Geely

Geelys köp av Volvo Car är verkligen en jättehändelse och Sverige har inte fått så stort utrymme i kinesisk eller internationell press på länge. Gårdagens International Herald Tribune har en stor förstasidesartikel och Shanghai Daily har likaså nyheten på förstasidan. Den kinesiska TV-kanalen CCTV9 hade ett längre inslag i söndags med en intervju av en kinesisk tidigare vice VD på Volvo, Gary Wu. Han sade att affärens framgång hänger på att man kan gifta ihop Volvos och Geelys affärskulturer till något nytt. Just där är väl den största svårigheten, eller som man på ett mer positivt sätt numera brukar säga "den största utmaningen".

Suzhou - i världsklass men ändå okänd

Var två dagar i Suzhou för olika möten och konferenser.

Förr var man i Suzhou för att titta på konsthantverk som jadeslipning, cloisonné, broderier etc.

Det är anmärkningsvärt vilka framsteg staden har gjort på senare år. år 200 gick man om sin provinshuvudstad Nanjing i BNP. 2001 gick man om Chongqing, 2002 gick man om Tianjin. Nu är man på 5:e plats i Kina. Handeln med Sverige i fjol var 2,5 mrd USD, nästan allt var import från Sverige.

Det är inte lätt att klara sådan expansion och ändå bevara den historiska staden. Det finns över 100 offentliga trädgårdar i kinesisk stil. Går man omkring i en sådan så glömmer man tid och rum efer ett tag. Tyvärr håller man mest till i industriområdena i utkanten.

För brukade höga kinesiska statstjänstemän pensionera sig i Suzhou och sköta en egen trädgård. Det var 8 estetiska övningar man skulle utföra: kalligrafi, tuschmålning, sköta bonsaiträd, mata syrsor i små burar, spela något instrument och jag minns inte de andra, bara att det var både avkopplande och stimulerande.

Det var då det. Livskvalitén verkar vara i sjunkande.

Längs Suzhou Creek

Suzhou Creek går från Suzhou till Shanghai och är Shanghais egentliga sötvattenkälla. Den rinner ut i Huangpufluden vid the Bund. De går att cykla längs stränderna även om sikten skyms av att man nu byggt up en nära två meter mur, kanske för att föregripa höjd vattennivå av olika skäl såsom klimatförändringar.

När jag var här för 15 år sedan skrev Shangahi stad kontrakt med ett finskt företag som åtog sig att göra den smutsiga floden helt ren. Idag är det värre än nånsing tycker jag, en grå välling som sakta flyter fram.

Södra sidan, som vetter mot Shanghais centrum är numera bebyggd med moderna hyreshus. Den norra sidan har bitvis gammal bebyggelse, ofta så enkelt byggd att det ser ut som slum. Egentligen har jag inte sett så eländig bebyggelse någonstans i Kina förut. Ser man på affärerna så är det typisk fattigmans business. Många affärer som reparerar cyklar eller säljer enkla hushållsföremål. Man säljer ibland levande höns eller levande fiskar. Mitt upp i allt massor av grävskopor som verkar förbereda för en ny strandväg.

Jag cyklade ända fram till långa vindens park för där låg tändsticksbolagets gamla fabrik förr. Enligt boken "Shanghai, Shanghai" låg fabriken mellan parken och floden. Där var nu en byggnad som man verkade bygga om eller riva.

Tändsticksfabriken köptes i början av 20-talet från en japansk firma och var den enda svenska tillverkande företaget i Kina. När japanerna kom tillbaka under andra världskriget lade de rabarber på fabriken igen. Vet ej varför tändstickor var så spännande för japanerna. Kanske var det dåtidens framtidsindustri. Kemi och pyroteknik på samma gång. När japanerna lämnade 1945 tog tändsticksbolaget tillbaka fabriken men efter 1949 så pressade kineserna bort bolaget genom ständigt nya skatter.

Alla tiders fest

Igår invigdes Peninsula Hotel med ett invigningsparty som Shanghai inte sett pålänge. "Tout Shanghai" var där och en massa från Hongkong där Peninsula har sitt huvudkontor.

Sir Micahel Kadoorie som äger Peninsula och mycket annat i Hongkong var där och festade loss. Free flow hela natten. Totalt var 5000 personer där coh man hade flugit in tonfisk från Japan och delikatesser från världens alla hörn.

Michael Kadoorie gillar mexikansk mariachimusik så ett gäng på 20 musiker från mexikansk marinen var där, Ett annat storband från Colombia spelade salsamusik. jag vet inte vad so pågick i andra delar av hotellet men det var fullt ös överallt.

Peninsula har byggt ett nytt hotell i Art Decostil. Det ser ut ungefär som Peace Hotel som nu renoveras och det har rum med utsikt över Huangpu precis som Peace Hotel. Man hade fått fram en stämning av lyx som Shanghai inte sett sen den gamla goda tiden. Det blir inte lätt för Peace Hotell när de öppnar nästa månad att ta tillbaka tätplatsen bland hotellen.

För Kadoorie är det ett hemkommande för hans farfars far kom s irakisk jude till Shanghai 1880 och byggde upp sin förmögenhet här. Allt förlorades 1949 och de flydde till Hongkong och släkten är den 4:e rikaste där.

Genom att cykla ser man det verkliga Kina

När vintern nu är över har jag börjat cykla. Man hinner fundera en del över vanliga kinesers liv och hur mycket de cyklar omkring med. Om några år kör väl alla med små lastbilar istället.

Idag körde jag jämsides med en mopedist som hade två drickbackar fulla med ägg på pakethållaren. Backarna var helt fulla och äggen låg utan något skydd. Minsta krock eller felgir så hade de blivit omelett. Nu körde han försiktigt men alla kan råka ut för en buse. Kineser tar gärna risker.

Äras den som äras bör del 2 - Harry Hellberg

Fick ett mejl av en kinesiska som översätter från kinesiska till svenska och fått uppdraget av någon historisk institution att översätta Harry Hellbergs bok "Anders Ljungstedt och breven från Kina" till kinesiska. Harry vet inte om det själv men kommer att bli glad för han har just gett ut en andra tryckning av boken.

Han satt i flera år och gick igenom Ljungstedts brev som finns på olika arkiv i Sverige. Då det är från 1810-1835 så är de förståss handskrivna och ibland ofullständiga. Man får fundera ut vad det är som saknas och lägga pussel.

Det knepigaste för Ljungstedt var att se till att hans förmögenhet överfördes till säkra händer i Sverige och att man för pengarna köpte/byggde ett hus och startade en skola. Sånt är svårt är man är på plats men är man i Macau och skolan skall starta i Linköping så är det ofattbart svårt. Breven måste ha tagit ett år för att komma fram. Sen skulle han vänta på svaret.

320 miljarder kronor

är budgeten för EXPO 2010 skriver en journalist som inte vill bli citerad och inte kan ange källan. Därför låter det ganska korrekt tycker jag.

Hur mycket är det? Ibland mäter man det som jämförande svensk folkets konsumtion av chips eller grädde eller något sådant men det blir lite overkligt. Ser man i statsbudgeten motsvarar det 8 gånger Sveriges försvarsbudget och 6 gångr vår budget för utbildning och skolor. Stora summor!

Expat på två sätt

Normalt ser jag expats på Anfu-gatan där vi bor. De kommer ner till brödbutiken och dividerar om olika kryddor i brödet. De handlar i våra två butiker som har utländsk mat och kollar in fois gras och 20 sorters belgiska ölsorter. Den ena säljer ett halvdussin europeiska tidningar. Den andra verkar mer vara av amerikanskt stuk med massor av olika burkmat som man knappt hört talas om. Sen är det en del expats som hänger på caféer och vinbarer. Vad dessa utlänningar lever på vet jag inte men troligen på konsulttjänster till andra utlänningar.

Igår var jag i Wuxi och stötte ihop med ett gäng företagsledare. Egentligen stötte jag inte ihop med dem för de satt inne på en Paulanerbar efter ett möte som Anita varit med om och jag såg dem lite på håll. De åt Nürnbergkorv med sauerkraut och drack öl och lyssnade på ett filippinskt band i C-klass. De flesta var överviktiga. Att driva en fabrik är det de hade gemensamt och det är ett jobb som inte ger tidsutrymme att hänga på café och göra ingenting. Deras gemensamma problem just nu är att arbetskraften inte räcker till. Kinesiska migrantarbetare tycks i februari ha bestämt sig för att inte komma tillbaka. Är det början på en "vi flytt int-våg" i Kina? Företagen kanske måste inrikta sig på att rationalisera produktionen om man inte har marginal att höja lönerna.

För 15 år sedan bestod svenskkolonin mest av fabrikschefer, men dessa har nu flyttat ut i städerna runt omkring Shanghai. Om de inte jobbade med stövlarna på så vr det näst därintill.

Vi äro tusenden

Fick en siffra över antalet svenskar med uppehållstillstånd i Shanghai vid årsskiftet. Det var 1248. Jämfört med ett år tidigare var det en ökning med 120. Det är en lite överraskande utveckling eftersom alla räknat med att en del expats har flyttat hem. I Jiangsuprovinsen var antalet 346 vilket också var en ökning med ca 100.

Sammanlagt ca 1600 alltså och om man sedan räknar med ett par hundra som är här på besöksvisum men studerar eller jobbar så kommer man upp till bortåt 2000. Det känns som om Sverige har blivit väldigt internationellt. Det är numera rätt normalt att man arbetar några år utomlands, på platser som förr sågs som väldigt exotiska. Även de exotiska platserna i Kina såsom buddhistkloster besöks ständigt av svenskar och andra utlänningar. Det verkar som om alla läst boken "100 things to do before you die".

Det exotiska kanske finns kvar, men globaliseringen slår blytungt. Vi åker till Ikea på helgen och köper samma saker som hemma och på vägen ut tar vi en varmkorv med cola. Här kostar det 5 Renminbi. Snålar man kan man ta en glass bara för 1 RMB. Man kan känna sig som hemma.

Shanghais bästa resaturanger

Över helgen testade vi två restauranger som skulle vara i absoluta toppen.

Den franska Mr & Mrs Bund på Bund 18 sägs vara outstanding. En fransk kock, Paul Pairet, hade tidigare en restaurang i hotel Pudong Shangri-La som hette Jade 36 men han flyttade över floden till The Bund och har en våning i ett gammalt fint hus som kallades Chartered Bank Building. Restaurangen är flådig och designad men ändå gästvänlig. Det mesta gick i rött precis som baren Bar Rouge som ligger ovanför. En otroligt vänlig hovmästare, Fabian Verdier, håller koll på restaurangen medan Paul Pairet och ett 50-tal kockar gör maten. Paul har ambitionen att göra molekylär gastronomi som lär vara det svårast som finns. Det vi åt uppfyllde högt ställda krav. Notan blev 700 RM per person. Det skall svida lite i plånboken om man skall trivas och jag tyckte själva totalupplevelsen var värt pengarna.

Igår var vi på en rätt ny spansk restaurang, Martín, som blivit känd för en spansk kock som haft en Michelinrankad restaurang. Det här stället ligger i den nya Hengshanparken som är ett stråk för kineser att vandra i men där nästan inga utlänningar syntes. Han har en villa som EMI ägt och som var full av stenkakor och foton på musiker. Det kändes inte riktigt genomtänkt och det rätt stora huset var nästan tomt. Maten var fantastisk, det var inget att diskutera. På vinsidan hade de bara vin per glas som startade på 100 RMB. Det är på tok för högt, i synnerhet so man bara fick en deciliter. Lunchnotan gick på 300 per person.

En dag i arkivet

Vi besökte Shanghais stadsarkiv vid The Bund i en av kineser renoverad byggnad från 1934 i sen art decostil. Renoveringen hade väl förstört mycket av byggnadens skönhet men det är ändå en pärla. Vi var på 7:e våningen där svenska konsulatet låg 1939-56. Adressen var då 9, Quay de France! I det läget har man en av de bästa utsikterna över the Bund. Nu när The Bund börjar bli f'ärdigrenoverat är det en fantastisk känsla. Helst skall man förståss ha en balkong eller en takterass så att man hör alla båtarnas tutande.

I det datoriserade besöksarkivet hittade vi en del dokument som rörde Sverige, mest kommersiella kontrakt med svenska företag. Sen var det en hel del foton från vänskapsbesök på 1950-talet. Jag såg foto på Maud Sundqvist, som är känd från vietnamkommittén. En arkivdam som talade franska väckte mitt intresse. Hon hade hand om arkiven från den franska koncessionen. Jag frågade om hon hade hjälp av experter från nationalarkiven i Paris. Hon svarade något stapplande på franska att hennes kontakter var baserade på att hon läst franska i Montreal. Märkligt att Frankrike inte sätter av folk att hjälpa till med en del av deras historia.

Vi lämnade över Malte Pripps memoarer översatta till kinesiska. Det var ett lite stumt mottagande, men vi får se vad de säger när de läst texten.

En dag i Suzhou

När jag ändå var i Suzhou tänkte jag besöka EKAs fabrik eftersom det var min första arbetsgivare (1963). EKA är en kemisk fabrik i Bohus, mitt emot Kungälv. De ägs numera av AkzoNobel. Möjligen kommer Nobelnamnet från EKA för Alfred Nobel startade fabriken 1895. Den ägdes av KemaNobel som ju gick i kånken och staten tog över.

Lustigt nog såg fabriken i Suzhou ut ungefär som den i Bohus för 46 år sedan. Plötsligt kom det upp en del minnen i skallen. Som 15-årig snickare hade man inte så mycket att säga till om. Första dagen tråkade de äldre snickarna mig med en massa luriga uppdrag, som att springa till förrådet och hämta "2 paket långa femtumsspik" eller "en synvinkel". Eftersom Alebor sägs vara födda med en yxa i handen så gick jag inte på det där, men man fick vara på sin vakt. Jag mindes att vi alla sov middag (dvs lunch) på våra snickarbänkar, utan att ta bort verktyg eller sågspån. När sovstunden var slut reste sig alltid en gammal snickare och väckte oss genom att slå med hammaren med all kraft på ett järnrör. Ingen risk att man missade det.

Det var svårt att få kontakt med EKA i Suzhou för receptionisten vägrade koppla fram samtal om vi inte visst något namn. Jag var tvungen att ringa till Bohus så att de kunde hjälpa mig. Nu bad platschefen om ursäkt förståss. Han sade att de var nerringda av lurendrejare, och receptionisten fungerade som ett spamfilter. Det påminde mig om hur småkriminell tillvaron är här nu i Kina. En bekant berättade att det är massor av folk som ringer till pensionärer och säger sig ringa från banken och säger att deras besparingar är hotade om de inte flyttar pengarna till ett säkrare konto (lurendrejarens eget). De får instruktion att gå till en bankomat och göra transfereringen. Tydligen går många på det.