det finns stunder när jag tröttnar på BNP-siffror och ständigt nya rekord och hellre försjunker i gammalt arkivmaterial. Jag har gjort en egen uppsättning kopior av rapporteringen från vårt gamla generalkonsulat i Shangahi.

Det mesta av rapporteringen är intetsägande. Höjde man tullavgiferna för spik eller tändstickor rapporterade man omedelbart. På 1800-talet var det full koll på svenska fartyg när last och sjömän skulle noteras. Inte en enda rapport som berättar om privatlivet, om hur spännande det måste varit på den tiden är man mätte sig mot New York och London.

En enda rapporten som kommer in på detta är en från 1933 där generalkonsuln (Einar Lindqvist) bråkar om bostadsreglerna. Enligt det svenska systemet fick man betalt för en bostad och förutsttes ha kontor i bostaden. Alla ville bo i French concession som på den tiden växte snabbt västerut, allt längre från the Bund. För att bevaka sjöfarten behövde man dock ha kontor nära the Bund och de hade de flesta andra länderna. Sverige fick till slut ett kontor vid the Bund, 1939.

Innan dess var vi alltså långt inne i stan och jag ser att adressen på 20-talet, 75 Avenue Dubail är dagens Chongqing South road, dvs den enorma motorväg som jag ser från mitt fönster. Jag går ner längs ett väl bibehålet bostadsomrdået med 2 och 3-vångingshus som kan ha funits där på 20-talet. Jag kommer fram till nr 74 där numreringen slutar. Näst hus är har en butik för angorakatter. Ägaren säger att det också är nr. 74 men det kan också vara det gamla konsulatet. Jag berömmer angorakatterna och går därifrån. Jag är nu bara 200 meter från vårt nuvarande kansli.

1931 flyttade man till 96 rue Marcel Tillot. Den gatan har jag gått bet på att hitta tidigare fär den är uppenbarligen för liten för att vara utsatt på de kartor som finns. Nu kan man ju googla sig fram till all möjlig kunskap och någon ambitiös person har lagt in samtliga gamla gatunamn och deras nuvarande namn. Marcel Tillot heter idag Xingan Lu. Herregud, det är ju gatan där infarten till vårt kontor är idag, dvs paralellgatan söder om Huaihai Lu. Jag går ut och ser ett enda gammalt hus på hela gatan, snett emot vårt kontorskomplex. Det har nummer 85. 96 måste alltså vara snett emot 85, dvs där jag just står, där vår konsulatsbil har sin parkeringsplats. Cirkeln slutes. Plus ca change...

Nästa uppgift blir att se var vårt konsulat låg just efter sekelskiftet, 502 rue Paul Brunat. Det flyttade dit 1907, troligen som en följd av unionsupplösningen. Den gatan döptes under andra värlskriget om till Avenue Joffre efter den franske krigshjälten. Nu är det som bekant Huaihai Lu, döpt efter ett av de avgörande slagen under inbördeskriget när Kuomintang fick storstryk. När skall människan sluta med att döpa gator efter blodiga krig?

Fortsättning följer.

torsdag 30 juli 2009

Att tala svenska är inte svårt

I höstas när jag träffade kinesiska studenter som läste svenska frågade jag hur de kunnat lära sig tala felfri svenska på ett år. Svaret var. "Det är inte svårt att lära sig svenska om man är motiverad". Där fick man en örfil för att man inte lärt sig tala kinesiska. Visserligen skrev Göran Malmqvist två böcker med titeln "Att tala kinesiska är inte svårt" och "Att skriva kinesiska är heller inte svårt", men de titlarna uppfattade jag bara som uttryck för en viss galghumor.

Nu har den svenske läraren här i Shanghai Lars Bergman och hans kinesiska kollega Wang Mengda givit ut en bok om att lära sig svenska "Svenska 300". En kines som använder denna boken kan lära sig hur svenska språket är uppbyggt och boken kan också användas som parlör. Det är en stor kulturgärning som Lars och Mengda gjort.

Jag bläddrar lite i boken och ser att den ger utmärkt propaganda för Sverige. Vad sägs om följande meningar (jag utelämnar den kinesiska översättningen):

Ska vi ta en promenad i skogen?
Jag undrar om lingonen är mogna.
I söndags plockade vi tio liter kantareller.
I skogen får vi gå tack vare allemansrätten
De åkte båt till en liten ö i skärgården
Vi tältade och grillade korv på en öppen eld
Det nappade hela tiden och vi fick 18 makrillar.

(Undrar om vi nu lurar kineser om hur lätt det är att hitta kantareller och få napp när man fiskar).

En annan välgärning mot det svenska ryktet är följande meningar:

Är det sant att svenskarna dricker sig berusade på helgerna?
Ja. En del gör det tyvärr, men det dricks betydligt mer i andra länder än Sverige. Men jämfört med Kina så dricker vi i Sverige mer alkohol.

Boken kostar 25 RMB och kan beställas via förlaget (Peking University Press) på mailadress ccxuan@hotmail.com

tisdag 28 juli 2009

Peace Hotel skall öppnas igen

Läser i tidningen att renoveringen av Peace Hotel snart är klar. Hotellet stängdes 2007 och öppnas i mars 2010. Att det går åt tre år är för att det är en av världens vackraste Art Decobyggnader och att alla klutar sats till för att göra renoveringen korrekt.

Den nye ägaren Fairmont Hotels (en schweizisk berömd hotellkedja) har satt konst- och arktekturexpert från flera länder på uppdraget att återställa den ursprungliga inredningen. Man har tittt på gamla filmer och letat upp gamla kineser som arbetat på hotellet och minns vilka ändringar som gjorts.

När hotellet invigdes 1929 ansågs det vara Asiens förnämsta hotel. Tjogtals av världsstjärnor bodde där. Noel Coward skrev fler romaner där.

Det återöppnade som hotell 1978 och blev snabbt populärt.

Jag minns att Anita och jag kom dit 1981 efter en mardrömslik sommar i Nanjing där vi bott i studentrum utan lufkonditonering och tempaeraturen snarare var 40 än 37. Att komma till Peace Hotel var som en dröm.Den sommaren var det dans till den gamla jazzorkestern. Dans var tillåten sedan något år. Jag dansade med en kinesiska men det var som att går runt med en planka, eller snarare en bräda. Jag har inte gjort om försöket.

Faktum var att den första tillåtna dansen efter kulturrevolutionen var i oktober 1978 på internationella klubben i Peking. Jag var i stan på en utställning och mina kollegor gick dit. Jag var ledsen att missa ett historiskt tillfälle men hörde dagen därpå att man bara spelat marschmusik. Dans är inget för kineser. De tycker nog mer om att gå baklänges!

Under 1980- och 90-talet ville alla svenskar höra jazzorkestern. Det fanns för övrigt inte så många alternativ i stan med levande musik.

En gång 1999 sedan stämde jag möte med någon i jazzklubben. Jag kom tidigt och såg de olika musikerna anlända. De hälsade inte på varandra, bara sjönk ner i sina stolar. Musiken de spelade lät förskräcklig. Gissar att de dyker upp ett yngre gäng nu när man öppnar igen.

Just nu är hela Bund uppgrävd och restaurangerna har svårt att få kunder. När den ombyggnaden är klar och Peace återöppnats kommer The Bund att leva upp igen.

måndag 27 juli 2009

Gå baklänges

Är tillbaka i Shanghai efter en del resande mellan Stockholm och Shanghai under sommaren. Lite omtumlad stiger jag av taxin på Anfu road.

Det första jag ser är en pensionär som går baklänges. Ah, jag har kommit rätt. I inget annat folk har jag sett folk gå baklänges. Det går långsamt och verkar jobbigt. Det anses stärka fötter, ben rygg, balanssinnet och minnet. Konstigt att inte folk i resten av världen kommit på det.

Jag har försökt ibland själv gå baklänges men jag ger upp efter 10 meter, utmattad och rädd att därför ramla eller gå emot en stolpe. Spikmatta är nog säkrare på sitt sätt.

söndag 19 juli 2009

Land och stad

En kommentar jag fick om land och stad i Kina sätter mig i lite bryderi. Frågan diskuteras ofta i utlandet men oftast ifrån vår egen föreställningsvärld. Jag inbillar mig att i vi i Europa har drivit utjämning mellan land och stad till en extrem gräns. Det skall inte vara några olika förutsättningar.

Längst i denna utveckling tror jag Norge och Schweiz gått. Med stor kassa har man sett till att det skall löna sig att bedriva jordbruk på små gårdar långt borta. Hela den nationella folksjälen finns bevarad just på landsbygden. Folkomröstningarna som bestämt de båda ländernas öde är dessutom ett instrument när folket kan besegra den plitiska eliten.

Sverige är inte långt därifrån. Vår bredbandssatsning för 10 år sedan när alla 270 kommunerna skulle få stamnät var ett exempel. Vår utjämning har gått så långt att vi inte kan utnyttja EUs regionalstöd särskilt mycket. Annat är det med Irland som med en rik huvudstad och en fattig landsbygd kan utnyttja EUs regler maximalt.

USA är en kategori för sig där landsbygdens folk får nöja sig med det de har, vidderna, och ingen kommit på frågan att de skall ha samma villkor som i städerna.

Kina är nog lite som USA. Landsbygden får klara sig själv. Det mullrar på många håll och antalet tvister och upplopp i samband med jordkonfiskationer har fått stora proportioner. Dessa riktar sig dock alltid mot de lokala cheferna och ledningen i Peking är inte någon måltavla. Därför tror jag de stora skillnaderna mellan land och stad kan fortsätta uan att så många bryr sig om problemet. Städernas befolkning har dragit det längsta strået då de får billig arbetskraft när de vill och inte behöver ta hand om några spontana strömmar av invadrare som i andra länder. Det är därför det inte finns någon egentlig slum i kinesiska städer.

torsdag 16 juli 2009

Stackars australiensare

För två veckor sedan var jag på journalistklubben och hörde tre personer från Australien tala om de knepiga realtionerna mellan Australien och Kina under titeln "End of a honeymoon?".

Australiensarna har ökat sin försäljning av järnmalm och andra mineraler till Kina till den grad att Kina lade ett bud på det näst största bolaget Rio Tinto. en storm bryrter ut i Australien och frågan kom upp i parlamentet. Resultatet blev att Rio Tinto går ihop med det största gruvbolaget BHP. Sen sätter man sig och prisförhandlar med kineserna utifrån en kartellsituation.

Det dröjde inte länge förrän kineserna svarade med att sätta Rio Tintos förhandlingsdelegation i Shanghai i husarrest och nu har kinesiska media meddelat att de åtalas för spioneri.

Australiens premiärminister Kevin Rudd är sinolog till sin bakgrund och sågs som kronan på verket medan honeymoon ännu varade. Han måste ställa sig frågan vad kineserna egentligen vill ha för att släppa de fyra. Något stort gruvbolag finns ju inte längre att förhandla om. Sen kanske han funderar på vad Rio Tintos folk egentligen gjort. Uppenbarligen opererar många affärsmän på gränsen av laglighet. Kinesiska företag klarar sig med det mesta men för utlänsdska företag tolkas ibland lagen efter dess bokstav.

Kineserna måste också fråga sig hur längt det är lönt att driva denna konflikt. Kina är nog mer beroende av Australien än vad man är av de flesta jämförbara länder.

onsdag 8 juli 2009

Neverland i Shanghai?

Dagens tidning skriver att en grupp investerare från södra Zhejiangprovinsen har fått tillstånd att bygga en kopia, lite nerskalad, av Neverland på en ö norr om Shanghai vid namn Chongming. Läget påminner om Öland i förhållande till Kalmar. Ytan är den samma och en kombinerad tunnel/bro från Shanghai blir klar till hösten.

Tidningarna berömmer Zhejiangföretaget för att vara en djärv investerare. Frågan är dock om det riskerar bli lika misslyckat som en del andra investeringar från Zhejian som jag skrivit om i denna spalt. Michael Jackson är inte lika stor i Kina som i resten av världen. När han slog igenom var Kina inte integrerat i världsmediakulturen och hans musik spred med flera års försening.

I CNN och BBC har jag alltisedan dödsfallet sett långa inslag om honom från olika håll i världen. Han är helt enkelt ofattbar stor och hans trassliga privatliv har fått överskugga hans storhet.

En nostalgitripp

Jag var på journlistklubbens möte där journalisten Paul French presenterade sin nya bok "Through the looking glass" som handlar om journalister i Shanghai från opiumkriget till Mao. Shanghai var under en stor del av den tiden centrum för utländska journalister i Asien

Paul var en av grudnarna av journalistklubben i Shanghai för några år sedan. Den gamla journalistklubben stängde 1949 och flyttade till Hongkong. Det skedde under rätt dramatiska former. Man hade sedan kriget började 1937 flyttat till ett hus norr om Suzhou creek, Broadway Mansions, där man hade hela 9:e våningen, inkl en stor bar som var livligt frekventerad, minst sagt. De sålde sina tillgångar (bl.a. tre amerikanska militärjeepar) och för pengarna betalade man resa till Hongkong för alla kinesiska anställda och deras familjer (de bedömdes annars ha dystra framtidsutsikter). Klubben öppnades som sagt i Hongkong och det behövdes folk att arbeta i baren igen.

Ofta tänker man sig att utlännaingar i Shanghai förr i världen bara levde i sus och dus. Boken har dock en lång lista på journalister som omkom i Shanghai. När man inte rapporterade från krigsfronten skrev man om livet i Shanghai, bl.a. om kriget mellan maffiagängen. Det var lätt att ådra sig skottskador i det arbetet. Värre var att många blev torterade till döds av japanerna under kriget.

Det var rätt intressant att höra att rapporteringen från Kina helt styrdes av hemmaredaktionerna. Hade tidningen en pro-Kuomintanglinje publicerades aldrig dåliga nyheter från Kina. Flera journalister gav ut sina opublicerade reportage i efterhand. Paul French berättade att böcker om Kina på den tiden ofta gavs ut i en förstaupplaga på 50 000 och med flera omtryckningar - mycket mer än idag. De flesta amerikanska journalister som kom tillbaka till USA efter 1949 hamnade i förhör under McCarthyåren när man skulle reda ut "why we lost China".

I salen satt ett 50-tal intresserade som alla höll hög kunskapsnivå. När man pratar om Shanghai på den tiden anges alla adresser med den tidens gatunamn. Det gäller att veta var gator som Mandalay Road, Bubbling Well Road eller Avenue Foch var, annars hade man inen chans att följa med i diskussonen. Typiskt nog var det inte en enda kines i salen. Även om International Settlement var en ö av frihet i Kina var det en avgrund mellan utlänningar och kineser. Vid den japnaska bombningen av the Bund 1937 sökte en kines skydd i Shanghai Club på The Bund nr 3. Are you a member Sir? frågade dörrvakten. Det var ju inte kinesen så han fick inget skydd för bomberna.

Nostalgin är inte vad den en gång var, men vissa stunder fick Paul upp glöden i salen och man skulle vilja se någon bra film från den tiden. Empire of the Sun är det närmaste jag kan komma, men det finns kanske fler.

Fanerdun

Ser att Barometern idag har ett stort inslag om Fanerdun, ett ärende som jag kom i kontakt med först i höstas när jag flyttade hit.

Här är inte rätta platsen att diskutera själva fallet men en sak som slår mig är att projektidén ligger snubblande nära de affärer som svenska turister gör i Shanghai. Man kommer hit med handbagage, köper en resväska eller två och fyller den med kläder, handväskor, pärlhalsband, DVD-skivor, leksaker etc. De billiga priserna gör att flyg och hotell finansieras.

Borde man då inte kunna starta ett företag och sälja dessa varor ungefär som Galne Gunnar. Jag räknade för många år sedan på hur man skulle kunna finansiera en butik som sålde pärlhalsband. Det är förståss vad många kineser också räknat på, men haken i resonemanget är att de inte får arbetstillstånd pga våra högt ställda krav.

Den andra invändningen i pressen gäller godtrohet och oförmåga att granska sina kinesiska partners. Mannen som man tror har kontoret på fickan visar sig ha 10 bolag varav några äger de andra, några är sovande, räkenskaperna är tre år gamla osv. Det krävs proffs för att få en bild av detta och proffsen vet att ta betalt.

En sak i sammanhanget som är lite förbryllande är uppgifterna om kinesers personliga förmögenhet. Det är inte lätt att bedöma förmögenhet. Ingvar Kamprad sade när han sommarpratade i juni att det var nys att han var en av världens rikaste män för han hade givit pengarna till en stiftelse som han låst och kastat nyckeln till. Forbes har därför ibland fått göra en del rättelser.

I Kina finns The Hurun Report som ges ut av Ruper Hoogewerf. www.hurun.net. Där listar han de nära 1000 rikaste. Är man med där har man sitt på det torra för den siste, nr 987 - en Mr Liu rongrui, har en förmögenhet på 100 milj USD. Hoogewerf tror att det finns lika många rika till, som inte rapporterat in sin förmögenhet. Så träffar man någon som utger sig ha stor förmögenhet är det inte svårt att kolla.

söndag 5 juli 2009

Sverigebilden igen

Vi hade bjudit in alla som läst på svenska universitet på högre nivåer till en träff som var välbesökt med 65 deltagare trots ösregn. Jag var ombedd att hälsa välkommen med ett tal. Visste inte riktigt vad de var intresserade av så jag hade två tal i huvudet. Valde till slut att tala om EU-ordförandeksapet och försökte säga att EU inte bara finns i Bryssel, det är mycket närvarande i Stockholm och andra huvudstäder.

Jag berättade om tvisten med parlamentet om att nominera Barosso och kostade på mig vitsen "har man vänner som Europaparlamentet behöver man inga fiender". Bara en person skrattade. Man måste tala om att nu tänker jag skämta, då kineser annars blir förvirrade av att man byter stil.

När kineserna efter några föredrag blev ombedda att berätta om sina intryck från Sverige var första inlägget: "Trist att svenska studenter super så hemskt mycket".

Vad skall man säga? Jag har inte sett en berusad kines här i Kina än. Blir kineserna osäkra när en svensk börjar skämta så förstår man hur de blir när de träffar en full svensk.

Det andra talet, det som jag inte höll, var om svenska studenttraditioner som spex (hade kunnat citera Härjarvisan ur Djingis Kahn), gluntarna, snapsvisor och allt det där som jag minns från min studenttid. Jag var glad att jag inte valde det talet.

fredag 3 juli 2009

Nästan paradiset

Var ute och promenerade och för att hitta en gata mitt emellan Huahai Road och Nanjing Road som heter Dagu Road, där jag inte varit tidigare. Egentligen är området förstört genom den stora motorvägen som går öst-väst genom Shanghai. både när man går och kör bil får man lära sig vissa vägar för att ta sig fram på de ställen där man kan komma under motorvägen.

Jag skulle köpa en DVD till en bekant och på den här gatan finns affärer som har den högsta kvalitén, dvs filmerna är inte inspelade av någon som sitter med en kamera i biosalongen. Plötsligt ser jag en gata som ser ut som en reklamaffisch för modernt boende. Längs gatan finns det mdoerna caféer, supereleganta massageställen (healing, örtbehandling, yoga), vinbutiker (Just Grapes som anses vara Shanghais bästa vinbutik) och så en drös DVD-butiker som verkar ha allt i filmväg. Längs gatan finns uteserveringar där unga människor 20-40 år sitter och verkar njuta av livet. Bakom butikerna ser jag ett jättestort modernt bostadsområde med 30-våningshus "Top of the City". Jag har sett deras annonser, det kostar inte mer än 10 000 för en 100 kvm-lägenhet.

Det är väl så här unga människor vill leva. Hyfsat billigt boende mitt i stan, caféer, massagställen, vin och nästan-gratis-filmer på en väldigt lugn gata.

Själv orkar jag inte följa med alla dessa nya filmer som ständigt spottas ut. Jag frågade i affären om de hade "classic movies". Do you mean classic or very classic, var motfrågan. Very classic, sade ja. Då tog de mig till en hörna där den första filmen jag såg var Alf Sjöbergs Fröken Julie från 1951 med Anita Björk och Ulf Palme. Inte illa för 7 RMB. Kanske kan jag intala mig att filmen är så gammal att det inte är ett royaltybrott att köpa en kopia.

Om någon svensk ser mig vid videobutiken kan jag alltid säga att jag är ute och letar efter platsen för generalkonsulatet från början av 20-talet. Det var på Weihai road som ligger där Top of the World-husen nu är belägda. Very classic consular area.

onsdag 1 juli 2009

Dagens nyhet

är enligt CNN i Kina inte att Sverige övertagit ordförandeskapet utan att man i Kina från idag i princip bara säljer datorer med internetfilter - Green Dam, som skall skydda barn från pornogafi. CNN visade dock upp ett antal andra politiskt kända sajter som nog minst lika mycket varit i lagstiftarnas tanker.

CNNs rundfrågning bland datorförsäljare anger att man inte hunnit byta ut sortimentet. Regeringen hae därför alldeles nyss skjutit reformen på en osäker framtid. Till saken hör en proteströrelse bland kinesiska netizens. De utländska datorleverantörerna uppges cokså vara missnöjda, men så vitt jag vet är det ingen som yttrar sig.

tisdag 30 juni 2009

Saknar vi kulturarv?

Olle Västberg har i sitt nyhetsbrev fångat upp att omvärlden ger höga betyg till Sverige i allt utom kultur, och då är det speciellt kulturavet som vi anses sakna.

Jag gissar att många tar det med en axelryckning. Stora delar av vårt kulturarv har vi avlägsnat oss från. Jag höll ett nationaldagstal i förra månaden där jag brottades med hur vi idag ser på dem som skapade bilden av Sverige, bl.a. Verner von Heidenstam och Artur Hazelius. Har vi inte respekt och intresse för dem så faller ju även de som verkade tidigare och som levde i ett Sverige vi inte kan relatera till som Geijer och Tegnér.

Man blir påmind om vår brist på kultur och historieintresse när man träffar folk från kontinenten. Vi har tyska besökare varje år i en stuga vi hyr ut och de hinner knappt sätta ner kappsäckarna inen de frågar hur man tar sig till Birka eller Gripsholms slott.

I tre omgångar i mitt liv har jag bott nere i Europa: Rom, Prag och Bryssel. Alla tre städerna var fullständigt sönderimpregnerade av kultur. I Prag kunde man diskutera opera med en taxichaufför. I Bryssel fanns förutom hela den centraleuropeiska blandningen av tyskt, franskt, protestantisk och katolsk också ständiga presenttioner av kultur från EUs medlemsländer och deras regioner.

Jag tror man msåte börja med att snäva in kulturbegreppet. Ett tag var även bärplockning och bastubad kultur. En bekant till mig var ett tag chef för ett länsmuseum i Norrland och gjorde en utställning om cykelbyxor! Det ansågs som en lyckad utställning.

Nästa steg borde vara förhandlingar mellan staten och SR och SVT. Skall vi ha licens-TV tycker jag man inte behöver konkurrera med såpor utan kan ägna sig åt det som den privata sektorn inte gör. Varför skall man ha dessa ständiga galor för friidrottare, fotbollsspelare osv som måste kosta massor att anordna? När medieprogrammen gör sina återkommande utrensingar så faller program bort där lyssnarskaran är för gammal - den är inte tillräckligt köpstark.

Jag skriver dessa rader just när vi skall ta över ordförandeskapet i EU. Det är tillfällen när man får höra sanningen. Jag slår på ordförandesidan på "culture" och ser att de inledande kulturevenemangen är kvinnor som hugger ved med yxa på Berlin Alexanderplatz. Det låter som ett skämt.

måndag 29 juni 2009

En ungdomlig stad

Återkommen till Shanghai efter en vecka i Sverige slås jag av hur många unga utländska familjer som bor här. I Shanghai Daily berättar den franske generalkonsuln att det finns 10 000 fransmän i Shanghai och att medelåldern är 28 år. Eftersom det knappast finns några europeiska pensionärer i Shanghai innebär det att kolonin är rätt jämnt spridd 0-60 år. Tar man bort en stor grupp företagsledare och experter som förmodligen alla är 40+ så blir det en stor grupp unga par med barn. Unga fransmän har ju nu i många år utvandrat i stora mängder till England och USA.

För oss som längtar till provencalska vingårdar är det en svårförklarad trend. Uppenbarligen är löneläget rätt dåligt i Frankrike och man har dessutom förlorat lite av tilltron till sig själv. Nya affärskedjor växer upp med billig snabbmat i det land som förut var en gastronomisk förebild.

Jag tror dock ine att fransmännen möts av särskilt stort intresse för det franska språket eller kulturen här. Ribban ligger för högt. Däremot får man ofta bevis för att intresset för språk är stort. En portugisisk bekant i Macau jobbar med att skicka portugisiska språklärare till Kina. Efterfrågan är enorm! Ingen av studenterna verkade särskild intresserad av Portugal, men den nya jättemarknaden Brasilien är på många kinesers tunga.

onsdag 24 juni 2009

USA på Shanghai World EXPO?

Idag skriver tidningarna att en ny sponsor - Cargill - för den amerikanska paviljongen anmält sig. Man har nu kommit upp i drygt 30 av de 61 milj USD som behövs. Samtidigt närmar sig deadliné för att hinna bygga en paviljong. Hjälpsamma händer har redan skaffat en tomt och ritat en paviljong, men utan pengar kommer man inte så långt.

USA har en lag som förhindrar staten från att ge statligt stöd till världsutställningar. Att det skall vara så svårt att få ihop pengarna på privat väg är svårt att förstå för en utomstående. I USA är ju mycket av verksamheten i övrigt privatfinansierad.

USA deltog inte i förra världsutställningen i Zaragoza. Elaka tungor sade att det var för att Spanien dragit sig ur Irak. Så blir det lätt, och om inte USA deltar i Shanghai finns många på kö som vill förklara det med att de bilaterala relationerna är dåliga. Jag tror dock inte att administrationen kan göra mer än de gjort, nämligen att välkomna ett deltagande.

Skulle det till slut inte gå blir det en tom yta mitt på centrala EXPO. Den blir i sig ett monument för att USA inte är världens centrum längre.

onsdag 17 juni 2009

Volvo + Geely = sant?

Svenska tidningar som DI anger att Geely tänker köpa Volvo Cars. Källan är Shanghai Daily. I Shanghai Daily står mycket riktigt en artikel där man hänvisar till kinesisk ekonomisk press, dock utan att ange någon specifik källa.

Vi kollar och Geely förnekar. Så långt är ordningen återupprättad. Frågan är dock vad som ligger bakom de envisa rykten. Kanske vill man testa om Jöran Hägglund tänker ändra sitt kategoriska uttalande mot kinesiska köpare.

Kinesiska investerare har gått på en del minor. Man ville köpa en stor del i den australiska järnmalmsproducenten Rio Tinto, som var i svårigheter. Stor politisk diskussion i Australien. Firman valde sen att gå ihop med kollegan BHP. Kineserna som är världens största järnmalmsimportör blir förståss sura och talar om att man kanske inte godkänner fusionen som skapar en monopolliknande situation. Vi är vana vid att EU kan sätta stopp för fusioner ute i världen, men Kina? Det skulle öppna en helt ny spelplan.

Utländska förvärv leder ofta till negativa reaktioner. Antalet förlorare är större än antalet vinnare. Jag tror GMs köp av SAAB var ett av de få undantagen. Alla jublade. Sällan har vi sett ett utländskt företag som sänkt så många miljoner för att göra ett svenskt företag lönsamt. Vi räknar liksom inte med att ett kineiskt företag skall acceptera att år efter år förlora pengar.

måndag 15 juni 2009

Internetfilter

Till min förvåning är fortfarande min blogg, liksom Carl Bildts och alla andra som har Blogspot eller Wordpress som host spärrade. Jag ser även att Blogger.se är spärrat. Söker man bloggen på Google får man den första raden i det senaste inlägget som sökresultat. Det gälelr att ha något kärnfullt i inledningen.

Igår hade CNN ett reportage från Peking där en myndighetsperson meddelade att alla datorer som säljs i Kina från 1 juli måste ha ett inbyggt internetfilter. Enligt Wall Street Journal är redan de utländska datorleverantörerna med på tåget.

Det angavs vid presskonferensen att detta avsåg att stoppa sajter med sexinnehåll för de kinesiska barnen och ungdomarna. Skulle utländska bloggar hänföras till samma skadliga kategori har man förståss tagit ett jättesteg mot ett ny censurtilstånd. Jag ser några kommentarer i den svenska bloggosfären om detta men det verkar inte vara någon nyhet.

söndag 14 juni 2009

Filmfestival

Stort pådrag igår med hela Kinas filmindustri på röda mattan. Det var kanske inte precis "toute Shanghai" som välkomnade dem en massor av fans och lite udda personer som vi från konsulära corpset. En viceminister talade om hur Kina höll på att bli en stor filmnation.

Samma dag invigdes lustigt nog en indisk filmfestival i Macao där hella Bollywood presenterar sig. Det sägs att indierna skall göra en stor festival här nästa år. Gud bevare mig säger jag för jag hade för något decennium sedan en bostad utan CNN och BBC men med en indisk filmkanal som enda utländska kanal. Jag har sett indier och indiskor i konstiga massdanser på alla möjliga konstiga platser i världen.

Den stora stjärnan på filmfestivalen var annars Halle Bery, som utstrålade precis den säkerhet och storhet som kinesiska filmstjärnor inte riktigt lyckas visa. Jag tänker då på de ganska artificiella kvinnliga skådisarna, de manliga är dock alltid rätt personliga, ibland med skägg och alltid med en ledig personlig klädsel.

Det som bekymrar mig lite var att man visade en kavalkad över kinesisk film de senaste 60 åren. Det betyder att man startade 1949 med Maos tal på himmelska fridens torg. Sen var det 40 år med klipp ur tråkiga propagandafilmer. Kunde man inte ha med något före 1949 när det obestridligen gjordes massor av film, just i Shanghai?

Bottenläget för kinesiska film var 1966. Då gjordes bara en enda kinesisk film. Den visade hur Mao hyllades av rödgardister på himmelska fridens torg. Sen har det gått uppått men i den ständiga benchmarkingen med Indien drar man det kortare strået.

fredag 12 juni 2009

Suzhou

Jag var i Suzhou idag, en timmas resa från Shanghai om man åker tåg. Åker man bil kan det ta tre timmar.

Mitt första besök i Suzhou var 1981 på ett studiebesök. Vi såg ett halvdussin fabriker för konsthantverk. Det var sidenbroderande fabriker, porslinstillverkning, cloisonnéproduktion, målning av små glasflaskor på insidan och slipande av jadesmycken. Det verkade finnas hur mycket som helst.

Det finns ett historiskt centrum med vackra trädgårdar men dit kommer man sällan för det är bökigt med trafiken. Skall man från den ena stora industriparken SIP till den andra, SND, på andra sidan stan så åker man runt och ser bara industriparklandskap. Det är dock inte så lilla för Suzhou har nog de mest välskötta industriparkerna i landet. SIP startades med pengar från Singapore och det var ett lyckokast för Suzhou. Singaporianerna har sett till att faciliteterna håller en hög klass. Jag vet inte ett industriområde i hela världen som är särskilt trevligt (åk ut till Högdalens industriområde för att se ett skräckexempel!), men i Suzhou är det iallfall rent och snyggt, klippta gräsmattor och tuktade häckar överallt.

Mitt uppdrag från stadens vice borgmästare blev att hitta en svensk vänort. Det är närmast skandal att vi inte har någon kontaktyta stad-till-stad med en så framstående stad i Kina.

onsdag 10 juni 2009

Iakttagelser genom vindrutan

Att köra bil i Shanghai är inte så svårt som det ser ut. Det gäller att ha några tumregler klara för sig.

1. Kinesiska bilförare använder aldrig riktningsvisare. Man får räkna med att filbyten sker när som helst utan förvarning

2. Med denna liberala syn på filbyten så kan man inte köra bränsleekonomiskt med jämn fart utan man måste gasa och bromsa omväxlande för att inte lämna stor lucka till bilen famför.

Så är det i många andra länder också men det finns en del siutationer som retar mig. Kör man i högerfil på en tvåfilig motorväg ser man många lastbilar i vänsterfilen! Tänker man sig köra om en lastbil på insidan i en uppförsbacke (det finns ju inget annat sätt) så får man se upp med personbilar som ligger bakom lastbilen. När lastbilen tappar far i uppförsbacken sticker personbilen rakt ut i högerfilen, oavsett om man kommer där i hög hastighet. Livsfarligt!

En annan iakttaggelse är att Shanghai saknar småbilar. Volkswagens Passat har en systermodell som heter Santana och den har hela taximarknaden i Shanghai. Alla andra bilar är större. Buick Excelle är numera en vanlig bil.

I Shanghai är bilar fortfarande en statusfråga så det är kanske inte populärt att komma med en småbil. Ett annat skäl är nog att man nästan bara parkerar i parkeringshus, så det är ingen särskild fördel att kunna knö in sig på en liten plats på gatan. Bensinen är ju dessutom bara hälften så dyr som i Sverige.

Priset togs ändå när tidningarna berättade att ett industriföretag i Sichuan, Tengzhong, köpt Hummer av GM. Detta bränsleslukande vidunder borde ju lagts ner för länge sedan. De kineser som jag pratat med anser att hela affären är pinsam för Kina.

torsdag 4 juni 2009

En tung dag

Som utlänning märker man av en del att det är tjugonde årsdagen av massakern på Himmelska Fridens torg. Inte bara att bloggarna är avstängda, igår släcktes BBCs sändning. Man aviserade ett reportage från Peking varpå bilden försvann. Sen gick det att höra ljudet under reportaget men sedan försvann det också och sändningarna återupptogs efter en timma.

I en diskussion i morse höde jag en kommentar av BBCs reporter I Peking. Han pekade på att omvärlden före denna händelse inte insåg hur "ruthless" de kinesiska ledningen var. Det gällde uppenbarligen även dem på torget.

Jag hade en lång diskussion med en hög myndighetsperson om förre generalsekreterarens bok "Statens fånge". Jag förstod att man menade att boken ine är äkta, den är skriven av hans rådgivares son. Sånt där är ju svårt att bedöma innan man hört experterna uttala sig.

När Chrustjevs memoarer kom ut var experterna delade i två läger. Han hade skrivit att han haft ett möte med den amerikanske presidenten i Reykavik när det i själva verket var i Paris (eller tvärtom). Han redovisning av ett avgörande möte under Kubakrisen gav en helt okänd vinkling av den viktiga frågan. Hur fel kan man minnas om man inte har tillgång till sitt arkiv? Slutsatsen var att man inte vet om man kan lita på att det verkligen var Chrustjevs ord.

onsdag 3 juni 2009

Cartesius och Mao

Jag har lärt mig att iaktta kinesernas kroppsspråk. Ibland kan man dock göra misstag. I veckan träffade jag en hög företrädare i ett partisammanhang. Han var bufflig och talade rätt dålig engelska. När jag gick hem läste jag baksidan av hans visitkort. Han var filosof (doktorerat på Cartesius) och medlem av skilda samfund för mänskliga rättigheter och litteratur. Det var helt enkelt så att han var för ung för att ha fått något av den gamla överklassens fina manér och smälte bättre in bland de övriga med partibakgrund.

Kan man föra en diskussion om Cartesius är förenlig med kommunistpartiets ideologi men en person som rapar under måltiden? Det borde man förståss kunna göra men ibland känns det ovant.

Hade vi nu fört diskussionen hade jag velat komma in på om Cartesius arbetssätt med tvivlet som ledande princip är förenligt med marxismen. En filosof sade till mig att marxismen faller på att den inte kan ge svar på "om...så...-frågor". Sartre försökte visserligen kombinera båda men kommunismen blev mer och mer för honom ett personligt emotionellt ställningstagande. Han stod maoisterna nära ett tag, men mest för att deras tidning var censurerad. Maoisterna hade helt släppt kontakten med vetenskapen och byggde hela sin ideologi på vilja och tro.

För övrigt är alla bloggar på Blogspot och Wordpress fotfarande blockerade. Jag slår vad om att kommer vi bara förbi 4 juni så öppnas filtret igen.

tisdag 2 juni 2009

Ola Wongs böcker

Jag har läst igenom de två böcker Shanghaijournalisten Ola Wong publicerat om Kina, "När tusen eldar slickar himlen" och "No, I am from Borås".

Man är lite omtumlad av att läsa dessa böcker. Ola Wongs skrivstil är ganska dramatisk. Även en liten händelse pumpas upp till att bli en explosion av känslor och intryck. I princip tycker jag det är en föredömlig skrivstil men jag vet inte om jag helt litar på den. Skall man läsa en helt konventionell bok kan man läsa Börje Ljunggrens "Kina - vår tids drama", som är skriven som en UD-promemoria utan stor dramatik. Jag fick kämpa för att ta mig igenom den. Ola Wongs böcker sträckläser jag men är å andra sidan helt utpumpad när jag kommit till slutet.

No I am from Borås är två böcker, en om Kina kring Olas farföräldrar och en om Rumänien om morföräldrarna och man läser från båda hållen. När man läger boken ifrån sig känner man ingen lust att besöka varken Kina eller Rumänien.

Egentligen är det tre böcker för Kinadelen sönderfaller i två delar, den ena om Olas farfar som var soldat och i 40 år hela tiden hamnade ur askan i elden. Den andra delen om det moderna Shanghai är fylld av de välkända berättelsrna om rika människor som tjänar grymt med pengar och är tämligen utleda på samhällsfrågor. Det fanns väl några år emellan när samhället ställde om sig mellan desa ytterligheter men de verkar inte spela någon stor roll i familjen Wongs kollektiva minne.

De människor jag träffar verkar ha levet en mer jämn lunk över decennierna och var varken i helvetet förr eller är i himlen nu. Bakom ett alldagligt sätt kan det förståss döljas märkliga historier.

lördag 30 maj 2009

En vanlig kommun

Jag var på besök i en kommun, eller knske rättare en stad, för det var mest skyskrapor. Den hette Nanhu och ligger halvvägs mellan Shanghai och Hangzhou. Ytan motsvarar Lidingö och där bor ca 300 000 människor.

Nu hade man samling och höll tal om hur bra allt skulle bli när man får höghastighetståg nästa år och kan åka till Shanghai på 17 minuter och till Hangzhou på 20 (i 350 knyck!). Talaren pratade att äta lunch i Hangzhou och middag i Shanghai. Gud bevare mig för mer överbefolkade tåg om alla skall resa runt så där.

En kommun som denna tillhör en municipality (Jiaxing) som i sin tur tilhör provinsen Zhejiang. Man är långt ner på skalan men eventet var i klass med grammisgalan eller liknande. Massor av folk, 600 i salen, och perfekta uppträdanden av artister. Sen var det kontraktsunderteckning och man hade 10 omgångar med 8-10 kontrakt vardera. Totalt skrev man kontrakt för utländska investeringar på 200 milj USD. Inte illa jobbat på en halvtimma.

Jag pratade med en tysk som drev en pappersfabrik. Han hade valt att lägga sin fabrik här eftersom han hade hård priskonkurrens och inte skulle haft en chans om han haft den i Shanghai. Nu var han och hans fru de enda tyskarna i stan medan det i Shanghai finns 10 000. Jag gissar att han var varm anhängare av det nya höghastighetstget så han kunde åka in till Shanghai och ta en öl på något av de otaliga tyska mikrobryggerierna.

torsdag 28 maj 2009

Trafiken

Jag har varit på resa en vecka och finner att min blogg frotfarande är stoppad. Likaså Carl Bildts och tydeligen alla som har Blogspot och Wordpress som hostar.

Kör en del i bil numera när det är för varmt för att cykla. Perspektivet blir omvänt. De snälla fredliga cyklister framstår nu som galna självmordskandidater.

Man får passa sig för att komma åt någon i trafiken. En svensk hörde av sig efter en omskakande historia. Han skulle gå över ett övergångsställe när en taxibil körde förbi och höll på att köra på honom. Han slog näven i bilen, varpå taxichauffören blixtbromsade och sprang fram och tog struptag på honom och körde upp honom mot en mur. Genast dök en folkskock upp som skrek. Vad de skrek kunde han inte förstå men han förstod att de snällaste skrek "heja Kina" eller något i den stilen. Polisen kom och han blev förhörd coh blev inte släppt för han betalat 500 RMB.

Händer något i trafiken har utlänningen alltid fel. Det gäller att aldrig gå i konflikt och att ta sig från platsen om man blir omringad av många människor.

Jag hörde om en utlänning som började gräla med en taxichaufför och det blev slagsmål i bilen. Chauffören stannade bilen och de gick ut för att fortsätta slåss på gatan. Utlänningen råkade komma åt glasögonen så att chauffören fick gå ner på marken. Då sprang utlänningen in i taxin och köre 100 meter coh gick ut och ställde sig att räcka lång näsa. Taxichauffören insåg att han förlorat och blev hovsam. Han erbjöd sig att köra utlänningen hem gratis. Man behöver en solskenshistoria ibland.

söndag 17 maj 2009

Ute igen hos svenskstuderande studenter

Vår generalkonsul i Hongkong, Lars Danielsson, var här och jag tog ut honom till språkuniversitetet för att träffa de studenter som läser svenska. Det hade haft hans bok "I maktens skugga" på cirkulation. Läraren nämnde att de tyckte han var Kinakritisk. Han hade ingen komplett bild men gissade att det gällde den passus i boken där han beskriver att statsminister Göran Persson och hans delegation var avlyssnade vid besöket i Peking 1996. Sånt är inte så lätt för kineser att förhålla sig till. Man kan inte öppet ta avstånd från det och inte heller förneka det. Det blir bara väldigt obehagligt.

Om jag jämför med mitt eget besök i höstas var studenterna lite annorlunda. De satt käpprakt i stolarna och gjorde inlägg på ett ohyggligt formellt och lite uppstyltat sätt. De förstod att de denna gång talade med makten själv.

Jag hade sagt till Lars i bilen att de inte förstod svenska dialekter så han fick anstränga sig att prata rikssvenska och inte halländska. I slutet av frågestuden frågade en student om Lars kunde tala tyska. Ja, jag har läst tyska i skolan, sade Lars. Jag märker det, för ni talar svenska med tysk accent sade studenten! Lars fick medge att det låg något i det.

lördag 16 maj 2009

Shanghai målas

Plötsligt för en vecka sedan såg jag ett antal nymålade gamla hus. Det byggdes en massa hus i Shangnhai på 20- coh 30-talet för arbetar- och medleklassen. De kallas shikumen eller longtang. Med åren har de förståss förfallit en del. Nu målas de om och det blir som helt nya hus. Säkert är det tiotusentals migrantarbetare som är igång att måla om stan för man ser byggnadsställningar och målare överallt.

Elaka tunger säger att man bara målar de sidorna av husen som vetter mot motorvägar och genomfartsleder. Jag var ute med cykeln igår för att kolla det och det stämmer inte, i allafall inte i 9 fall av 10. Jag har fötstått att man gjorde så i Peking inför OS och den typern av nyheter fångas kvickt upp av världspressen.

Jag ser också ett antal oväntade gaturenoveringar, inklusive vår egen gata där man lagt om gatubeläggningen och gjort helt nya trottoarer. Håller man på i den här takten kommer stan att bli ordentligt uppsnyggad till EXPO nästa år.

Miljödiskussioner

Jag var i veckan på östra Kinas finaste forskningsuniversitet, USCT i Hefei och pratade om klimatpolitik. Mitt tema var "Climate change, a challenge for politicians and a responsibility for scientists". Min tanke var att testa om studenter och forskare inom naturvetenskaperna har mer insikt och ansvarskänsla än vanliga studenter. Här i Shanghai rycker vanligt folk bara på axlarna om man påpeker att hela stan kan stå under vatten om 50 år.

Jag tror jag kan säga att svarat på frågan är ja.

Min värd, vicerektorn såg på skärmen på min presentation att jag hade dagens datum fel. Inget problem sade jag, gick in i systemet och korrigerade. "Vi är ju vetenskapsmän här, så allt måste vara korrekt" urskuldade han sig. Vi kom in på diskussion om hans egen forskning, det visade sig vara Carbon Capture Storage. Jag nämnde att ett svenskt företag, Vattenfall, arbetar på detta i Tyskland. Han svarade torrt att den anläggningen invigdes 9 september 2008 men är bara en liten demostrationsanläggning. Jag insåg att han vunnit de två första ronderna.

Studenterna hade bra frågor. En tyckte att de rika länderna måste hjälpa de fattiga länderna. Jag svarade att vi ger stort bistånd till de fattiga länderna om detta. Kina visade genom invigningsceremonin av OS i Peking att man inte är ett fattigt land längre. Det kanske var en spark under bältet men det kom ingen protest.

En annan anmärkte att jag var klädd i kostym och att salen hade hög luftkonditionering - måste vi inte börja vänja oss vid levnadssätt som är mer energisnåla, typ slipslösa kortärmade skjortor. Jag höll med och medgav att på den punkten får jag själv problem.

En tredje frågade om vi verkligen kan behålla frågan som topprioriterad. Jag sade att i december, under förhandlingarna i Köpenhamn, kommer det absolut att vara första frågan men att den nuvarande krisen, och inte minst de låga oljepriserna som är följden av detta, gör det svårt att göra den kraftsamling som krävs.

fredag 15 maj 2009

Censurerad!

Noterar att jag sen ett dygn inte kommer in i min blog från kinesiskt internet, bara från UDs dator, som har egen lina ut i världen. Ser att det gäller andra bloggar som ligger på blogspot.com. Jag ser även att det gäller alla bloggar på wordpress.com, den sajt där Carl Bildt har sin blog.

Vi får se hur länge det varar. Min första reaktion är att det beror på ökad spänning inför 20-minnet av massakern på Himmelska fridens torg. I veckan släpptes ju förre premiärministerns memoarer "Statens fånge". En kommentator på BBC sade att den kommer att skapa stor oro i landet när boken väl blir känd här.

Kinesiskt SAAB?

Såg en kommentar på mitt inlägg om bilsalongen att SAAB var där. Jag hittade dem inte i katalogen men kanske var de i GM-delen.

Hur som helst blev regeringens nej till kinesisk ägande av SAAB veckans snackis bland svenskarna här. En typisk kommentar från svenska industriledare här är att man i Sverige inte förstått hur avancerad den kinesiska industrin är. I många branscher skall man ha ISO 9000 eller ISO14000-certifiering och de stora kinesiska företagen klarar detta med glans. Det är dags att fler svesnkar tar sig ut på kinesiska verkstadsgolv coh ser hur det verkligen ser ut.

Jag har denna vecka besökt ett par stora som små svenska industriföretag. När man hör om konkurrensen från kinesiska företag i samma bransch blir man lite orolig. Kostnadsmässigt kan vi aldrig komma ner tills amma nivå. Att behålla ett teknikförsprång är en tuff uppgift.

tisdag 12 maj 2009

Dragon Gate

Var under mitt Sverigebesök uppe i Älvkarleby och tittade på Dragon Gate, denna märkliga anläggning som mitt ute i ingenstans har byggts ut att bli en showplace för Kina.

Den egensinnige myggmedelsfabrikanten Mr Li köpte ett gammalt hotell (Älvkarlen, som kommunen byggde på 60-talet, men som aldrig gick ihop) och byggt ut det till ett Kina i miniatyr, ett stort museum över terrakottaarmen, olika kinesiska buddhastatyer, en kinesisk restaurang och ett hotell med helt kinesisk inredning.

Vid första anblicken ser det lite märkligt ut och man undrar hur många som kommer att hitta dit, även om det i och för sig ligger precis vid E4. När jag tittade närmare på det slogs jag av att allt var äkta vara och gav mig en starka känsla av att vara i Kina. Man har inte skytt några kostnader att ha äkta varor och ganska smakfullt dessutom.

Sen är det en annan sak om jag som kursarrangör vill ha en grupp i kinesiska miljö om alternativet är en svensk herrgård med lite svensk kultur och histora. När anläggningen öppnar i höst får man se om konceptet håller. Hittills kan man bara gratulera dem.

söndag 10 maj 2009

Konsulat eller inte konsulat

I svensk press står det en del om att vårt generalkonsulat i Kanton kanske skall läggas ner. Liknande tankar lär finnas i Finland och Danmark. Det är nog ett rätt hårt slag för Kanton och Guangdongprovinsen som redan blivit tilltufsat att den ekonomiska krisen.

När jag arbetade i Hongkong 1992 damp det en dag ner ett brev från kinesiska myndigheter att ny konsulär personal i Hongkong inte kunde bli ackrediterad vid ambassaderna i Peking. Det innebar att antalet konsuler som skötte handelsfrågor i Kina, bevakade ekonomi, jordbruk etc tunnades ut och var helt borta i mitten av 90-talet. Flera länder öppnade konsulat i Kanton.

I den ojämna tävlan mellan Kanton/Guangdong och Hongkong såg det länge ut som om Kanton och Guangdong skulle vinna. Hongkong svarade med att inte tillåta att konsulär personal i Kanton var ackrediterad i Hongkong. Samtidigt accepterar Hongkong företeelsen honorärkonsuler så de som flyttade sina konsulat till Kanton kunde utse en honorär konsul i Hongkong.

Norge stängde i Hongkong och beslöt sig satsa på Kanton. De övriga nordiska länderna gör tydligen tvärtom. Finnair har just stängt sin flyglinje till Kanton, men den till Hongkong är mycket lönsam. Det är inte lätt att se entydiga tendenser.

Rent personligen tycker jag Kanton är en rätt jobbig stad att vara i. Man har byggt för mycket på för liten yta och är inte så duktiga på finish. Det är lite synd för denna del av Kina är väldigt exotisk och spännande. Hongkong är däremot extremt välskött.

En annan aspekt är att vi drar ner på antalet konsulat medan Kina expanderar. Jag hörde att Kina vill köpa en stor tomt i Göteborgs finaste stadsdel Örgryte och bygga ett jättekonsulat. Det påstås att man vill skicka bortåt ettusen byggnadsarbetare. När Kina etablerade sitt konsulat i Göteborg för tio år sedan trodde jag det var ett riskföretag. DDRs enorma handelsscentrum hade av naturliga skäl stängts och USAs GK (dess äldsta i världen) hade lagts ned.

Göteborg har pga sjöfarten väldigt många honorära konsulat. Jag minns i när jag i början av 1970-talet arbetade på ett bokförlag i Göteborg att vi letade efter nytt kontor och kom till en lokal på Stora Badhusgatan. I ett av rummen fanns ett långt skrivbord med fem telefoner på. På de små etiketterna kunde jag läsa "Costa Ricas konsulat", El Salvadors konsulat".. osv. De fem centralamerikanska konsulaten hade ett gemensam rum, ett gemensamt skrivbord och en kontorsstol med hjul. Vid högtryck kunde man tänka sig en person som rullade på stolen fram och tillbaka och svarade i telefonerna. Jag slöt ögonen och såg en scen framför mig från konsulatens storhetstider. En vanlig Kålle gick nere i Masthugget i slutet av 40-talet och nynnade på Harry Brandelius slagdänga "Det har kommit en båt med bananer..." Nyfikna göteborgare kastade sig in i telefonkioskerna och ringde något av honorärkonsulaten. En stressad vicekonsul kastade sig av och an mellan telefonerna och visste inte om han skulle bekräfta eller dementera. "Jag skall genast fråga San Salvador" etc.

Jag hoppas det är inte så vår framtida nordiska representation i Kanton kommer att se ut.

onsdag 29 april 2009

Äntligen körkort

Idag var jag och gjorde teoriprovet. Man kom bara in i huset och fick en flashback till gamla tider. En man som ser ut som avdelnngschef sitter vid ett skrivbord i korridoren och gör ingenting. Kanske är han chef över hela huset.

Att säga att han inte gör något är en överdrift. När jag sätter mig en bit i från honom tar han upp en burk med salva och tar en stor klick och stryker ut i ansiktet. Han gnuggar så intensivt att det hörs i hela korridoren. Det börjar också lukta av salvan, varken gott eller illa men lite annorlunda. Efter ett tag går han över till att massera hårbotten, ivrigt grimaserande.

När allt detta är gjort gör han som alla kinesiska byråkrater, tar fram en stor glasburk med the från en hylla och börjar sörpla. Det har nu gått en kvart och han verkar må riktigt bra. Någon arbetsuppgift kan jag inte skönja.

Körkortstestet är lätt om man läser på en broschyr med 100 frågor och svar. Det är samma 100 frågor som man får i ett datortest. Man måste ha 92 rätt. Det är tre svar på varje fråga. Ett av dem är i regel helt galet. Vad skall man göra när ma nämrar sig en obevakad korsning? Gasen i botten? Nej det är inget bra svar.

På 90-talet slapp man teoritest eftersom Sverige då var snällare mot kinesiska diplomater i Sverige. Här råder exakt reciprocitet. Jag såg ändå frågebatteriet då och det var lite annorlunda. En fråga där var hur många gånger man får tuta när man kör om en trehjuling. 2, 3 eller 4? Det gäller att läsa på.

måndag 27 april 2009

Vad vet Shanghaibor om Sverige?

Häromdagen intervjuade jag en person för en anställning hos oss. Jag började med att fråga vem som satt i regeringen. Inget svar. Vet du namnet på någon svensk? Inget svar. Namn på något svenskt företag? Inget svar. Namn på nån svensk stad? Stockholm är huvudstad och det finns en andrastad som är en viktig handelsstad som heter Malmö. Ridå!

Hade inte vi redan bestämt oss för att anställa personen hade jag lämnat rummet halvägs i intervjuen. Nu vet jag dock att bättre än så landar man inte med kineser som inte haft kontakt med Sverige.

Vet vi så mycket mer om Kina? Jag är inte säker på att en gallup på svenska gymnasier skulle ge bättre svar om Kina. Nu kan man förståss säga att om man går på en anställningsintervju bör man lösa på lite om arbetsgiveren, man jag har sett alltför många exempel på att så inte är fallet.

Jag såg en karta från Brailien i något sammanhang och blev påmind om att jag inte kunde peka ut enenda delstat - Mato Grosso, Parana etc. Är det så kineser ser på Europa?

Jag siitter nu och ser på en debatt på tyska TV-kanalen Deutsche Welle om hur man i Tyskland ser på DDR. En gallup på gatan i Berlin bland de unga visar samma avgrundsdjupa brist på kunskap. Det verkar som om man inte ens vet vad som är öst och vad som ligger i väst.

Kanske är lösningen att man helt enkelt får radera bort historien och en stor del av nationsgräsnerna. Den unga generationen lever här och nu och nya idéer kan fascinera på sina egna meriter, inte för att de kommer från Sverige eller för att Sverige inte varit i krig sedan 1814.

Som tur är träffar jag ibland endel äldre människor som diskuterar från andra pespektiv som är närmare min egen världsbild. Må de leva länge. Jeopardy och Vem vill bli miljonär hjälper tll.

lördag 25 april 2009

Bilmässan

En av årets händelse iShangahi är bilmässan. Alla är där. Vi var där i lördags tillsammans med 140 000 den dagen. det var trångt så det förslår. Lokaltidningen hade rubriken "What auto crises..?" igår. Man fick faktiskt intrycket av besökarna att de var på gång att köpa bil. Bilregistreringen ökar rätt kraftigt i Kina nu, kanske som enda plats i världen. Vi är framme vid den gamla diskussionen om vad som händer när alla kineser köper bil.

Volvo hade ett antal modeller på plats bl.a. en conceptversion av S60. SAAB var inte med. Enda svenska komponentföretaget var Thule som borde ha en bra marknad med alla småbilar här men jag har aldrig sett någon takbox på stan.

Vi trängde oss genom massorna till sista hallen för att se Chery, det företag som ibland nämns som köpare av Volvo eller SAAB. Det liggr i GKs distrikt och jag har tänkt besöka fabriken före sommaren. De gör 450 000 bilar/år för närvarande. I reklamen säger de att de är den kinesiska bilfabrik som säljer flest bilar utomlands.

Jag frågade hur många modeller de hade på mässan. 32 var svaret. Man kan undra om de ens funderar på SAAB med sina två modeller. Å andra sidan är Chery världens farligste bil ur krocksynpunkt enligt några motortidningaroch SAAB är ju nu en säkerhetsbil så tanken är nog inte helt fel.

Jag satte mig i baksätet i några Cherybilar och öppnade och stände dörren. Det gnisslade rätt mycket. Min bror som jobbat på Volvo i många år säger att en bakdörr som stängs mjukt och utan ljud är bland det svåraste på bilen att göra. Chery har mycket kvar att göra.

fredag 24 april 2009

Det är inte lätt vara kines

I veckan skulle jag ta ut ett kinesiskt körkort. I en sjabbig lokal utanför stan hade polisen ett kontor med en massa luckor och smårum mellan vilka man fick springa och få olika saker kontrollerade (syn, hörsel, blodtryck etc). Det var helt klart att polisen var överhet och de sökande undersåtar. Sällan har jag känt mig så illa behandlad.

Jag satt och tänkte på Bo Yangs bok The Ugly Chinaman. Den kom ut 1992 och han visade i den att kineser är fast i en tradition av vanstyre för att de skyller alla fel på omvärlden och har som högsta princip att göra som man gjort tidigare och som överheten säger.

Bo Yang var föddd i Kina men flyttade till Taiwan 1949 med KMT där var han satt 10 år i fängelse för satiriska artiklar om Chiang Kaishek. Han var dessutom förståss bannlyst i Kina. Han hade anledning att fundera över vad som var fel med kineser.

Jag träffade Bo Yang första gången i början av 1990-talet Jag frapperade av att han ifrågasatte även ytligt självklara saker. Det var välgörande i förhållande till taiwaneser som bara apade efter någon annan. När vi sedan bodde i Taipei träffades vi några gånger och bland annat invgningstalade vi båda när Taiwans sektion av Amnesty grundades. Det var Amnesty International som till slut hade lyckats får Taiwans regering att korta av fängeslestraffet. Han dog förr året efter en längre sjukdom. Hans aska ströddes för vinden på ön Green Island
där han varit fånge i nio år. Lite makabert kan man tycka.

Lite försiktigt frågade jag kineser i min omgivning om de kände till hans bok. De jag talade gjorde de och hade insikten att han verkligen satt fingret på vad sm är fel i den kinesiska kulturen. Få se om den insikten någon gång leder till ändringar.