lördag 6 december 2008

På spaning efter den tid som flytt

Trots all biltrafik finns perfekta gator för att cykla i Shanghai. Det finns hur mycket som helst att titta på och man glider fram i sakta mak. Den högsta punkten i Shanghai är 5 meter över havsnivån så det finns inga backar. Jag har dörför satsat på en enväxlad cykel för det facila priset av 500 kronor.

Ett problem är att de stora lederna spärrats för cyklister. Ofta får man kryssa sig fram som på sjön, men har man inte bråttom är det inget stort problem. Det är kul att se vilka medtrafikanter man har. Det finns massor av elmopeder som kör om en helt ljudlöst. Jag kan inte begripa var batteriet sitter, de ser nästan ut som cyklar.

Jag visste precis vart jag skulle åka på min premiärtur idag, till det gamla svenska generalkonsulsresidenset från 1930- och 40-talet på Xinahua road. Gatan hette då Amherst road och huset låg på en liten väg som gick in från den som hette Columbia Circle. Jag mindes det från 90-talet som ett av de lugnaste och trevligaste bostadsområden i hela stan.

Idag såg det faktiskt ut precis likadant. Inte ett hus hade rivits, några hade t.o.m. renoverats. När jag kom fram till det "svenska" huset, nr 32 på Xinhua Road 329, såg det likadant ut som på 90-talet, med ett undantag. Man hade K-märkt det 23 september 1999 (två veckor efter att Anita och jag lämnat Shanghai) och på plattan stod att det ar byggt 1925 som "English garden villa" och varit svensk ministerbostad.

På 90-talet var jag faktiskt inne några gånger i huset och pratade med flera av de (8) familjer som då bodde där. Interiören var intakt och fina trädekorationer skulle bara behöva dammas av lite. Kök och badrum var förstås nerslitna och man hade satt upp mellanväggar här och där. Idag var inte entrén öppen så jag får titta till det någon annan dag. Det var dock en fröjd att se att det var K-märkt, liksom det spanska residenset bredvid och några andra fina villor.

Jag pratade en del på 90-talet med Malte Pripp som var den siste svenske generalkonsul som bodde i huset. Han hade en fin fotosamlig från huset och den stora trädgården. Eftersom han bodde där under hela andra världskriget mindes han mest ransoneringar och det ständiga problemet på vintern att få bränsle att hålla huset varmt. Det verkade vara brist på allt. Han skrev i sina minnesanteckningar från Shanghai att när han ibland var på middag hos kollegor kände han igen sina egna bestick på bordet. Generalkonsulernas kockar hade något samarbete sig emellan så att de alltid klarade skivan. Bäst att inte fråga efteråt.

Bengt

1 kommentar:

Anonym sa...

Varför hette gatan Amherst Road?