Land och stad

En kommentar jag fick om land och stad i Kina sätter mig i lite bryderi. Frågan diskuteras ofta i utlandet men oftast ifrån vår egen föreställningsvärld. Jag inbillar mig att i vi i Europa har drivit utjämning mellan land och stad till en extrem gräns. Det skall inte vara några olika förutsättningar.

Längst i denna utveckling tror jag Norge och Schweiz gått. Med stor kassa har man sett till att det skall löna sig att bedriva jordbruk på små gårdar långt borta. Hela den nationella folksjälen finns bevarad just på landsbygden. Folkomröstningarna som bestämt de båda ländernas öde är dessutom ett instrument när folket kan besegra den plitiska eliten.

Sverige är inte långt därifrån. Vår bredbandssatsning för 10 år sedan när alla 270 kommunerna skulle få stamnät var ett exempel. Vår utjämning har gått så långt att vi inte kan utnyttja EUs regionalstöd särskilt mycket. Annat är det med Irland som med en rik huvudstad och en fattig landsbygd kan utnyttja EUs regler maximalt.

USA är en kategori för sig där landsbygdens folk får nöja sig med det de har, vidderna, och ingen kommit på frågan att de skall ha samma villkor som i städerna.

Kina är nog lite som USA. Landsbygden får klara sig själv. Det mullrar på många håll och antalet tvister och upplopp i samband med jordkonfiskationer har fått stora proportioner. Dessa riktar sig dock alltid mot de lokala cheferna och ledningen i Peking är inte någon måltavla. Därför tror jag de stora skillnaderna mellan land och stad kan fortsätta uan att så många bryr sig om problemet. Städernas befolkning har dragit det längsta strået då de får billig arbetskraft när de vill och inte behöver ta hand om några spontana strömmar av invadrare som i andra länder. Det är därför det inte finns någon egentlig slum i kinesiska städer.