fredag 14 april 2017

Nanjingmassakern

I år är det 80 år sedan massakern i Nanjing 1937. Jag har just läst fyra böcker om massakern

Iris Chang: The Rape of Nanking (1997)
The Good Man of Nanking - The Diaries by John Rabe (1998)
Mo Hayder: The Devil of Nanking (2004)
The Picture Collection of Nanjing Massacre and Information Rescue (2002)

Jag tror att Nanjingmassakern är världens mest nedtystade folkmord. Antalet mördade kineser var säkerligen mer än 200 000 och de metoder som de japanska soldaterna använde var minst sagt bestialiska. Att gasa ihjäl tusentals försvarslösa i en kammare är fruktansvärt nog, men att  kallblodigt mörda person efter person, skära ut inälvorna med bajonett, äta genitalierna osv osv är något annat.

Varför är det nedtystat? Dels för att Japan fortfarande inte vill erkänna sina brott från andra världskriget, dels för att Kina inte vill tillåta att anti-japanska känslor tar överhanden i landet.

Jag och Anita var i Nanjing en hel sommar 1981 och vi hörde inte ett ord om massakern. När jag var generalkonsul i Shanghai 1996-99 inträffade 60-årsagen, men jag minns ingen aktivitet. Iris Changs bok kom ut då och är standardverket.

När jag var i Shanghai som generalkonsul andra varvet och vi hade EU-ordförandeskapet 2009 tog jag EUs generalkonsuler på deras första gemensamma resa utanför Shanghai just till Nanjing. Vi besökte det då nyligen invigda monumentet kring massakern.  Jag höll ett tal om Europas bittra minnen av förintelsen, något ologiskt då Sverige var enda närvarande landet som inte deltog i andra världskriget (portugisen var inte med), men jag märkte föga av intresse. De kinesiska värdarna sade att man hade akademiskt utbyte med några universitet. Jag frågade om någon japansk politiker besökt monumentet. De sade att den japanske generalkonsuln i Shanghai var högste officielle japan som hade japanskt tillstånd åka dit.

När man läser Iris Changs bok blir man så upprörd att man bara kan läsa en sida i taget, sen måste man vila. Hon förklarar hur de japanska soldaterna var hjärntvättade i att kineserna var ett lägre stående folk. Den blinda lydnaden av den japanska kejsarmakten är naturligtvis en pusselbit, japanernas perversa sexuella läggning som gjorde att  alla kinesiska kvinnor våldtogs för att därefter avrättas, en annan.

Mo Hayders bok är en deckare där en kvinnlig brittisk forskare är på jakt efter i Japan efter en film om massakern och hamnar mitt emellan en äldre kinesisk forskare och en gammal japansk militär. Det visar sig att båda hade stridit i Nanjing mot varandra. Detta är dock som sagt en deckare och ingen annan film om massakern är känd mer än den amerikanske missionären John Magee's. En utlänning i Tokyo blir lätt förvirrad, som i Lost in Translation, men här är det i ett kusligt sammanhang.

The Good Man of Nanjing är en samling av den tyske Siemenschefen John Rabes nedteckningar. Rabe var ledare för den skyddade zonen i Nanjing, ett stort område i nordöstra Nanjing med bl.a. flera universitet, där 250 000 kineser kunde skyddas. Dessa var de fattiga Nanjingborna, de rika hade redan flytt. Det märkliga med Rabe var att han var nazist och vice ordförande för NSDAP i Nanjing. Japan hade en allians med Nazityskland och Rabe bar ständigt sin hakkorsarmbindel och hötte mot japanska soldater som ville tränga in i zonen. Utan Rabe hade nog zonen kollapsat och kineserna avrättats. Han hade visserligen ett dussin amerikanska medhjälpare, missionärer och läkare, men Japan hade bara förakt mot USA, medan man hade respekt för Tyskland.

Rabe känns som en europeisk hjälte. Han lämnade Tyskland redan före Weimarrepubliken och hade bott i Kina och arbetat för Siemens allt sedan dess. Allt det han kämpade för i Nanjing gick tvärtemot vad nazisterna gjorde i Tyskland från och med Kristallnatten 1936. Sen lämnar Rabe Kina 1938 och bor i Berlin under hela kriget tills han dog 1950. Hans vittnesmål om Nanjing tystades ner av Nazityskland. Varför teg han då? Intrycket man får av hans dagbok är att han levt så länge i Kina att han bara inte kunde lämna sina kinesiska anställda och de fattiga människorna. Jag har inget val säger han, när de flesta andra tyskar flyr Nanjing. I hans trädgård har 650 kineser grävt ner sig för att skydda sig mot bomber. Varje dag måste han rycka ut och argumentera med japanska militärer. Parallellen med Raoul Wallenberg i Budapest är slående. Jag vet inte varför han teg i Berlin. Han fortsatte att arbeta på Siemens med att hjälpa Siemensanställda i Asien. Efter kriget ansökte han om denazifiering. De tyska myndigheterna sade nej, den inkommande brittiska administrationen i den delen av Berlin där han bodde sade dock ja. Det viktiga är att han visade enormt mod i Nanjing.

Den fjärde boken är den officiella bok som säljs vid minnesutställningen i Nanjing. Det är en ohygglig samling foton som visar hur bestialiskt japanerna gick fram. Det dussintal  utlänningar som arbetade i skyddszonen porträtteras korrekt och med beundran. Den internationella uppmärksamheten redovisas. Krigsrättegångarna mot japaner redovisas (A-klass i Tokyo och B-klass i Nanjing). Det man saknar är dock ställningstaganden av Chiang Kai-shek och Mao Zedong.

torsdag 9 mars 2017

Carl Crow - Shanghais porträttör


Jag har just läst igenom två böcker av amerikanen Carl Crow. Hans mest kända bok 400 Million Customers kom ut 1937 och kom samma år i svensk översättning, 400 miljoner kunder, på Gebers förlag. Den har stått i min hylla länge efter det att jag hittade den på ett svenskt antikvariat. Den andra boken Foreign Devils in the Flowery Kingdom kom ut 1940 och gavs för några år sedan ut av Graham Earnshaw på Earnshaw Books. Jag hittade den på Garden Books i Shanghai, det enda ställe i Shanghai som säljer Earnshaws böcker.

Carl Crow kom till Shanghai 1911 som amerikansk journalist och lämnade efter den japanska attacken 1937. Han skriver då att alla genast förstod att Shanghai inte skulle bli sig själv igen. Den koloniala epoken var slut. Visserligen stannade de flesta männen kvar och skötte sina affärer genom det andra världskriget. Japanerna invaderade inte International Settlement förrän 1943, men all ny affärsverksamhet upphörde i augusti 1937. Man ser det exempelvis på arkitekturen där inga byggprojekt påbörjades eter detta datum

Foreign Devils in the Flowery Kingdom är en initierad redogörelse för hur en amerikan kan ha upplevt Shanghai i dess glansdagar. Han distanserar sig från de koloniala och rasistiska engelsmännen men amerikanerna verkar ha fogat sig i att britterna bestämde spelreglerna. Andra nationaliteter nämns bara i förbigående och det finns t.ex. ingen notering om svenskarna. Han är kritisk till de ojämlika reglerna om extraterritorialitet, dvs att utländsk lag gällde för medborgare från alla länder som hade sådana avtal. I en tvist mellan två västländer ägde rättegången rum i försvarande landets domstol. Eftersom domaren var den utländske konsuln var det i praktiken omöjligt att vinna ett mål om konsuln ville stå på sina medborgares sida. Så menar Crow att fallet var med de mesta småländerna. USA hade dock en ordentlig domstol, liksom Storbritannien. Crow är dock ytterligt cynisk mot de besökande amerikanska politikerna som sällan visade riktig vilja att förstå Kina. Parallellen till svenska besökande riksdagsmän är lätt att dra.

Affärslivets moral utvecklade sig därefter. Tyskland förlorade sitt avtal med Kina efter andra världskrigets slut och en tysk hade att följa Kinas lagar. Det gick dock bra genom tyskarnas sammanhållning och ordningssinne. Crow noterar också att det kinesiska samhället genomgick en ofantlig utveckling under 1930-talet och genom Chiang Kai-sheks och hans makas New Life-rörelse som lanserades 1937 försvann det mesta av korruptionen.

400 miljoner kunder skrev alltså innan det japanska överfallet och här skriver Crow till en amerikansk företagspublik och berättar hur han som reklamman i Kina bygger marknader för amerikanska konsumentvaror. Mycket av det han skriver gäller även idag. Hur skall man t.ex. marknadsföra utländska konsumentvaror till en alltmer kräsen kinesisk publik? Alla amerikanska företag ville inte ta hans råd och de bränner därför en massa pengar i onödan. Om man läser den med förståelse för att saker och ting ändrats under 80 år kunde man lika gärna ändra titeln till 1400 miljoner kunder och ge ut den idag.

fredag 10 februari 2017

Finska kämpatag i Kina


Den finländske författaren Björn Ådal har skrivit och gett ut (på www.apsaraforlag.com som förutom denna bok gett ut en bok om kinesisk mat) en bok om den finske Kinaexperten Jari Vepsäläinen med titeln Kämpatag i Kina. Det känns sympatiskt och det faktum att en finlandssvensk skriver om finskt exportfrämjande till Kina på svenska gör att man nästan måste läsa den.

Finlands exportfrämjande till Kina är ett dunkelt kapitel för mig eftersom vi under större delen av de sista decennierna hade en förbittrad konkurrens mellan Ericsson och Nokia om att få marknadsandelar i Kina och alla kontakter jag hade med finska diplomater fick ses i det perspektivet, dvs. att vi undvek varandra.

Det bestående intrycket av boken är att fiska exportföretag har mindre erfarenheter än svenska och att de trasslar in sig i en mängd problem i Kina som svenska företag nog har lyckats undvika. Den stackars Jari Vepsäläinen som kallas in när företagen fått problem får handskas med alla möjliga ärenden som piratkopiering, IP-rättigheter, korruption, sena betalningar och allt annat lurendrejeri som numera är vanligt när kinesiska företag gör affärer. Det är lärorikt att läsa om Jaris bedrifter och med vilken energi han tar sig an de finska företagen men ur ett svenskt perspektiv är det kanske inte riktigt representativt.
Sen är det en massa ohöljd reklam för Vepsäläinens företag Fintrede Mercer men det får man stå ut med, likaså att han är extremt negativ till Finpro som är motsvarighet till Business Sweden.

lördag 4 februari 2017

Yu Huas bok Brothers


Efter att ha läst Göran Leijonhufvuds mastodontsjälvbiografi var steget inte lång att ta den näst tjockaste Kinaboken i mina hyllor – Yu Hua’s roman Brothers. Jag köpte den 2012 när Yu Hua ställde upp på en presentation i Shanghai och talade om sina böcker. Mest känd är kanske Att leva som fått flera pris. För 120 RMB kunde jag köpa Brothers av honom signerad, visste då inte att den skulle komma ut på svenska, Bröder, i översättning av Britta Kinnemark utgiven av Chen Maipings förlag Wanzhi och till ännu lägre kostnad.

Yu Hua såg ut som kineser från Zhejiang oftast ser ut, kort, lite fyrkantig i kroppen och med en ständigt orolig själ. Av de två huvudfigurerna i boken, den lite anarkistiske, vilde Baldy Li och den lugne och korrekte Song Gang. Verkade Yu Hua nog mer som Baldy Li (Skallige Li i den svenska översättningen). 

Större delen av boken handlar om dessa styvbröder som växte ut tillsammans och fick utstå allt elände som fanns i Kina före och under kulturrevolutionen. Kan det verkligen ha varit så hemskt undrar man ibland. Ens kvot av berättelser om smuts och snusk blir snabbt överfylld.

När det sedan blir tillåtet att göra affärer slår sig Baldy Li lös och skapar ett imperium som först baseras på sopinsamling men sedan blir ett multikonglomerat. Song Gang, som fastnat i en statlig maskinfabrik blir alltmer utarmad och begår till slut självmord. Baldy Li och Song Gang tävlar om samma kvinnas gunst och medan hon först väljer att gifta sig med Song Gang kan hon inte sedan motstå Baldy Lis makt, pengar och virilitet.


Kanske är berättelsen om de snabba klippen som Baldy Li och några andra gör realistisk för Kina runt millenieskiftet. Kanske måste man dividera allt med 2 för att boken skall ge en rättvis bild. Jag minns inte men kan inte låta bli att tänka på en kortväxt Zhejiangaffärsman som besökte mig i Stockholm någon gång hösten 1999. Jag kände hans Europachef som var en schweizisk kvinna. Kinesen sade att han skulle bygga världens största e-handelssajt och var i Europa för att hitta investerare. Schweiziskan hade satt sina pengar i företaget och lär nu vara en av de rikaste personerna i Schweiz. Jag tyckte den kortväxte kinesen var lite halvgalen. Han hette Jack Ma. Ibland ångrar jag att jag inte trodde på honom, ibland inser jag att mitt intryck av honom  faktiskt  var att han var oseriös och därmed har jag mig själv att skylla.
Senare har jag träffat massor av Zhejiangkineser som har likadana högtflygande planer. De flesta kanske misslyckas men det räcker att 1 på 10 lyckas någorlunda och att Jack Ma gjorde den största IPO i New York genom tiderna så inser man att det finns affärstalang i den provinsen.

onsdag 25 januari 2017

Göran Leijonhufuds memoarer


När jag letar efter en bok om Kina är det som när jag letar efter mjölk i butikernas hylla. Jag söker instinktivt efter det färskaste. Att läsa en bok om Kina skriven för 10 år sedan känns meningslöst. Leijonhufvuds bok är daterad november 2014. Det är OK. Han har noterat Xi Jinpings tid som Kinas ledare. Så jag har nu läst inom de 850 sidorna.

Jag har alltid haft bara intryck av Göran Leijonhufvud som journalist. Till skillnad från en del andra har han inte plågat mig med att ta fram en massa uppgifter, dvs göra halva jobbet. Till skillnad från en annan Kinajournalist avbryter han inte ett informellt samtal för att ta upp anteckningsblock och notera vad man sagt. Han känns genuin och är fri från namedropping.

I sak tyckte jag kanske att boken inte tillförde så mycket. Han har sällan kommit med unika insikter eller scoop. Språket känns lite traditionellt. Det är roligare att läsa artiklar av Ola Wong som analyserar gränsen för det nya i Kina, om avant-gardet, än att läsa Görans långa samtal med kinesiska bönder på vischan, om arrière-gardet. Det som känns bäst i boken är kanske avsnittet om Hongkong som Göran verkligen kan och som är en knepig fråga. Annars finns allt med, internetinskränkningarna, miljön, Tibet, OS i Peking osv.

Görans artiklar om vanliga kineser i DN på 70-talet tror jag formade den tidens bild av Kina. Det var inte bara Göran som såg Mao Zedong i positiv dager. Där fanns naturligtvis hans högste chef, DNs Olof Lagercrantz men också många tunga företagsledare. Varför alla drogs åt det hållet är svårt att klara ut men för dem som följde debatten om Kina var nog en vattendelare boken Ombres chinoises  av Simon Leys (pseudonym för en belgisk sinolog, Pierre Ryckmans) som kom ut 1974 och i svensk översättning Kinesiska skuggbilder, 1980. Den boken förklarar varför besökarna ofta förblindades av den officiella synen. Göran nämner inte denna bok i sina källor men kan knappast ha missat den.
Förhållandet till Mao är grundläggande. Jag var nog den förste i Göteborg som köpte Maos lilla röda på Danelius bokhandel i Haga när boken kom i mitten av 60-talet men efter en snabb genomläsning fann jag bara truismer och banaliteter. Jag tror man måste läsa Maos privatläkares bok och Mao the Unknown Story av Jung Chang och Jon Halliday för att genomskåda den kinesiska mytbildningen kring Mao. Man måste ju ställa sig frågan varför tendensen mot demokrati är så svag i Kina, när det gick utmärkt i Sydkorea och Taiwan.

Göran har en märklig anpassning till den kinesiska politiken och verkar ha trivts bra alla de 50 åren. Kanske en yrkesskada men det känns mer förtroendefullt när man läser vad personer skrivit som kanske varit utestängda från Kina några år och känt på hur det är att förvägras visum. Det sagt är det samtidigt intressant att följa hur motigt det ofta vara att vara journalist i Kina. Uppenbarligen ett tuffare jobb än att vara affärsman, för att inte säga diplomat.

Ett ledmotiv i berättelsen är uppskattningen av de lojala dissidenterna. Göran skriver om att antal kineser, från historiens början som skickat varningssignaler till kejsaren, idag till partiledningen, men i grunden är lojala och accepterar att bli illa behandlade. Man kan undra om denna inställning är ett föredöme jämfört med dem som tar konsekvensen av sin opposition och avsvär sig lojalitet med en förtryckare.

måndag 15 augusti 2016

Kina i augusti 2016

Jag kom bara till Kanton på denna resa men det räckte för att ge en del tankar.
När man är i Kina blir man rätt hänvisad till lokala media. Man får China Daily på hotellet och även om det finns utländska TV-kanaler så hamnar man ofta på CCTV News för den finns inte i de flesta utbud i Hongkong och man vill ju veta vad kineserna själva säger.

Resultatet är lite överraskande. Det Kina man ser från utländska press som ofta handlar om rättsövergrepp och krisande ekonomi är förbytt mot framgång. Låt mig ge ett par exempel.

1. Ekonomin, ja visst är det en nedgång från kvartal till kvartal men det har varit från 7,2 till 7,1 till 7,0 till 6,9 osv. Euroområdet balanserar kring nollstrecket.

2. Valutan. I vintras trodde de flesta att RMB var i fritt fall och hedgefonderna satsade stora belopp på en delvalvering på minst 20%. Luten gick ur den spekulationsbubblan under våren och nu ligger

RMB rätt stadigt på 6,6 mot USD vilket är en revalvering jämfört med de fåra åren under krisen 2008-20011 när den låg fast på 6,8.

3. E-handel. Det tas nu nästan för givet att kinesiska företag slår ut utländska. Inför G20-mötet i september i Hangzhou har en grupp kinesiska e-handelsföretag med Alibaba i spetsen lagt fram en ny modell för världshandelsliberalisering som bygger på e-handel och inte det mer gammalmodiga sättet med fysisk tullkontroll.

4. Kinesiska företagsköp utomlands. Aptiten på att köpa utländska företag tycks inte ha minskat. Ibland stöter man på nationalistiskt motstånd som fallet Ausgrid i Australien, ibland kan det tyckas lite "oligarkiskt" som köp av fotbollsklubbar i Europa, men trenden är klar och det är en helt annan bild än satsningarna i Sverige av Fanerdun i Kalmar och i Dragon Gate som gav kinesiska privata företag ett dåligt rykte.

5. Internetcensur. Till min förvåning kom jag in på de tre sajter jag har som varit blockerade rätt länge; denna, www.newcontext.se och www.vhkp.se. Det kan vara  en lyckoträff men hoppet är kanske inte helt borta. Viktigare var kanske att jag kom in på www.transparency.org som är politisk dynamit i den kinesiska miljön.

Man kan mycket väl vara olyckskorp och se svagheter men man får vara beredd på att få motfrågor om EU-Grekland, Brexit, Trump och kriser lite varstans.

Det om detta. Vad gjorde jag annars i Kanton. Jag tog emot en inbjudan att vara strategisk samarbetsexpert till Guangdong CSR Association. Vet inte vad det kan leda till då mina flesta kontakter ju är i Shanghai, men CSR är en stor fråga i Guangdong så jag tog det som en seriös invit. Här är foto från överlämnandet.

fredag 15 april 2016

Ostindiehandeln lever upp igen

Av alla mina inlägg på denna sida så är det inlägget Ostindiefararen läcker som haft mest läsare, by far. Jag vet ju inte vem som läser inläggen men tyckte det var dags att ta tempen på ostindiehandeln nu när jag var i Kanton.

De som var med i Kanton när Ostindiefararen ankom i juli 2006 glömmer nog aldrig upplevelsen. Hela Kanton var på benen, varje distrikt i staden hade sina event. Staden Kanton satsade säkert 10 gånger mer på Ostindiefararen Götheborg III än vad staden Göteborg gjorde. Jag har aldrig upplevt maken till exponering av Sverige i Kina under alla mina år.

Det publicerades en del böcker om ostindiehandeln i Sverige under tiden när vraket efter Götheborg I grävdes upp och medan Götheborg III byggdes. Dessa handlade huvudsakligen om det svenska ostindiska kompaniet, dess affärer, dess anställda osv. Min bok The Golden Age of China Trade som gavs ut 1992 var ett försök att jämföra med synpunkter från experter i Hongkong och Kanton. Hongkongs synvinkel är naturligtvis tiden efter Hongkongs grundande 1842 när Kina tvingades tillåta brittiska företag i Hongkong att fritt sälja opium. Jardine Mathesons arkiv är tyvärr stängt för utomstående forskare.

I Kanton har man dock fortsatt forska och jag hade äran träffa de 4 ledande forskarna på en middag. Bredvid mig sitter amerikanen Paul A Van Dyke som givit ut ett antal böcker. På min andra sidan sitter chefen för historiska institutionen Wu Yixiong och bakom står de två forskarna Jiang Yinghe (till höger) och Chao Huang (till vänster).


Pauls senaste bok Merchants of Canton and Macao går igenom de kinesiska "Hongköpmännens" verksamhet.


Paul har i det arbetet inte hittat något relevant material i Kina eller Taiwan men genom att gå igenom alla handlingar i brittiska, holländska, svenska, danska, franska osv arkiv har han pusslat ihop en komplett beskrivning. Hur svårt arbetet är kan exemplifieras av att han bara i ett enda dokument såg Hongköpmännens namn på kinesiska!

Paul har också massor av information om handeln med Sverige. I hans bok fick exempel på att svenskarna var frikostiga med förskott och räntefria lån till Hongköpmännen, som var hårt trängda av kejsarens representant och sina underleverantörer. Jag frågade honom hur Ljungstedt kunde tjäna så mycket pengar då han bara var SOICs representant i Kanton i ett par år. Paul sade att Ljungstedt stod kvar som ägare av faktoriet som han hyrde ut i 30 år till och levde gott av detta. När han var i Kanton kunde han hissa den svenska flaggan.

Här på två tavlor i en annan ny bok av Paul A Van Dyke Images of the Canton Factories,


där man ser den svenska flaggan uppe på två målningar från 1820 (vid siffran 11), dvs 14 år efter att SOIC:s verksamhet upphört.


Faktorigatan Shisanhangjie är idag en ganska stökig gata där husen naturligtvis byggts om flera gånger. Här en bild av hela gatan och ett foto av var det svenska faktoriet kan ha legat. Nu bygger Kanton stad upp en kopia av kvarteren i en närliggande park. Det skall öppnas senare i år men datum är inte fastställt.