När vi bodde här på 90-talet sade jag ibland att jag bodde i French Concession. Folk tittade lite underligt och tyckte det var en konstig beskrivning. Många visste ju inte att det i gamla Shanghai var skillnad på International Settlement och French Concession. Till och med den franske generalkonsul tittade lite generat när man förde historien på tal.
När jag började förbereda mig för Shanghai igen i somras såg jag till min häpnad att termen French Concession används friskt och nu ser man det i reklam för fastigheter, för restauranger och i sammanhang där det egentligen saknar mening.
Eftersom vi bor i French Concession och ser ut över hjärtat av området, liksom över International Settlement om jag ser åt andra hållet, kan jag notera att de gamla kvarteren i French Concession skonats i hög grad från nybebyggelse. Det är en charmig stadsdel där det mesta av livets goda är samlat.
Området sträcker sig på båda sisor om den lågna gatan Haihai Road, cirka en halv kilometer norrut resp. söderut. Det finns även en bit av the Bund som var i franska koncessionen, med det ståtliga namnet Quai de France.
Någon kilometer in från the Bund ligger området Xintiandi som byggts upp i gammal kinesisk stil med massor av moderna restauranger och caféer. Det blev populärt bland unga yuppies i början av 2000-talet och har bidragit till att ge en hip känsla av Shanghai. Det har dock inte ett dugg med Frankrike att göra.
Längre västerut finns några långa gator med traditionell begyggelse där det nu finns massor med små modebutiker. Fortsätter man ännu längre västerut kommer man till ett område med nya höghus. Kombinationen av en mängd expats och utbudet av chica butiker har lett till en gentrifiering av hela området. Där det igår var en butik för cykeldelar kan det idag vara en butik för trendiga kläder, ett café med Illy-cafe eller en vinbar.
När man kommer bort till den västligaste delen av French Concession är det ett villaområde med funkishus och lugna promenadområden. Här finns en del exklusiva restauranger och vinbarer. Just vinhandeln tycks ha exploderat. På min korta gata Anfu Road finns tre vinbutiker och några vinbarer. Det känns i allafall mer som Frankrike än som USA eller Sverige.
Den ultimata nostalgikänslan skulle man uppnå om man satte upp de gamla gatuskyltarna. Rue Victor Hugo låter onekligen mer fascinerande än Wulumuqi Road. Huaihai Road borde i allfall någonstans markeras som f.d. Avenue Joffre. Hypefaktorn i stadsdelen skulle tiodubblas. Det skulle en gång för alla motsäga Simone Signorets uttryck "Nostalgin är inte längre vad den en gång var".
Min egen gata hette Route Dupleix och var namngett efter den franske generalguvernör i Indien som gjorde det sista försöket att göra Indien franskt och inte brittiskt. Han fick en gata i Paris och en liten gatstump här i Shanghai till sitt minne.
Bengt
Xi And Blinken Talk Tough
1 dag sedan
2 kommentarer:
Bengt,
Du vet inte vem jag är, jag vet inte vem du är, men jag har just fastnat så totalt för din blogg. Även jag bor sedan några månader tillbaka i denna fantastiska stad, och det är stilla nickande jag läser dina inlägg om exempelvis vilka upplevelser en cykeltur här kan innebära.
Som de svenskstuderande eleverna skulle ha uttryckt det så är det min starka förhoppning att Ni inte har för avsikt att sluta skriva.
Andreas, Xujiahui
Hej Andreas,
Roligt att du har glädje av bloggen. Jag har vid det här laget träffat ett par hundra svenskar men med 1500 i stan tar det ett tag innan man träffat alla. Sen är det ju som någon sade "I often forget a face, but I never remember a name".
Det är klart att ämnena kan tryta, speciellt om man inte rör sig ute på stan några dagar. Jag sitter just och förebreder ett tal jag skall hålla den 7 januari om kulturskillnader Sverige-Kina. När jag fått ihop ett par A4-sidor med ämnen upptäcker jag till min fasa att jag bara fått 10 minuter att prata på - skulle behövt en halv dag.
Bengt
Skicka en kommentar