Filmfestival

Stort pådrag igår med hela Kinas filmindustri på röda mattan. Det var kanske inte precis "toute Shanghai" som välkomnade dem en massor av fans och lite udda personer som vi från konsulära corpset. En viceminister talade om hur Kina höll på att bli en stor filmnation.

Samma dag invigdes lustigt nog en indisk filmfestival i Macao där hella Bollywood presenterar sig. Det sägs att indierna skall göra en stor festival här nästa år. Gud bevare mig säger jag för jag hade för något decennium sedan en bostad utan CNN och BBC men med en indisk filmkanal som enda utländska kanal. Jag har sett indier och indiskor i konstiga massdanser på alla möjliga konstiga platser i världen.

Den stora stjärnan på filmfestivalen var annars Halle Bery, som utstrålade precis den säkerhet och storhet som kinesiska filmstjärnor inte riktigt lyckas visa. Jag tänker då på de ganska artificiella kvinnliga skådisarna, de manliga är dock alltid rätt personliga, ibland med skägg och alltid med en ledig personlig klädsel.

Det som bekymrar mig lite var att man visade en kavalkad över kinesisk film de senaste 60 åren. Det betyder att man startade 1949 med Maos tal på himmelska fridens torg. Sen var det 40 år med klipp ur tråkiga propagandafilmer. Kunde man inte ha med något före 1949 när det obestridligen gjordes massor av film, just i Shanghai?

Bottenläget för kinesiska film var 1966. Då gjordes bara en enda kinesisk film. Den visade hur Mao hyllades av rödgardister på himmelska fridens torg. Sen har det gått uppått men i den ständiga benchmarkingen med Indien drar man det kortare strået.