Fanerdun

Ser att Barometern idag har ett stort inslag om Fanerdun, ett ärende som jag kom i kontakt med först i höstas när jag flyttade hit.

Här är inte rätta platsen att diskutera själva fallet men en sak som slår mig är att projektidén ligger snubblande nära de affärer som svenska turister gör i Shanghai. Man kommer hit med handbagage, köper en resväska eller två och fyller den med kläder, handväskor, pärlhalsband, DVD-skivor, leksaker etc. De billiga priserna gör att flyg och hotell finansieras.

Borde man då inte kunna starta ett företag och sälja dessa varor ungefär som Galne Gunnar. Jag räknade för många år sedan på hur man skulle kunna finansiera en butik som sålde pärlhalsband. Det är förståss vad många kineser också räknat på, men haken i resonemanget är att de inte får arbetstillstånd pga våra högt ställda krav.

Den andra invändningen i pressen gäller godtrohet och oförmåga att granska sina kinesiska partners. Mannen som man tror har kontoret på fickan visar sig ha 10 bolag varav några äger de andra, några är sovande, räkenskaperna är tre år gamla osv. Det krävs proffs för att få en bild av detta och proffsen vet att ta betalt.

En sak i sammanhanget som är lite förbryllande är uppgifterna om kinesers personliga förmögenhet. Det är inte lätt att bedöma förmögenhet. Ingvar Kamprad sade när han sommarpratade i juni att det var nys att han var en av världens rikaste män för han hade givit pengarna till en stiftelse som han låst och kastat nyckeln till. Forbes har därför ibland fått göra en del rättelser.

I Kina finns The Hurun Report som ges ut av Ruper Hoogewerf. www.hurun.net. Där listar han de nära 1000 rikaste. Är man med där har man sitt på det torra för den siste, nr 987 - en Mr Liu rongrui, har en förmögenhet på 100 milj USD. Hoogewerf tror att det finns lika många rika till, som inte rapporterat in sin förmögenhet. Så träffar man någon som utger sig ha stor förmögenhet är det inte svårt att kolla.