fredag 10 februari 2017

Finska kämpatag i Kina


Den finländske författaren Björn Ådal har skrivit och gett ut (på www.apsaraforlag.com som förutom denna bok gett ut en bok om kinesisk mat) en bok om den finske Kinaexperten Jari Vepsäläinen med titeln Kämpatag i Kina. Det känns sympatiskt och det faktum att en finlandssvensk skriver om finskt exportfrämjande till Kina på svenska gör att man nästan måste läsa den.

Finlands exportfrämjande till Kina är ett dunkelt kapitel för mig eftersom vi under större delen av de sista decennierna hade en förbittrad konkurrens mellan Ericsson och Nokia om att få marknadsandelar i Kina och alla kontakter jag hade med finska diplomater fick ses i det perspektivet, dvs. att vi undvek varandra.

Det bestående intrycket av boken är att fiska exportföretag har mindre erfarenheter än svenska och att de trasslar in sig i en mängd problem i Kina som svenska företag nog har lyckats undvika. Den stackars Jari Vepsäläinen som kallas in när företagen fått problem får handskas med alla möjliga ärenden som piratkopiering, IP-rättigheter, korruption, sena betalningar och allt annat lurendrejeri som numera är vanligt när kinesiska företag gör affärer. Det är lärorikt att läsa om Jaris bedrifter och med vilken energi han tar sig an de finska företagen men ur ett svenskt perspektiv är det kanske inte riktigt representativt.
Sen är det en massa ohöljd reklam för Vepsäläinens företag Fintrede Mercer men det får man stå ut med, likaså att han är extremt negativ till Finpro som är motsvarighet till Business Sweden.

lördag 4 februari 2017

Yu Huas bok Brothers


Efter att ha läst Göran Leijonhufvuds mastodontsjälvbiografi var steget inte lång att ta den näst tjockaste Kinaboken i mina hyllor – Yu Hua’s roman Brothers. Jag köpte den 2012 när Yu Hua ställde upp på en presentation i Shanghai och talade om sina böcker. Mest känd är kanske Att leva som fått flera pris. För 120 RMB kunde jag köpa Brothers av honom signerad, visste då inte att den skulle komma ut på svenska, Bröder, i översättning av Britta Kinnemark utgiven av Chen Maipings förlag Wanzhi och till ännu lägre kostnad.

Yu Hua såg ut som kineser från Zhejiang oftast ser ut, kort, lite fyrkantig i kroppen och med en ständigt orolig själ. Av de två huvudfigurerna i boken, den lite anarkistiske, vilde Baldy Li och den lugne och korrekte Song Gang. Verkade Yu Hua nog mer som Baldy Li (Skallige Li i den svenska översättningen). 

Större delen av boken handlar om dessa styvbröder som växte ut tillsammans och fick utstå allt elände som fanns i Kina före och under kulturrevolutionen. Kan det verkligen ha varit så hemskt undrar man ibland. Ens kvot av berättelser om smuts och snusk blir snabbt överfylld.

När det sedan blir tillåtet att göra affärer slår sig Baldy Li lös och skapar ett imperium som först baseras på sopinsamling men sedan blir ett multikonglomerat. Song Gang, som fastnat i en statlig maskinfabrik blir alltmer utarmad och begår till slut självmord. Baldy Li och Song Gang tävlar om samma kvinnas gunst och medan hon först väljer att gifta sig med Song Gang kan hon inte sedan motstå Baldy Lis makt, pengar och virilitet.


Kanske är berättelsen om de snabba klippen som Baldy Li och några andra gör realistisk för Kina runt millenieskiftet. Kanske måste man dividera allt med 2 för att boken skall ge en rättvis bild. Jag minns inte men kan inte låta bli att tänka på en kortväxt Zhejiangaffärsman som besökte mig i Stockholm någon gång hösten 1999. Jag kände hans Europachef som var en schweizisk kvinna. Kinesen sade att han skulle bygga världens största e-handelssajt och var i Europa för att hitta investerare. Schweiziskan hade satt sina pengar i företaget och lär nu vara en av de rikaste personerna i Schweiz. Jag tyckte den kortväxte kinesen var lite halvgalen. Han hette Jack Ma. Ibland ångrar jag att jag inte trodde på honom, ibland inser jag att mitt intryck av honom  faktiskt  var att han var oseriös och därmed har jag mig själv att skylla.
Senare har jag träffat massor av Zhejiangkineser som har likadana högtflygande planer. De flesta kanske misslyckas men det räcker att 1 på 10 lyckas någorlunda och att Jack Ma gjorde den största IPO i New York genom tiderna så inser man att det finns affärstalang i den provinsen.

onsdag 25 januari 2017

Göran Leijonhufuds memoarer


När jag letar efter en bok om Kina är det som när jag letar efter mjölk i butikernas hylla. Jag söker instinktivt efter det färskaste. Att läsa en bok om Kina skriven för 10 år sedan känns meningslöst. Leijonhufvuds bok är daterad november 2014. Det är OK. Han har noterat Xi Jinpings tid som Kinas ledare. Så jag har nu läst inom de 850 sidorna.

Jag har alltid haft bara intryck av Göran Leijonhufvud som journalist. Till skillnad från en del andra har han inte plågat mig med att ta fram en massa uppgifter, dvs göra halva jobbet. Till skillnad från en annan Kinajournalist avbryter han inte ett informellt samtal för att ta upp anteckningsblock och notera vad man sagt. Han känns genuin och är fri från namedropping.

I sak tyckte jag kanske att boken inte tillförde så mycket. Han har sällan kommit med unika insikter eller scoop. Språket känns lite traditionellt. Det är roligare att läsa artiklar av Ola Wong som analyserar gränsen för det nya i Kina, om avant-gardet, än att läsa Görans långa samtal med kinesiska bönder på vischan, om arrière-gardet. Det som känns bäst i boken är kanske avsnittet om Hongkong som Göran verkligen kan och som är en knepig fråga. Annars finns allt med, internetinskränkningarna, miljön, Tibet, OS i Peking osv.

Görans artiklar om vanliga kineser i DN på 70-talet tror jag formade den tidens bild av Kina. Det var inte bara Göran som såg Mao Zedong i positiv dager. Där fanns naturligtvis hans högste chef, DNs Olof Lagercrantz men också många tunga företagsledare. Varför alla drogs åt det hållet är svårt att klara ut men för dem som följde debatten om Kina var nog en vattendelare boken Ombres chinoises  av Simon Leys (pseudonym för en belgisk sinolog, Pierre Ryckmans) som kom ut 1974 och i svensk översättning Kinesiska skuggbilder, 1980. Den boken förklarar varför besökarna ofta förblindades av den officiella synen. Göran nämner inte denna bok i sina källor men kan knappast ha missat den.
Förhållandet till Mao är grundläggande. Jag var nog den förste i Göteborg som köpte Maos lilla röda på Danelius bokhandel i Haga när boken kom i mitten av 60-talet men efter en snabb genomläsning fann jag bara truismer och banaliteter. Jag tror man måste läsa Maos privatläkares bok och Mao the Unknown Story av Jung Chang och Jon Halliday för att genomskåda den kinesiska mytbildningen kring Mao. Man måste ju ställa sig frågan varför tendensen mot demokrati är så svag i Kina, när det gick utmärkt i Sydkorea och Taiwan.

Göran har en märklig anpassning till den kinesiska politiken och verkar ha trivts bra alla de 50 åren. Kanske en yrkesskada men det känns mer förtroendefullt när man läser vad personer skrivit som kanske varit utestängda från Kina några år och känt på hur det är att förvägras visum. Det sagt är det samtidigt intressant att följa hur motigt det ofta vara att vara journalist i Kina. Uppenbarligen ett tuffare jobb än att vara affärsman, för att inte säga diplomat.

Ett ledmotiv i berättelsen är uppskattningen av de lojala dissidenterna. Göran skriver om att antal kineser, från historiens början som skickat varningssignaler till kejsaren, idag till partiledningen, men i grunden är lojala och accepterar att bli illa behandlade. Man kan undra om denna inställning är ett föredöme jämfört med dem som tar konsekvensen av sin opposition och avsvär sig lojalitet med en förtryckare.

måndag 15 augusti 2016

Kina i augusti 2016

Jag kom bara till Kanton på denna resa men det räckte för att ge en del tankar.
När man är i Kina blir man rätt hänvisad till lokala media. Man får China Daily på hotellet och även om det finns utländska TV-kanaler så hamnar man ofta på CCTV News för den finns inte i de flesta utbud i Hongkong och man vill ju veta vad kineserna själva säger.

Resultatet är lite överraskande. Det Kina man ser från utländska press som ofta handlar om rättsövergrepp och krisande ekonomi är förbytt mot framgång. Låt mig ge ett par exempel.

1. Ekonomin, ja visst är det en nedgång från kvartal till kvartal men det har varit från 7,2 till 7,1 till 7,0 till 6,9 osv. Euroområdet balanserar kring nollstrecket.

2. Valutan. I vintras trodde de flesta att RMB var i fritt fall och hedgefonderna satsade stora belopp på en delvalvering på minst 20%. Luten gick ur den spekulationsbubblan under våren och nu ligger

RMB rätt stadigt på 6,6 mot USD vilket är en revalvering jämfört med de fåra åren under krisen 2008-20011 när den låg fast på 6,8.

3. E-handel. Det tas nu nästan för givet att kinesiska företag slår ut utländska. Inför G20-mötet i september i Hangzhou har en grupp kinesiska e-handelsföretag med Alibaba i spetsen lagt fram en ny modell för världshandelsliberalisering som bygger på e-handel och inte det mer gammalmodiga sättet med fysisk tullkontroll.

4. Kinesiska företagsköp utomlands. Aptiten på att köpa utländska företag tycks inte ha minskat. Ibland stöter man på nationalistiskt motstånd som fallet Ausgrid i Australien, ibland kan det tyckas lite "oligarkiskt" som köp av fotbollsklubbar i Europa, men trenden är klar och det är en helt annan bild än satsningarna i Sverige av Fanerdun i Kalmar och i Dragon Gate som gav kinesiska privata företag ett dåligt rykte.

5. Internetcensur. Till min förvåning kom jag in på de tre sajter jag har som varit blockerade rätt länge; denna, www.newcontext.se och www.vhkp.se. Det kan vara  en lyckoträff men hoppet är kanske inte helt borta. Viktigare var kanske att jag kom in på www.transparency.org som är politisk dynamit i den kinesiska miljön.

Man kan mycket väl vara olyckskorp och se svagheter men man får vara beredd på att få motfrågor om EU-Grekland, Brexit, Trump och kriser lite varstans.

Det om detta. Vad gjorde jag annars i Kanton. Jag tog emot en inbjudan att vara strategisk samarbetsexpert till Guangdong CSR Association. Vet inte vad det kan leda till då mina flesta kontakter ju är i Shanghai, men CSR är en stor fråga i Guangdong så jag tog det som en seriös invit. Här är foto från överlämnandet.

fredag 15 april 2016

Ostindiehandeln lever upp igen

Av alla mina inlägg på denna sida så är det inlägget Ostindiefararen läcker som haft mest läsare, by far. Jag vet ju inte vem som läser inläggen men tyckte det var dags att ta tempen på ostindiehandeln nu när jag var i Kanton.

De som var med i Kanton när Ostindiefararen ankom i juli 2006 glömmer nog aldrig upplevelsen. Hela Kanton var på benen, varje distrikt i staden hade sina event. Staden Kanton satsade säkert 10 gånger mer på Ostindiefararen Götheborg III än vad staden Göteborg gjorde. Jag har aldrig upplevt maken till exponering av Sverige i Kina under alla mina år.

Det publicerades en del böcker om ostindiehandeln i Sverige under tiden när vraket efter Götheborg I grävdes upp och medan Götheborg III byggdes. Dessa handlade huvudsakligen om det svenska ostindiska kompaniet, dess affärer, dess anställda osv. Min bok The Golden Age of China Trade som gavs ut 1992 var ett försök att jämföra med synpunkter från experter i Hongkong och Kanton. Hongkongs synvinkel är naturligtvis tiden efter Hongkongs grundande 1842 när Kina tvingades tillåta brittiska företag i Hongkong att fritt sälja opium. Jardine Mathesons arkiv är tyvärr stängt för utomstående forskare.

I Kanton har man dock fortsatt forska och jag hade äran träffa de 4 ledande forskarna på en middag. Bredvid mig sitter amerikanen Paul A Van Dyke som givit ut ett antal böcker. På min andra sidan sitter chefen för historiska institutionen Wu Yixiong och bakom står de två forskarna Jiang Yinghe (till höger) och Chao Huang (till vänster).


Pauls senaste bok Merchants of Canton and Macao går igenom de kinesiska "Hongköpmännens" verksamhet.


Paul har i det arbetet inte hittat något relevant material i Kina eller Taiwan men genom att gå igenom alla handlingar i brittiska, holländska, svenska, danska, franska osv arkiv har han pusslat ihop en komplett beskrivning. Hur svårt arbetet är kan exemplifieras av att han bara i ett enda dokument såg Hongköpmännens namn på kinesiska!

Paul har också massor av information om handeln med Sverige. I hans bok fick exempel på att svenskarna var frikostiga med förskott och räntefria lån till Hongköpmännen, som var hårt trängda av kejsarens representant och sina underleverantörer. Jag frågade honom hur Ljungstedt kunde tjäna så mycket pengar då han bara var SOICs representant i Kanton i ett par år. Paul sade att Ljungstedt stod kvar som ägare av faktoriet som han hyrde ut i 30 år till och levde gott av detta. När han var i Kanton kunde han hissa den svenska flaggan.

Här på två tavlor i en annan ny bok av Paul A Van Dyke Images of the Canton Factories,


där man ser den svenska flaggan uppe på två målningar från 1820 (vid siffran 11), dvs 14 år efter att SOIC:s verksamhet upphört.


Faktorigatan Shisanhangjie är idag en ganska stökig gata där husen naturligtvis byggts om flera gånger. Här en bild av hela gatan och ett foto av var det svenska faktoriet kan ha legat. Nu bygger Kanton stad upp en kopia av kvarteren i en närliggande park. Det skall öppnas senare i år men datum är inte fastställt.


tisdag 22 mars 2016

Resa i Hakkaland

Hakkafolket är en stor grupp bland kineserna. Man räknar med 100 miljoner totalt. Många bor i Sydostasien. Jag träffade först hakkakineser i Europa som var från Taiwan, sedan träffade jag många i Taiwan. Det fanns i Taiwan en konflikt mellan de som talade det som vi enklast kallar taiwanesiska (minnan eller hoklo) som ursprungligen kommer från södra Fujian å ena sidan, hakkafolket med sin egen variant av kinesiskan å andra sidan och urbefolkningen. Liksom hakkafolket i Kina var hakkafolket i Taiwan förvisade till magra bergsbygder. I Guangdong/Fujian/Jiangxi bodde hakkafolket bara på mindre odlingsbar mark, för att uttrycka det milt.

Hur som helst, nu har jag tid att ta mig till hakkafolkets centralort i östra Guangdong. Jag åkte till städerna Heyuan och Meizhou som är centralorter i de två hakkadominerade länen i Guangdong. Då flighten från Hongkong var inställd fick jag ta mig fram med buss och tåg. Här åker jag en bit i motorcykeltaxi.




Heyuan var nog det fattigaste området jag sett i Kina på länge. Affärerna längs gatorna var som oinredda garage. Varorna som såldes verkade vara nästan skräp. Inga ens kinesiska varumärkesaffärer fanns. Hotellet var uruselt.

När jag nästa dag tog tåg till Meizhou pratade jag med en pensionerad akademiker som bodde i trakten. Han hade aldrig varit i Heyuan. Där finns ju inget, varför skall man då åka dit.

Meizhou är en större stad och här fanns uppenbarligen mer pengar. Det fanns normala kinesiska affärer, det byggdes massor av höga bostadshus, och det fanns ett rikt kulturarv.
Hakka Center är ett stort museum där olika aspekter på hakkafolkets historia finns.

En egenhet för hakkafolket är att kvinnan haft stor frihet. Äktenskap baserades ofta på kärlek och inga kvinnor band sina fötter. Kvinnorna kunde också vara soldater till skillnad från andra kinesiskor.

Maten hade jag också hört talas om men inte så att det vattnades i munnen. Hakkafolket har ju ofta varit på flykt så man har utvecklat maträtter som bygger på torkad mat. Intressant men inte alltid så gott. Man har bevarat arkaiska drag i den kinesiska som talades för 2000 år sedan. Det påminner lite om Island.

Här är en karta över hur hakkafolket migrerat från området vid Gula Floden för 2000 år sedan till nuvarande bosättningar. Det förklarar mönstret av olika dialekter på t.ex. Taiwan. Folken har antagligen flyttat i hela byar och beroende på när man flyttade till vilken ort har dialekterna hamnat på olika ställen. Man ser också att det var först vid den tredje (gröna) omflyttningen som man kom till det nuvarande området i östra Guangdong.




Här ser man hur många hakka som bor i olika länder och den totala kinesiska befolkningen. I Sverige skulle finnas 500 hakka av totalt 14 000 kineser. En ganska normal fördelning men notera att det bor fler hakka i Sverige än i Tyskland. De största grupperna bor i Indonesien och Malaysia, mer än en miljon i vardera landet och drygt 20% av kinesbefolkningen.



De runda eller fyrkantiga stora boningshusen är hakkafolkets kännemärke. De visar att man alltid bott i hela byar och att man varit defensiva.


När man åker runt i Hakkaland ser man att terrängen är ogästvänlig. Bergen som  har en jordtäckning på vara 5-10 cm har en lutning av ca 45 grader och i botten finns en dal med odlingsbar yta av 10-20 meter. är det mer, kanske 50 meter finns det många hus. Det finns med andra ord inget annat än risodling att leva på.

Kommer man längre österut är terrängen flackare och där kan man ha theodlingar. I Yannanfei som ligger 30 km öster om Meizhou finns fantastiska theplantager och ett turistvänligt arrangemang. Entrékostnaden på 80 RMB är helt motiverad.





I Yananfei finns också förre presidenten Ye Jianyings museum. Han var med redan som adjutant till Sun Yat-sen redan i början av 1920-talet.


Han blev kanske mest känd för att han ledde arresteringen av de fyras gäng 1976, här en modell av ett möte lite senare med Deng och andra ledare. Ye är andra från höger.



Detta var ett avgörande ögonblick i Kinas historia. Så här ser skylten ut, skrivet av någon som verkar gilla avstavningar.


Efter att de fyras gäng arresterats hölls ett massmöte på Tiananmen 26 oktober 1976 med flera miljoner deltagare. Jag råkade själv vara med då men minns nog inte exakt vilka som talade. Här är ett foto med Ye på Hua Guofengs vänstra sida.



Jag gick igenom museet noga då jag träffade president Ye 1978 och vi var på Folket Dagblads förstasidan (tillsammans med Hua Guofeng). Det fotot fanns inte med men i alla fall hans möte med det svenska kungaparet. Ett av hans sista framträdanden för övrigt innan han dog 1982.




måndag 29 februari 2016

Shanghai på dekis

Åter till Shanghai där jag var senast i mitten av december. På två månader har Kinas ekonomi sjunkit som en sten och Shanghai såg också ut att ha problem Grunden i problemen är kanske att landet byggt upp en enorm överkapacitet inom många sektorer, stål och betong är bara att ta de som man kommer först att tänka på. Man har också låtit sin valuta följa med US dollar uppåt onödigt nitiskt och det har blivit dyrt att leva där och dyrt att importera. Eftersom man heller inte kan göra något rejält åt luftföroreningarna och av politiska skäl tvingas strypa internet är det inte underligt att utlänningar nu börjar lämna Shanghai. Svenskarna är nog inte de första men trenden gäller alla. Man får vara glad att man var där när Shanghai stod på topp, kring världsutställningen 2010.

Jag frågade mina vänner om det ändå inte var så att fastighetsmarknaden gick bra för i Hongkong-pressen står det att man säljer ut bostadsrätter till rekordpriser. Ingen delad den analysen, det var nog så att om man inte längre vill gå in på börsen och räntan är noll så är fastigheter det enda som man kan investera i. Det har också varit en höjning av hyrorna och många tror nog de kan få tillbaka pengarna den vägen.

Trots allt. Shanghai har sina fina ögonblick också och en lunch uppe på M on the Bund med utsikt över den nu färdigbyggda skyskrapan Shanghai Tower (som är så hög att man knappt får med hela huset på ett foto) ger en känsla av att man är på precis det ställeman borde vara på.