Chefskap i Kina

Jag pratade med chefen på det Hiltonhotel jag bor på. En luttrad fransman som har 840 anställda på sitt hotell. Det märkliga är att alla talar engelska på hotellet. Alla är dessutom utomordentligt vänliga, håller reda på att jag och Anita har olika efternamn och alla dessa små detaljer som ger uttryck för perfektion. Hur har han kunnat hitta folk och sedan behålla dem undrade jag. På det kinesiskägda hotellet bredvid förstod inte personalen mina enklaste frågor, och de visade även sin okunnighet med ett drag av högdragenhet.

Hilton har 6 språklärare anställda som inte gör annat än utbildar personalen i språk. Varje anställd utbildas i en månad innan de får ha kontakt med kunder. Man märker att personalen gärna talar engelska, kanske för att hålla sin nivå uppe.

Viss har man haft personalomsättning som alla andra. Vissa fördelar har man dock i en koncern med 2800 hotell i gruppen. Varje år får någon åka utomlands på arbetsutbyte. När krisen kom i somras samlade chefen alla anställda och sade att planen var att gå ner från 950 till 850. Man var dock redan nere i 840 så alla ombads stanna - med tillägget "Det finns inte ett enda jobb därute nu så det är bäst att vi nu alla håller ihop".

Kan Hilton i Hainan så borde alla andra utländska arbetsgivare kunna skapa en kunnig serviceinriktad organisation. De flesta utländska chefer gör felet att de inte ens försöker.

Bengt

Kinesisk Jul

December är en svensk främjandemånad - nobelpriset, Lucia och sen kanske något vid Jul.

Jag erbjöd mig att hålla en nobelföreläsning vid ett känt naturvetenskapligt universitet men fick ett trevande svar. Det finns massor av minor i det ämnet.

Lucia firade vi friskt. Glögg, svensk kör och pepparkakor. Nära 200 inbjudna kineser. En klar känsla av att något exotiskt är på gång. Vi tog bort stjärngossarna för de kan för det mesta varken sjunga vackert eller förklara sina hattar (mellanting mellan dumstrut och Ku Klux klan). Barn i kören är ingen hit för kineser som tycker våra små söta barn är helt odisciplinerade. Maten går hem och glöggen är OK. Sångerna är kanske lite för vemodiga och framför allt obegripliga då alla är på svenska.

På flygplanet till Hainan där jag just nu är gick jag igenom alla inflight magazines. Ett par artiklar om Lucia med klar hänvisning till Sverige. Dock ännu fler om jultomten med hänvisning till Finland. Att detta banala marknadsföringstrick lyckats är för mig en gåta. Man behöver ju bara googla Santa Claus några minuter för att se det komplexa arvet från ett dussintal länder. Nu är det dock som det är och man får gratulera Finland.

Julafton på ett hotell i Hainan är en matfest och en eklektisk blandning av olika internationella saker. Visst fins där körer med julsånger, men också uppföranden från Tchaikovskijs Svansjön och allt annat som känns utländskt + ett kinesiskt jättefyrverkeri på slutet för att kineserna skall tycka det är kul. Priset togs av en jättemodell i hotellobbyn av Kinesiska Muren - byggd av pepparkakor. Det som saknas hel är det som julen från början handlade om, krubban i stallet med Jesusbarnet. Är man en jul i Spanien är det det enda man ser (till leda).

För 20 år sedan var Julen i Kina mer kristen, men också något som bara de som var nyfikna på västerlandet intresserade sig för. Nu är det mer av massrörelse och då blir det mer med kinesiska förtecken. För 10 år sedan gjorde vi några svenska matfestivaler runt jul i Shanghai med det svenska smörgårdsbordet. Idag måste man ha med särskilda bord med italiensk, japansk, kinesisk mat i ett otal tappningar för att gästerna skall vara nöjda. De enda som orkar den svenska fanan högt är IKEA.

Bengt

French Concession

När vi bodde här på 90-talet sade jag ibland att jag bodde i French Concession. Folk tittade lite underligt och tyckte det var en konstig beskrivning. Många visste ju inte att det i gamla Shanghai var skillnad på International Settlement och French Concession. Till och med den franske generalkonsul tittade lite generat när man förde historien på tal.

När jag började förbereda mig för Shanghai igen i somras såg jag till min häpnad att termen French Concession används friskt och nu ser man det i reklam för fastigheter, för restauranger och i sammanhang där det egentligen saknar mening.

Eftersom vi bor i French Concession och ser ut över hjärtat av området, liksom över International Settlement om jag ser åt andra hållet, kan jag notera att de gamla kvarteren i French Concession skonats i hög grad från nybebyggelse. Det är en charmig stadsdel där det mesta av livets goda är samlat.

Området sträcker sig på båda sisor om den lågna gatan Haihai Road, cirka en halv kilometer norrut resp. söderut. Det finns även en bit av the Bund som var i franska koncessionen, med det ståtliga namnet Quai de France.

Någon kilometer in från the Bund ligger området Xintiandi som byggts upp i gammal kinesisk stil med massor av moderna restauranger och caféer. Det blev populärt bland unga yuppies i början av 2000-talet och har bidragit till att ge en hip känsla av Shanghai. Det har dock inte ett dugg med Frankrike att göra.

Längre västerut finns några långa gator med traditionell begyggelse där det nu finns massor med små modebutiker. Fortsätter man ännu längre västerut kommer man till ett område med nya höghus. Kombinationen av en mängd expats och utbudet av chica butiker har lett till en gentrifiering av hela området. Där det igår var en butik för cykeldelar kan det idag vara en butik för trendiga kläder, ett café med Illy-cafe eller en vinbar.

När man kommer bort till den västligaste delen av French Concession är det ett villaområde med funkishus och lugna promenadområden. Här finns en del exklusiva restauranger och vinbarer. Just vinhandeln tycks ha exploderat. På min korta gata Anfu Road finns tre vinbutiker och några vinbarer. Det känns i allafall mer som Frankrike än som USA eller Sverige.

Den ultimata nostalgikänslan skulle man uppnå om man satte upp de gamla gatuskyltarna. Rue Victor Hugo låter onekligen mer fascinerande än Wulumuqi Road. Huaihai Road borde i allfall någonstans markeras som f.d. Avenue Joffre. Hypefaktorn i stadsdelen skulle tiodubblas. Det skulle en gång för alla motsäga Simone Signorets uttryck "Nostalgin är inte längre vad den en gång var".

Min egen gata hette Route Dupleix och var namngett efter den franske generalguvernör i Indien som gjorde det sista försöket att göra Indien franskt och inte brittiskt. Han fick en gata i Paris och en liten gatstump här i Shanghai till sitt minne.

Bengt

Cykelkultur

Jag har nu cyklat några veckor till och från jobbet varje dag. Mina kinesiska anställda är lite undrande varje morgon om jag skall komma fram levande. Ingen av dem tar sig fram på sånt sätt. Kanske tycker de en limousin vore mer ståndsmässigt. Jag skulle kunna berätta att Sverker Åström cyklade till Elyséepalatset, men vet inte om argumentet biter. Kanske vore det beviset för att svenskar verkligen är lite konstiga.

Mina medcyklister är väl inte kontorsanställda precis. Många verkar transportera på allt mellan himmel och jord. Det är mycket vespor och elmopeder i farten. Jag har nu börjat lista ut var elmopederna har sina knappt synliga batterier. Det verkar finnas hur många modeller som helst.

Den goda nyheten är att alla är vänliga och tar hänsyn till arandra. Det negativa med det är att man även accepterar uppenbara trafikbrott som att någon cyklar i motsatt riktning, vilket gör att det ibland blir tvärstopp. I Stockholm tyckte jag cyklisterna var ett aggressivt släkte så fort någon orsakade topp i trafiken, men här höjer ingen rösten.

Det finns fortfarande bemannade cykelparkeringsplatser på gatorna. Man betalar 50 öre. Man får ett kvitto och en vänlig själ håller ett öga på cykeln. Jag minns från 1970-talet i Peking att cykelstöld var det enda brott som en utlänning kunde råka ut för. Däremot var det ingen risk att någon stal ens bil. De flesta utlänningar låste inte bilen när de parkerade och en del lät till och med nyckeln sitta kvar i bilen. Dessa tider är dock förbi.

Bengt

Humor (eller brist på sådan)

Jag har dåliga nyheter - Shanghaibor har ingen humor.

Det började förra veckan när jag talade inför studenter som läste svenska. Jag började med en västgötahistoria och fortsatte med en Kålle&Ada-historia. Det var bara symboliskt artiga skratt i salongen fastän jag valt ut några riktiga pärlor. Värre var att när jag sen förklarade vad jag egentligen hade sagt på dialekt. Då blev det dödstyst i salen!

Idag satt jag med mina kinesiska anställda och drog några skämt på lunchrasten. Då de inte förklarade var jag tvungen att hänvisa till kända episoder i Fawlty Towers och MASH. Ingen var dessa serier var kända här. Att dra själva skämten i detalj insåg jag var meningslöst. Vad vet ni om europeisk humor frågade jag? En hade hört om Mr Bean. Jag minns att jag på kinesiska flygplan sett underhållande filmer när folk hoppade skidhoppning och ramlade pladask - jätteroligt. Sen var det några Jackass-filmer när det gick snett och folk höll på att stryka med - jätteroligt!

En svenska med djup kunskap som är gift med en kines medgav att humorn i Shanghai är lägst i Kina. Helan och Halvan är bra, annat är tveksamt. Att dra undan stolen när någon som sätter sig är säkert jätteuppskattat här. I Hongkong är man mer van vid brittisk humor och även Peking är mer raffinderad i sin smak sade hon. Suck tänkte jag, här gäller det att vara extra rolig och göra en utbildande insats.

Bengt

Kopior

Jag skrev för ett tag sedan om svenskarnas iver köpa piratkopierade produkter. Kineserna har en helt annan kopiekultur. Den kallas "Shanzhai" (bergsby) med en modern term och var först namnet på en mobiltelefon som gjordes i Sydkina. Det syftar på produkter som är kopior och har snarlika namn som originalet.

En kinesiska sade till mig att det finns ställen i Kina där allt är kopior. Man kan dricka kaffe på Starblogs, äta mat på KFG, man har förståss en Hiphone när man ringer och läser tidningar och ser på TV-program som till namnet är snarlika originalen.

En samling olika shanzhaiprodukter finns på länken

http://www.chinasmack.com/pictures/funny-and-clever-chinese-shanzhai-brands/

Man kan fundera lite på den moraliska skillnaden mellan ett par skor som heter Puma men inte är original och en shanzhai som heter Punk. En annan fråga är varför kineserna föredrar en kopia med felaktigt namn.

Bengt

Titta TV

Av någon anledning är CNN borta från min TV sen en vecka. Jag var redan urtrött på CNN och har nu tröttnat på BBC och ser därför på den engelskspråkiga kinesiska kanalen CCTV9. Till min stora förvåning är programmen utmärkta. Folk sitter i en studio och försöker bena ut den ekonomiska krisen och vad den betyder för Kina. Det är nästan alltid en utlänning med i kretsen av bedömare. Det är skillnad mot Christiane Amanpour och hennes efterliknare som står och pratar sig hesa mitt i en bullrig trafikkorsning, så att man inte hör vad de säger om man inte är på helspänn.

Kanske är det ett steg i den närmast naturbundna utvecklingen för en expat att "go native". Det krävs stor energi att hålla distans och orka med att ta till sig information som är svåråtkomlig eller svårtuggad. Jag har märkt att A och O för att följa med vad som händer, framför allt i Sverige, är att ha en bra internetmottagning av Sveriges Radio. Då kan man lyssna på bra program när man vill.

Dagens diskussion gav den nya vinkeln att det kinesiska stimulanspaketet på 4 biljoner Yuan kanske inte håller då 1 biljon skall komma från lokala regeringar. Deras stora inkomstkälla är landförsäljning och när nu fastighetspriserna går neråt är det olönsamt att sälja.

Bengt

Ärans och hjältarnas språk

Tegnérs uttryck har förföljt mig för det är storslaget, men ack så felaktigt. När vi hade hjältar hade vi ingen ära, och omvänt i de tider vi haft ära var vi ofta utan hjältar.

Hur som helst har jag idag träffat 20 studenter som läser svenska här i Shanghai sedan 1½ år. De har alla svenska namn och de talar en riktigt fin och välvårdad svenska. Det skulle inte falla dem in att säga att något är "sjukt bra" eller liknande. Jag uppmuntrade dem till att prata ett välvårdat och korrekt språk. De skall ju bland annat konkurrera med kineser som bor i Sverige och kan båda spåken den vägen.

Jag började med att berätta om svenska språket och drog roliga historier på de svenska dialekter jag kan för att få ett begrepp om deras hörförståelse. Det gick inte alls så jag återgick till regeringskanslisvenska med uttal av varje konsonant och vokal. Har ni några frågor just om språket frågade jag sen? En student räckte upp handen och frågade: "Vi har förstått att den ekonomiska krisen nått Sverige och nu är besvärande för den svenska fordonsindustrin. Tror Ni att svensk fordonsindustri kommer att klara sig?

Ute på ett universitet i Shanghais utkant sitter kinesiska studenter och grunnar på hur det skall gå för Volvo och SAAB. Vi lever verkligen i en globaliserad värld.

Sen drack vi glögg, varvid vi förmodligen bröt mot något förbud om alkoholintag under lektionen. Ingen hade druckit glögg, men de kände till drycken från litteraturen. En flicka sade att hon blev yr i huvudet, troligen av någon krydda i drycken. Hon trodde det var fänkålen.

Bengt

På spaning efter den tid som flytt

Trots all biltrafik finns perfekta gator för att cykla i Shanghai. Det finns hur mycket som helst att titta på och man glider fram i sakta mak. Den högsta punkten i Shanghai är 5 meter över havsnivån så det finns inga backar. Jag har dörför satsat på en enväxlad cykel för det facila priset av 500 kronor.

Ett problem är att de stora lederna spärrats för cyklister. Ofta får man kryssa sig fram som på sjön, men har man inte bråttom är det inget stort problem. Det är kul att se vilka medtrafikanter man har. Det finns massor av elmopeder som kör om en helt ljudlöst. Jag kan inte begripa var batteriet sitter, de ser nästan ut som cyklar.

Jag visste precis vart jag skulle åka på min premiärtur idag, till det gamla svenska generalkonsulsresidenset från 1930- och 40-talet på Xinahua road. Gatan hette då Amherst road och huset låg på en liten väg som gick in från den som hette Columbia Circle. Jag mindes det från 90-talet som ett av de lugnaste och trevligaste bostadsområden i hela stan.

Idag såg det faktiskt ut precis likadant. Inte ett hus hade rivits, några hade t.o.m. renoverats. När jag kom fram till det "svenska" huset, nr 32 på Xinhua Road 329, såg det likadant ut som på 90-talet, med ett undantag. Man hade K-märkt det 23 september 1999 (två veckor efter att Anita och jag lämnat Shanghai) och på plattan stod att det ar byggt 1925 som "English garden villa" och varit svensk ministerbostad.

På 90-talet var jag faktiskt inne några gånger i huset och pratade med flera av de (8) familjer som då bodde där. Interiören var intakt och fina trädekorationer skulle bara behöva dammas av lite. Kök och badrum var förstås nerslitna och man hade satt upp mellanväggar här och där. Idag var inte entrén öppen så jag får titta till det någon annan dag. Det var dock en fröjd att se att det var K-märkt, liksom det spanska residenset bredvid och några andra fina villor.

Jag pratade en del på 90-talet med Malte Pripp som var den siste svenske generalkonsul som bodde i huset. Han hade en fin fotosamlig från huset och den stora trädgården. Eftersom han bodde där under hela andra världskriget mindes han mest ransoneringar och det ständiga problemet på vintern att få bränsle att hålla huset varmt. Det verkade vara brist på allt. Han skrev i sina minnesanteckningar från Shanghai att när han ibland var på middag hos kollegor kände han igen sina egna bestick på bordet. Generalkonsulernas kockar hade något samarbete sig emellan så att de alltid klarade skivan. Bäst att inte fråga efteråt.

Bengt

Taxi, taxi, taxi!

Jag har aldrig i mitt liv åkt så mycket taxi som i Shangahi. Det är nästan alltid lätt att få en bil, man går bara ut i gatan och viftar med armen. De kostar 11 RMB i startavgift och på det kommmer man rätt långt. Man hitter inget säkerhetsbälte i baksätet och ibland får man inte upp dörren, men trafiken flyter rätt långsamt så jag har inte varit så rädd.

Taxichauffer sätter genast fart och så börjar den krångliga diskussionen om vart man ska. Jag orkar inte ha med mig skrivna lappar utan litar på att uttalet skall funka. Chaufförerna gillar inte att leta efter gatunummer så man anger närmaste korsning och sen får man ta sig till slutpunkten.

Jag har lärt mig att man skall kolla numret på taxilicensen. Ligger det över 25 000 är det en nybörjare, oftats från någon av grannprovinserna eller längre bortifrån. Då kan det bli problem. Ibland är det nummer så lågt som 15 000. Då kan man luta sig tillbaka.

Man blir trött på taxi efter ett tag. Idag har jag köpt en cykel till det facila priset av 500 RMB. I morgon bär det av på en lång cykeltur.

Bengt

Gift i maten

Idag hade mitt husorgan Shanghai Daily en rapport om att antalet skadade i melaminskandalen inte var 50 000 utan 250 000. Det gäller barn som ätit mjölkersättning som haft iblandning av melamin (för att testerna skulle visa högre proteininnehåll). Man skrev nu att 6 spädbarn dött och att tusentals vårdades på sjukhus för njurskador. De gäller tydligen framför allt spädbarn upp till 3-4 månader som inte haft annan föda eller vätskeintag än mjölkersättning.

En kinesiska med eget spädbarn sade till mig att man inte var så drabbad i Shanghai eftersom 90% av föräldrarna här använder importerad mjölkersättning. Man litar helt enkelt inte på kinesiska produkter och har råd köpa importerade produkter. Semperprodukter säljs på nätet till 3 gånger högre pris än i Sverige för att ta ett exempel.

Diskussionen fortsatte om andra saker som man bör undvika i Shanghai. Ät inte på små restauranger! Hygienen i köken är under all kritik, råttor springer överallt och grönsaker sköljs i smutsigt vatten. Detsamma gäller för lunch boxes som ofta produceras i dessa hål-i-väggen-restauranger. Ät aldrig hot pot i Shanghai! Restaurangerna använder gammal vätska som har mer smak, men är farlig. Ät heller aldrig stekt fisk, men vet inte om det är självdöd fisk. Däremot är ångad fisk alltid gjord på färsk fisk.

Jag tog mig för pannnan. All denna information finns på kinesiska websajter men vi utlännningar kan ju inte följa denna debatt. Kanske lever vi ett farligare liv än kineserna?

Bengt

Trouble in Hangzhou

För en vecka sedan var jag i Hangzhou två gånger. På fredagen med en delegation och tillbaka på söndagen med en annan.

På fredagen åkte vi från flygplatsen in mot staden. Det är en 35 km lång resa och det som höll mig vaken var att hela vägen var bebyggd. Masor av hus helt enkelt i en stad som jag förut minns som en rätt liten kinesisk stad. Man passerar floden Qingtian och sedan kommer man till stadskärnan och så småningom till Västra sjön sm är den stora sevärdheten och Kinas kanske vackraste stadspark.

På söndagen två dagar senare åkte jag tåg till Hangzhou och satt och slöläste morgontidningen. Där stod det att det under lördagen varit en olycka i ett tunnelbanebygge i Hangzhou och att flera byggnadsarbetare omkommit. Väl i Hangshou fick jag hela bilden. En tunnelbanestation under byggnad på vägen ut mot flygplaten hade rasat och ett dussintal lastbilar med chaufförer hade ramlat ner i gyttjan. Allt berodde på att man byggde farligt nära floden och marken var lös. De 12 tunnelbanestationer som man byggde samtidigt stod nu stilla. Jag hade varit timmar ifrån en olycka.

En inspektionsgrupp från Pekingvar redan på plats. Det rapporterades att hela byggidén varit dåligt förberedd och utredd. Jag försökte fråga om någon i förväg oppnerat sig men fick intrycke att så inte varit fallet. Det är en svaghet i detta land att experter är rädda för att uttala sig när ett politikt beslut är fattat.

Bengt