Fiskdammar i Siem Reap

När vi gick omkring på gatorna i Siem Reap stötte vi på fisktankar ute på trottoarerna med massor av småfiskar. Först trodde jag det var kinesisk feng shui men förstod sedan att de är till för att folk skall putsa sin fötter genom att fiskarna äter upp död hud.

Här är ett foto på ägaren som sticker ner sin hand. Sedan såg vi ett gäng engelska tjejer som satt med fötterna nere med ätande fiskar överallt längs föttrna. En del skrek av olust/smärta/kittlande med några andra som var (ännu mer) på lyset verkade ta de med godan ro. Själv skulle jag aldrig vågat, men vet ju inte om det dolde sig en piranha bland småfiskarna.

Kambodja

För första gången mitt liv besöker jag Kambodja. Det känns ändå hammavant för jag var en del i Vietnam och Laos på 1970-talet och jag hade två tillfällen att träffa kung Sihanouk, en gång i Pyongyang och en gång i Peking. Mötet i Pyong i mitten av 80-talet var en rejäl sittning med en svensk delegation där Sihanouk han komentera det mesta. Han talade lustigt nog i tredje person, inte "I think" utan "Sihanouk thinks". Mötet i Peking var en Soirée Dansante han ordnade för utlndska diplomater när man såg hans mer extravaganta sida. han höll dp på med filminspelningar, skivinspelning osv.

Ändå är det otroligt att se foto på den åldrade kungen när man kommer in på hotellet. Lever han verkligen fortfarande? Den andra frågan man alltid har om Sihanouk är om han för tillfället är kung eller premiärminister eller exilledare, få har haft så många titlar som han.

Sihanouk hade aldrig något enkelt arbete med Kambodja, men på något sätt var han alltid en del av problemet och inte av lösningen.

När man nu ser ett oerhört intagande land med glada energiska människor och en sprudlande ekonomi kan man inte annat än dra slutsatsen att det aldrig gått så här om inte vietnameserna körde bort de röda khmererna. Jag är säker på att de senare kunde haft makten ett antal år efter de störtades 1979 och bara haft ihjäl fler och fler människor. Jag läser nu en bok av en känd australiensisk historiker Ben Kiernan som visar hur hopplöst det var för alla, bl.a. Heng Samrin, som försökte revoltera mot Pol Pot. Parallellen med Tyskland under Hitler ligger nära.

Återkommer snart med lite mer trevliga inslag från detta fantastiska land.

Har detta något med Shanghai att göra? Nej tyvärr men jag noterar att det knappt finns några turister alls från Kina medan man nästan trampas ner av horder av sydkoreanska turister. Man kan heller inte betala i Kambodja med UnionPay som är det kinesiska kreditkortet. Jag gissar att Kina måste ligga rätt lågt i det här landet efter att de hållit PolPot under armarna allför länge.

En restaurang till

En thairestaurang som är berömd i sydöstra Phuket är Somtunlanna som ligger i korsningen av Sai Yuan och Soi Saiyuan 17 väster om Ravaistranden. Det är ingen idé att beskriva platsen mer för ingen hittar dit och själv hittar jag nog inte tillbaka.

De hade en kycklingrätt som var helt otrolig, den var grillad med en säregen kryddblandning från södra Taihlands bergstrakter. Kanske var det från någon område man inte kan komma till.

Att göra en Olle Västberg

Jag läser varje månad Olle Västbergs nyhetsbrev och gillar funderingar kring dollarkursen, amerikansk debatt och så den obligatoriska referensen till nya krogar i New York som man inte hört om, inte kan ta sig till och snart glömmer bort.

Nu har jag en egen ollevästbergare. Om ni är i Phuket town på Phuket så bara måste ni besöka restaurangen Suay på en gata som heter Takla Pa road (som ni inte hittar till) och som har bästa Thaimaten på Phuket. Ägaren Noi har arbetat på Michelinbestjärnade restauranger i Tyskland och gör ett fantastiskt jobb tillsammans med sin personal. Inget är för starkt, inget är smaklöst, flera saker är helt nya även för den ärrade thaimatsätaren.

Han finns på Facebook också som Suay Restaurant.

Shanghai - en urdålig flygplats

Lämnar Shanghai för att åka till Bangkok och kan inte låta bli att fundera på varför Shanghais två flygplatser, Pudong och Hongqiao är så urdåliga trots att de är nya.

Sämst av allt är loungerna som i princip inte bjuder på någonting mer än kinesiska reklamtidningar och någon enstaka dryck som Cola eller liknande. Tidigare hade man enkelt kinesiskt vin men det var länge sedan. Det behöver inte vara så mycket. I Frankfurt finns det bara tre fyra saker att äta men fullt sortiment att dricka. Varför man inte har utländska tidningar kan förstås bero på pengarna men också på censuren. Det känns lite tomt att inte kunna utnyttja tid på flygplats och i planen att läsa något intressant om man flyger kinesiskt.

Är man nere bland butikerna finns ingenting man vill ha i alla fall som utlänning. Åker man till Hongkong har man lust att köpa allt man ser.

Nu verkar Kina vara beredd starta ett handelskrig mot EU för att de skal betala samma koldioxidskatt som EU-flygbolag skall göra. Det skall bli intressant att se om de kanske lägger ner linjer till Europa för de tjänar uppenbarligen mer på att flyga inrikes.

Bröllop i Kina

Vi var på ett stort bröllop i Kina, kanske 250 personer totalt. Det är en stor sak för familjen förstås men kanske inte lika stort för gästerna, i allafall inte utlänningar. En stor del av tiden går nämligen åt att se brudparet defilera i olika omgångar och när bruden måste ha tre olika klänningar. Eftersom det är slut efter två timmar hinner brudparet inte äta något medan vi andra sitter och vräker oss i läckerheter.
Som alltid i Kina måste det vara hög ljudnivå hela tiden så man kan knappast prata så mycket, de som hade mest kontakt med varandra var nog de som hela tiden skålade och skrek till varandra vid vårt grannbord.

Vi vårt bord skålade vi knappt för den flaska brännvin vi hade på bordet togs bort alldeles efter att vi satt oss. Jag gissar att någon från grannbordet ansåg att de behövde den bättre, vilket nog stämde.

Skall man hålla tal till brudparet, vilket föll på min lott, skall man enbart säga snälla saker. Det är som på en svensk begravning när inget av talen får andas någon ironi eller kritik. Brudens och brudgummens fäder håller obligatoriska tal, oftast uppläst från ett papper.

Sen kan det vara övningar när man retas med brudparet.
En vanlig är när bruden och ett antal andra kvinnor står på podiet och brudgummen med förbundna ögon med händerna får undersöka deras ben och lår för att säga vem som är bruden. Min gissning är att någon hjälper honom för jag har aldrig sett någon som tagit fel.

Efter bröllopet fortsätter de nämraste vännerna till brudparets lägenhet för att fortsätta att retas. Deet är som i Ang Lees film The Wedding Banquet. Som utlänning är man normalt inte inbjuden, men man kan ju se filmen.

Med kinesiska alumnis

Så nära Lucia som man kunde komma hade vi en stor tillställning för kineser som studerat i Sverige. Ett hundratal kom och det var riktigt livat.

En sak som förundrar mig ständigt är att de studenter som läst vid små universitet i Sverige verkar vara mycket mer nöjda än de som läst i de stora städerna. Jag tror att de trivts bättre för att de haft en närmare kontakt med svenska studenter och det svenska samhället. Jag har hört om flera som läst i Stockholm och Göteborg och som verkar rätt isolerade från annat än andra kineser. Jag antar att Lund och Uppsala erbjuder andra problem då studentlivet där är så inriktat på nationer och svenska traditioner (läs supande).

Ett problem i sammanhanget är förstås att de små universiteten får problem när vi infört avgifter. Avgifterna är ju samma vi små som stora universitet. Först tyckte jag det var bra att införa avgifterna för det är svårt att se poängen med att svenska skattebetalare skall ta notan. Sen insåg jag att det krävs stipendier för att vi skall locka begåvande kineser, de som kan få stipendier från UK och USA. Min senaste slutsats är att vi måste se vad förutsättningarna för att få studenter att få jobb i Sverige verkligen är. Finns det utsikter bör vi satsa brett och ordentligt, saknas sådana utsikter är det rätt meningslöst, i allafall rätt kostsamt.

Vad händer med Shanghaidialekten

Det står då och då i tidningen att man uppmuntrar användandet av Shanghaidialekten. Kanske finns det nu någon radiostation som använder dialekten men annars är det ständigt mandarin i offentliga media tycker jag. I fikarummet på jobbet är det mandarin så snart någon som inte är född i Shanghai är där. De som kommer från andra städer, även om det bara är 15 mil bort förstår inte Shanghaidialekten. Omvänt är det svårt att tala mandarin med outbildade Shanghaibor, t.ex. hembiträden som är från staden.

När jag var i Hongkong oroades många om kantonesiskan skulle klara sig i framtiden inför trycket av mandarin. Då har de ändå ett traditionellt skriftteckensystem och en kritisk massa av egna media och en stor kantonesisktalande grannprovins att luta sig mot. Kommer man från Hongkong borde domen över Shanghaidialekten vara solklar, den är borta om 50 år.

I Taiwan är det mer komplicerat för där var den taiwanesiska dialekten förbjuden på offentlig plats och först när demokratin kom blev det en fråga om vad majoriteten av folket pratar. Den KMT-politiker som talar dålig taiwanesiska tappár röster, den som anstränger sig, som James Soong som nu igen försöker bli president, får pluspoäng för det. Fast demokratin kan i längden inte räcka för att rädda den dialekten. Man får nog se till att ha en stark och oavhängig mediaindustri och ett starkt näringsliv att backa upp.

Var Du Yuesheng en gangster?

Jag hamnade i diskussion med en känd litterär person som apropå det gamla Shanghai sade att man nu omvärderat Du Yuesheng och han var en god person. Eftersom jag bara hört att han var en gangster måste jag ifrågasätta påståendet. Det mer nyanserade svaret var att han använt maffiametoder för att bygga upp verksamheten men sedan ägnat sig åt välgörenhet.

Om man läser om honom finns det nog en del som stödjer hans välgörande sida. Han var medlem av styrelsen för Röda Korset, han var aktiv i motståndet mot den japanska ockupationen, han stod högt i kurs hos den franska myndigheten. Dock är det en droppe i havet mot all brottslig verksamhet han hann med innan dess. Välgörenheten verkar lite som en cover-up.

En sak som förundrar är kanske att han dog i sin egen säng i Hongkong 1951. Jag har alltid undrat varför han tog sig till Hongkong och inte Taiwan. Jag ser nu att han blev ovän med Chiang Kai-shek efter andra världskriget, kanske för att han inte varit helt resolut i det antijapanska kriget.

Dock är han begravd på Taiwan.

Proppfullt i kyrkan

Tout Shanghai vad det gäller svenskar alltså var i kyrkan i söndags. Fick en bild av församlingen bakom mig. 291 själar vilket skall jämföras med vad denna blogg skrev om för exakt ett år sedan 205. Inte illa. Det kanske bidrog att vi nu har en professionell kantor, en flöjtist och att svenska kören var med. Nu fick de sista bara ståplats, få se vad vår trevlige präst gör vid nästa års adventgudstjänst.

Ny fransk restaurang

I franska koncessionen borde det finnas en bra fransk restaurang Nyfikna gick vi till den nyöppnade Cuivre som ligger på Huaihai Middle road mitt emot stadsbiblioteket i en lokal som tidigare var klubbrestaurang för Ambassy Club. Efter ett års renovering blev det en fransk restaurang som utmärks av att allt är antingen i koppar eller i träslag i samma färgnyans. Man går runt och stirrar på väggar och dekorationer och måste nästan känna med händerna om det är trä eller koppar.


Det låter som en väldigt genomtänkt idé men maten är rätt banal. Crocque monsieur och liknande kan man laga själv. Jag vill ha en fransk restaurang som ger sig i kast med svåra franska rätter och inte samma saker som finns överallt. Moderna restauranger verkar lägga den mesta energin på inredningen.

Shanghais vackraste hus

En av turerna i Shanghai Walks-böckerna tar oss till detta hus på Taiyuan lu som nu kortfattat kallas Taiyuan Guesthouse (Taiyuan Bieshu). Det är som klippt och skuret ur en paradisikt miljö i norra Frankrike och man kan sitta i timmar på trappan och bara njuta av huset och gräsmattan.

Om huset kan man läsa att den amerikanske generalen George C. Marshall bode här när han medlade mellan kommunister och KMT 1945-46. Vidare att Maos änka Jiang Qing bodde här ofta och i lobbyn finns ett foto av Mao och några av personalen. Det som aldrig nämns är vem som byggde huset. Detta retar mig eftersom fokus på vilka partikoryféer som bott i de fina husen efter 1949 ger någon slags felaktig bild att de skapat husen. Tvärtom byggde de inte ett enda hus utan bosatte sig i de villor man konfiskerat. Nu är det lite svårt att komma ihåg namnet på den som bör äras för huset för han hette Comte Maurice Frederic Armand du Pac de Marsoulies!

Var finns den blå himmeln

Jag var på en miljöutställning i Nanjng och vi invigde ett seminarium om Blue Sky. Sen gick jag ut ch tog detta foto för att konstatera att seminarieidén var rätt viktig. Himlen var grå varje dag och det var stundtals svårt att andas efter tre dagar var min hals skrovlig som om jag festat en hel natt (vilket jag inte hade).

Promenad i grannskapet 2

På parallellgatan till vår gata, Wuyuan road ligger en del vackra hus som är lika säregen som det är att se en gammal amerikansk bil i Havana. Man förundras över deras skönhet och samtidigt att de klarar sig trots uppenbar vanvård och brist på underhåll. Det här är Willow Court ett hus med en underbar liten trädgård. Med en pietetsfull renovering skulle det vara en fantastisk bostad idag.

Promenad i grannskapet 1

På en promenad i grannskapet där man slaviskt bör följa böckerna Shanghai Walks ser man tydligt detta vackra hus som är hyfsat intakt även om det bara är ett par meter från en besvärlig trafikkorsning. Den lugna sydfranska stilen kan då inte riktigt avnjutas.




Boken säger att detta var bostad för ogifta poliser och att polisstationen låg alldeles brevid (nu den skyskrapa som ses i bakgrunden). Lustigt nog skulle det än i dag vara liknande hyresgäster, fast nu är det ogifta kinesiska militärer.

Du är vad du åker

Dagens International Herald Tribue har en kul artikel om vilka bilmärken som är respekterade i Kina.

Mercedes anses i hela världen vara märke för dem som pengar men i Kina associeras det med pensionärer!

Buick har låg status i USA men är ett lyxmärke i Kina. Buick kördes på sin tid av personer som Kinas siste kejsare, Sun Yatsen och Zhou Enlai. Fast det var väl någon annan person vid ratten.

Det märke som associeras med makt i Kina är Audi för nästan alla statliga höjdare åker Audi A6. Orsaken påstås vara att Audi var framme redan i mitten av 80-talet och knöt viktiga kontakter. Ser en kines en statlig höjdare i en BMW tror man det är en fifflare. BMWn är dyrare och är man statlig höjdare måste man visa ett visst mått av moderation.

Jag minns att Volvo hade höjdarstatus i två länder - i Östtyskland och i Pyongyang. I Östtyskland var det poppis att ha en registreringsskylt som började med IBM (Ich bin Millionair). I Pyongyang hann de ju inte köpa mer än 1000 Volvobilar innan landet gick i konkurs. Synd att vi liksom satsar på fel hästar.

Rika kineser vill emigrera

Häromdagen var det den årliga publiceringen av The Hurun Report som är en företagsam österrikares (Rupert Hogewerf) lista över de rikaste kineserna. Listan får nu så stor uppmärksamhet att många kineser vill undvika att hamna på den. Det var kanske lite samma som hände med Ingvar Kamprad häromåret.

I år har han gjort en del intervjuer om de superförmögnas planer. Hälften av dem vill emigrera från Kina. Det kan kännas lite märkligt för då lär de inte kunna tjäna så mycket pengar mer men de kanske har sitt på det torra.

En annan vanlig uppfattning man hör när man pratar med kineser är att det inte längre är så lätt att tjäna ihop förmögenheter. Det råder konkurrens överallt och det går inte längre att plocka "low hanging fruits".

Hårda tag mot Evian och Volvic

Shangahi Daily skriver idag att man stoppar försäljningen av de franska mineralvattnen Evian och Volvic pga för höga halter av mineraler. Danone som äger företagen säger att naturligt mineralvatten kan ha sådan sammansättning. Lite oklart vilka ämnen det gäller men förra gången Evian stoppades var det för mycket nitrit.

Lite jobbigt med det här. Jag har just börjat alltid beställa utländskt mineralvatten på restaurang då jag inte litar på lokalt vatten och så kommer det här.

Shanghai Daily fyller annars spalterna med farligare saker än detta. Häromdagen stod det att shampo för barn ger cancer.

Shanghai walks återigen

Yuangmingyuan road är en av de vackraste i den gamla stadsdeleni Shanghai. Det är en parallellgata till The Bund som går från Suzhou Creek söderut. Här är en imponerande byggnad som den ungersk-slovakiske arkitekten Ladislav hudec ritade med typiska smala vertikla linjer.

Här är baksidan på det gamla brittiska generalkonsulatet där det idag inte framgår vem som håller till där. Jag var där en gång 1979 när CCPIT hade kontor där. Det var då så nergånget att man inte tänkte på hur de skulle kunna se ut.

Shanghai walks igen

Ett kvarter från The Bund ligger två hus som har stil från 1890-talet. Det närmaste var huvudkontor för ett engelskt handelshus Livingston & Gibb som var stora framför allt på thehandel. I bottenvåningen finns ännu idag en thehandel värd att besöka.



Ett kvarter längre in ligger Shanghai Chinese Bankers Associations huvudkontor på Hongkong road. Man tar sig lite för pannan hur man försöker kompenesera ett halvbra läge på en trång gata med dessa jättekolonner. Som kanske framgår av fotot verkade huset närmast öde.

Shanghai walks

Vi har börjat göra Shanghai Walks vilket är ett vanligt Shangahinöje. Man följer en beskrivning i någon av de många guideböcker som finns. Det ger ett tillfälle att titta in ismågaotr som man annars bara går förbi. Vi började med Walk nr 1 i bok nr 1.

Här är det gamla Royal Asiatic Society, North China Branch, som just har gjorts om till ett avantgardemuseum, Rockbund Museum. Det är ett stort steg från en ärevördig engelsk vetenskaplig församlig med stort bibliotek till ett modernt konstmuseum men det är ändå ett museum i toppklass.

På baksidan av detta musseum finns en klassisk adress, 185 Yuangminguan road. Vi hade troligen vårt konsulat här från 1934. Enligt boken invigdes det på 1930-talet. Det knepiga är att i våra liggare står adressen Yuanmingyuan 16A men det huset ser eländigt ut. I en bok som Shangahi Archive publicerat står det att konsulatet låg på 185 så jag litar på det.

Hela gatan Yuangmingyuan road har städats upp och vakter står överallt för att se till att man inte parkerar cyklar eller skräpar ner. Kanske beror det på att Peninsula Hotel ligger mitt emot, stans kanske mest eleganta museum som byggts nytt i Art Decostil.

Om det besvärliga med att åka tåg i Kina

Jag åkte igår till Shanghai från den nya tågstationen Wuxi New District. Det fanns ingen sittplats så jag fick gå omkring och inte göra någonting. Man kan undra varför de haft så liten budget till soffor när de haft stor budget till byggnaden.

Jag kom att tänka på ett besök jag gjorde med dåvarande kommunikationsministern Ines Uusmann på Pekings nya järnvägsstation Beijing West 1996. Vi gick förbi ett oändligt antal väntrum där det fanns plats för tusentals väntande. Ines frågade varför de hade så stora väntrum, gick inte tågen i tid? Kineserna svarade lite generade att det var ett arv från gamla tider när tågen ibland inte gick i tid.

Nu går tågen mera i tid i Kina än i Sverige så vi kanske får bygga lite större väntsalar.

När man går på toaletten skall man akta sig för den dörren som ser ut så här. Där finns det bara en toalett som är ett hål i golvet. Man testar bara den en gång.

Luften i Peking

Jag var två dagar i Peking och blev chockerad över luftföroreningarna.

Rapporter från resenärer som varit där andra dagar liksom reportage på BBC talar ett tydligt språk. Det är ingen hälsosam luft.

Den fråga man kan ställa sig från ett Shanghaiperspektiv är om den kontinuerliga försämringen efter OS 2008 kommer att få en parallell här i Shanghai efter EXPO. Kanske är det så att fabriker växer upp, den ständiga ökningen av bilar och mindre rigorösa övervakningen är omvärldens uppmärksamhet släppt.

Senare kom en artikel i Shanghai Daily där det står att Peking tillhör de 45 sämsta städerna i Kina. 44 tillhörde nivå 3 som är dålig. Urumqi var den 45:e staden som var "värre än dålig".

Betr Shanghai skriver tidningen att luftkvaliten mätt i förekomsten av partiklar under 10 micron ökade med 25 % första halvåret i år och de andra två uppmätta föroreningarna SO2 och NO2 ökade med 16 resp 17 %.

Ingen stad i Kina platsade på nivå 1 - bra luftkvalitet!

Ett jubileum - tre tolkningar

Man har inte kunnat undgå att det var 100 år sedan det kinesiska kejsardömet krossades genom revolten i Wuchang (nuv Wuhan). Det pyrde och jäste på många håll i Kina 1911 och ett större uppror bröt ut i Sichuan. Hela armégarrisonen i Wuchang skickades dit och när rebellerna upptäckte det var det bara att slå till.

Den 10 oktober blev därigenom det nya Kinas nationaldag. Som bekant valde folkrepubliken att ändra nationaldagen till 1 oktober men när det var 100-årsdagen av upproret gjordes en del uttalanden, självklart med adress till Taiwan.

Om de intressanta nyanserna mellan Peking och de två lägren i Taiwan hittade jag en intressant artikel

http://nottspolitics.org/2011/11/07/xinhai-revolution-at-100-one-anniversary-three-interpretations/

Steve Jobs-feber i Kina

Dagens tidning berättar att de kinesiska upplagan av Walter Isaacsons biografi över Steve Jobs såldes ut direkt i de affärer i Shanghai som sålde den.

Själv var jag idag på ett turistevent där man som lucky draw hade bl.a. en Itouch och en Ipad 2. folk var som galna. Magiken i vad Steve Jobs skapat tycks ha gripit hela landet och det är inte alls begränsat till den unga välutbildade generationen. Fotona på den på slutet ganska utmärglade Steve Jobs ger ju en blandning av lidande och intensitet också. Jag tänker på Jesus på korset, men det är kanske att häda båda personerna.

Ibland tittar jag på vad folk på caféer har för datorer. Idag ser jag bara Apple. För några år sedan såg man en del Sony Vaio. Det kinesiska Lenovo som borde vara nationens stolthet ser jag nästan aldrig. När det gäller mobiltelefoner är det förstås en större variation. Är man med ett gäng amerikaner är det väldigt mycket Blackberry men i en grupp kineser är spridningen över alla märken total.

Apple har öppnat en ny stor butik på Huaihai road. Platsen tog man från ett antal mindre ställe som jag ibland frekventerade. Annars trivs jag bra med Sonyericsson P1 även om den börjar ramla isär i fogarna.

Svensk modeshow

För första gången i livet var jag på en catwalk och såg en presentation av Gudrun Sjödén's kläder. För den som inte sett dem så kan de enklast beskrivas som etno + Mahjong. Färgerna är så starka att man ibland får titta med ena ögat.

Kläderna verkar kräva ett kyligt klimat, ungefär som folkdräkter. Det svenska teamet såg ut som vanliga människor men när sedan modellerna kom i så var det de vanliga taniga närmast anorektiska, långbenta varelserna. Jag tyckte synd om dem.

Gudrun Sjödéns gäng kunde nog ingen göra något åt detta, men man hade kanske tyckt att om man gör kläder för vanliga kroppsstorlekar så kunde man väl ta någon mannekäng som fyller ut kläderna också.

Kineser tycker om färger i många sammanhang men när man såg på modefolket som var där var hölls man sig strikt till svart och grått.

Tysk historia i Shanghai

Jag träffade författaren till en bok om tyskarna historia i Shanghai. Det var spännande för det finns ett antal speciella saker som gör det svårt att vara tysk.

1. Tyskland fanns inte förrän 1871. dessförinnan fanns Nordtyska förbundet, Hamburg och olika furstendömen. De som kom för att företräda Deutches Reich måste haft en del att förklara.

2. Direkt efter att Hitler vann valet 1933 hissade man hakkorsflggan på tyska generalkonsulatet i Shanghai. Sen tog det ett tag innan det började komma judar till Shanghai som kunde tala om vad som hände i Tyskland men det verkar som om den kinesiska regeringen inte brydde sig förrän Tyskland och Japan gick i allians.

3. Alliansen mellan Tysland och Japan var nog lite konstlad. När det blev tal om en allierad invasion sade Hitler att han välkomnade den (för att kasta dem i sjön igen). När den sen kom 6 juni 1944 skickade japanske kejsaren ett lyckönskningstelegram till Hitler (han fattade nog inte vad ironi vad).

4. DDR hade generalkonsulat i Shanghai i två vädor, i början av 1960-talet och i mitten av 1980-talet. Dessa är förstås med i studien men det verkade inte ha avsatt det minsta spår. Annat var det i Pyongyang där Sverige fick ta över den östtyska ambassaden som mest bestod av en jättelik filmsal samt ett garage med reservdelar för bilarna i 50 år framåt.

CCTV om Ghadaffi

Jag satt hela kvällen igår och jämförde CNN/BBC och CCTV 9 i rapporteringen om Ghadaffis öde.

CNN var först med alla nyheter, BBC lite eftertänksammare men i stort sett samma förlopp, först en rad delvis motstridiga uppgifter, sedan ett huvudspår och successivt en klar bild framåt 9-tiden.

CCTV News ankare James Caho drev hela kvällen att situationen var oklar och att man inte visste något. Han frågade journalisten på plats om man visste något och journlisten sade att det ryktas att Ghadaffi är död/tilfångatagen. James Chao sade att det inte finns bevis om det och frågade hur stämningen i Tripolis var. Journlisten sade att alla var glada över beskedet om Ghadaffi. James Chao fortsatte att man vet inget och frågade en kinesisk expert som betonade att i detta läge vet man ingenting. James Chao frågade journalisten om man kan spekulera i olika scearier och journalisten sade att nu har man fått bekräftat att Ghadaffi är död så nu bortfaller en hel del av dessa scenarier.

Jag gav upp vid 10-tiden.

Man fick känslan att James Chao inte fick dra någon slutsats för sina chefer. CCTVs journalister på fältet, och de verkar ha folk överallt, gör dock ett professionellt arbete.

Skandal i Foshan

Tidningar och sociala media svämmar över i debatt om hur det kunde gå så att en tvåårig flicka blev överkörd två gånger i Foshan (väster om Kanton) och 18 personer passerade utan att göra något. Den 19:e var en gatsopare som tog hand om flickan så hon fick komma till sjukhus men som sedan fick kritik för att hon gjorde det för att bli berömd.

Den fråga som många i Kina ställer sig är om något har gått snett i landet när en så flagrant "sköt dig själv och skit i andra"-inställning frodas.

Alla inser nog att förändringar i folks mentalitet är en komplicerad process där skola, press, arbetslivets krav, sociala kontakter som är avhängiga av boendeformer etc etc spelar in. Förändringar sker gradvis och kan vara svåra att peka på, men när incidenter som detta inträffar inser man att hela samhället har förändrat sig lite grann.

Just det här att hjälpa någon på gatan tillhör kinesernas svagaste sidor. En bekant till mig som var här i Shanghai och läste kinesiska under kulturrevolutionen konstaterade att när en person som ramlade på gatan blev det mest skratt. Maximalt roligt om var det om det var en person med kryckor som sedan inte kunde ta sig upp. Det var ändå under kulturrevolutionen när alla var beordrade att hjälpa varandra.

Svenskt hotell i Shanghai

Vi besökte det svenskägda boutiquehotellet Duxiana som har gjort en soft opening och verkar ha kommit igång bra. Det ligger nära Suzhou Creek nordväst om stadens centrum, inte idealiskt för en turist men området kring Suzhou Creek håller på att restaureras i snabb takt.

Hotellet har 42 rum, och alla har en imponerande Duxsäng som säkert kostar bortåt 100 000. Att man då bara tar mellan 420 och 1280 Renminbi för rummen, beroende på storlek och våningsplan gör att man undrar om de kan räkna hem investeringen.

Sen är jag lite tveksam till boutiquhotell i allmänhet. Att bara ha frukost, inte ha Business Centre eller gym kan man väl leva med men är det någon fördel. Jag föredrar nog ett stort hotell med flera restauranger, butiker etc. Samtidigt är priset 420 absolut oslagbart för ett hotellrum som är snyggt, fräscht och med en säng som man blir sömnig av bara man tittar på den.

En massa bilder finns på sajten
http://www.agoda.com/asia/china/shanghai/duxiana_hotel/reviews-page-2.html

Hotellet drivs av en vitnames, Tom Tran, som bott 30 år i Sverige, eller i Skåne för att vara mer exakt. Hade lite svårt med hans uttal. Som fransmän kan han inte säga s före t. Han talade hela tiden om fattigheten och först när jag gick därifrån förstod jag att han menade fastigheten.

Shanghai Daily städar upp

Den extremt dåliga dagstidningen Shanghai Dialy som trots allt alla utlänningar här varje dag har under somaren vidtagit ett radikalt steg för att putsa upp sin image. Någo gång under sommaren tog man bort den helsida med prostitutionsannonser som ingen läsare kunde ungå att se när man bläddrade igenom tidningen.

Kineserna kan tycka att en del utlänningar framför allt svenskar, är extremt känsliga på denna punkt men det finns också bland kineser en uppfattning att vissa saker skall man inte tvingas se utan i så fall får man leta upp dem själv.

Jag tog upp frågan med en redaktör för tidningen som intervjuade mig för två år sedan. Stämningen blev dålig och han publicerade aldrig intervjun. Sen trodde jag att annonserna skulle pockas bort till EXPO men då gjorde man tvärtom en uppfräschning med lite rosa färger och softare text. Nu är sidan i allafall borta.

Tunnelbana nr 10 igång igen

Efter olyckan i slutet av september var linje 10 stängd ett tag. Det var ju över 270 skadade så jag gissade linjen skulle vara stängd ett bra tag. Allvarliga fel hade hittats på signalsystemet.

Kineser verkar vara optimistiska till naturen men samtidigt misstänksamma. Kombinationen är komplicerad. Jag frågade därför en kines hur man ser på tunnelbanans säkert.

"Inget problem. Den funkar bra. Det gäller bara att undvika och åka i första och sista vagnen och ständigt hålla sig fast i en stång". Sjutton tänkte jag, jag brukar välja första eller sista för att komma snabbt av och det är sällan jag når fram till en stång i trängseln. Nu vet jag bättre.

Bodde Pearl Buck i Moganshan?

Jag läser i Svenska Dagbladet med anledning av att Tranströmer fått litteraturpriset att Per Wästberg tar till Pearl Buck som exempel på författare som inte borde fått Nobelpriset. Hon fick det som kompromiss för att man ej kunde enas i valet mellan två mer betydande författare.

Jag protesterar inombords. Pearl Buck var den som gjorde mig intresserad av Kina redan i tonåren. Hon bodde i flera decennier i Kina i Nanjing och landskapen runt omkring. Hon måste ha varit ofta i Moganshan på somrarna. Det finns en del villor där man säger att här bodde en amerikansk missionär men det är hopplöst få mer detaljer.

Så här ser den protestantiska kyrkan ut idag. Ett bygglager utomhus och inom hus.


Så här såg den ut enligt foto från mellankrigstiden. Svårt att få fram pengar att restaurera antar jag.


Det finns ett litet katolskt kapell som är öppet och i bra skick och vi smet in under en gudstjänst. Ett halvdussin människor var där och en vänlig själ kom med kinesiska biblar och psalmböcker och kom till oss var femte minut och visade var i texten man var. Det var högläsning ut Nya Testamentet så det var viktigt att alla deltog.

Fjärde gången gillt i Moganshan

Moganshan är en stad vid ett ganska högt berg som ligger tre timmars bilfärd från Shanghai i riktning sydväst. Runt 1900 började utlänningar i Shanghai att köpa mark upp på berget och bygga sommarvillor. Ca 600 meter upp kan man ju komma undan sommarhettan i Shanghai. Det här var mitt fjärde besök. Det första på 1990-talet var bara för att se på Chiang Kai-sheks gamla villa. En andra gång ifjol var vi bara där några timmar och hann inte mer än att äta en dålig kinesisk lunch. Tredje gången var för en månad sedan när jag hade ont foten och fick sitta still i två dagar. Nu var det fjärde gången gillt.

Så här är utsikten från en restaurang där man äter bambuskott, vildsvin och lite annat "local food".


Njutningen är annars att gå igenom oändliga bambuskogar på ganska väl preparerade stigar.



I Chiang Kai-sheks hus var massor av kinesiska turister. Nu hade man fått foton donerade av en person som var borgmästare i Moganshan och flytt med Chiang till Taiwan. Här ett ganska unikt foto med hans två söner Chiang Ching-kuo till vänster och Chiang Wei-guo till höger.

Bästa platsen att bo är villa 23 som ägs av Mark Kitto, en walesare som flyttade till Moganshan för ca 10 år sedan efter att ha varit framgångsrik tidningsutgivare i Shanghai med "That's Shanghai". Han startade ett litet hotel The Lodge so är samlingsplatsen för alla expats och har två villor till som han hyr ut.

Världens sinifiering

Jag lyssnade på en fransman som talade om Kinas inflytande i världen. Det finns ju massor av siffror på kinesiska emigration, investeringar utomlands och liknande men man inser inte riktigt konsekvenserna av ökad internationellt inflytande. Vi tänker ibland kanske felaktigt på att när Sovjetunionen stod på höjden av sin makt så hade man inte mer flytande än under mellankrigstiden. Sovjetunionen hade dock varken utlandsinvesteringar eller emigration. Det är det som gör skillnaden.

När Japan var på topp på 1990-talet kom en våg av japanskt inflytande. Suzhibarer dök upp överallt och folk började till och med tala om sake som en fin dryck. Zen blev ett modord men en del annat som tillhör det japanska kulturarvet var lite för svårsmält för oss, sånt som kabuki, och sumobrottning.

Fransmannen berättade att i Paris är det inte längre George V eller Crillon som är centrum i hotellvärlden utan Shangri-La. Världen kommer att anamma kinesiska vanor och tankesätt på samma sätt som man gjort med den amerikanska livsstilen sedan andra världskriget. Mandarin kommer att bli ett självklart språk på gymnasiet.

Vi har märkt att det kommer många svenskar till Kina för att studera traditionell medicin och olika former av qigong. Det kommer att fortsätta. Feng Shui är ett ämne som jag alltid avspisat men kanske får vi ompröva det. Det kommer säkert att komma en ny våg av kinesisk "fine dining". I Stockholm såg jag ett antal dumplingställen men som alla svenskar som bor här har märkt finns ingen restaurang i Stockholm som kan riktig kinesisk mat.

Slaget om mikroblogarna

Alltsedan tågolyckan 23 juli när officiella media inte kom ut på flera dagar med information utan mikrobloggen Weibo stod för informationen till allmänheten väntar vi på vad regeringen skall göra med de svårstyrda mikrobloggarna.

China Economic Review hittade en artikel
http://www.chinaeconomicreview.com/en/content/chinese-microblogs-face-tighter-regulation
enligt vilken Weibo , som ägas av Sina, nu måste ta krafttag och censurera sina skribenter. Det här är itressanta ting att följa för det är mig veterligen första gången myndigheterna utmanas fortlöpande i media.

Kaderbarnen

På 90-talet när jag arbetade i Peking talade man om kaderbarnen. Det var barn till kinesiska ledare, oftast i tonåren, som satt på kaféer och utbytte skvaller. Jag hade en kollega som alltid var där och lyssnade och hörde en massa.

Idag är kaderbarnen 30-50 år och har olika typer av jobb, oftast rätt välavlönade. Problemet är att de nu hamnar i bråk då och då och åberopar sina kontakter för att kommit ifrån ingripande av polisen. I Shanghai Daily stog det hrom dagen att ett kaderbarn som skadat en familj i trafiken lät sin far iklädd generalsuniform besöka skjukhuset och säga till de skadade att hålla käften.

Sånt uppväcker det kinesiska folkets vrede och det verkar vara fullt liv på kinesiska twitter om liknande maktövergrepp. Bara under sommaren har det skett en förändring i samhällsklimatet och man kan undra om myndigheterna komer att låta twittersajter som weibo vara kvar. Det går ju så utomordentligt snabbt att även om man har 100 000 IT-poliser som någon hävdat så räcker det inte till.

Tillbaka i Shanghaitrafiken (2)

Jag åkte med en svensk bekant häromdagen och blev lite förvånad över att han slutat med riktningsvisare precis som kineserna. Förklaringen var att han hade erfarenheten att om man indikerar att man skall byta fil så är det några som skyndar sig fram att hinna före så filbytet blir försenat. Därför gör han som kineserna, byter snabbt som ögat utan att förvarna. Det är väl sånt som kallas att "go native".

Jag håller med honom att det är precis vad som händer. Du ger en signal och någon snett bakom trycker på gasen direkt.

Tillbaka i Shanghaitrafiken (1)

När jag kör bil i Sverige börjar jag med att starta motorn. Sedan när jag startat sätter jag lugnt på mig säkerhetsbälte, plockar fram mobilen etc.

Den första åkturen i Shanghai kastade mig tillbaka till verkligheten här. Så fort jag startat på gatan kom korsande trehjulingar, hjälplöst irrande gummor, små skolbarn och cyklande snickare med träkonstruktioner på cyklarna. Det var att kryssa, bromsa, tuta hela tiden och jag fick aldrig på mig säkerhetsbältet.

Tillbaka i Shanghai

Efer en lång sommar i Sverige är jag tillbaka i Shanghai. Den första känslan som infinner sig är av trygghet. Associationerna är

- i en månad har vi brottats med att förstå bakgrunden till de tragiska händelserna i Norge 22 juli utan att riktigt veta varför det hände och om det kan hända i Sverige
- i förra veckan var jag med i ett seminarium om sociala medier och hörde att man om man har stor spridning kommer att få massor av mejl och kommentarer från galningar. Man ser ju på t.ex. Dagens Industris kommentarer att de mesta är från folk som i anonymitetens skugga kan skriva hur obehärskat som helst. Ändå verkar av numreringen mer än hälften av inläggen ha censurerats bort.
- I söndags läste jag i Expressen att Anna Linds mördare i sin första intervju efter mordet sägar att han inte hade politiska motiv utan var arg på regeringen och hade kunnat mörda vilken makthavare som helst
- på planet hit råkade jag se en svensk film "Himlen är oskyldigt blå" om knarkligan i Sandhamn på 1970-talet. Otroligt att se hur kriminellt infekterat även en svensk semester-oas kunde vara, långt innan det fanns någon juggemaffia att skylla på.

Mot den bakgrunden är det skönt att man i Shanghai inte behöver vara orolig för sin säkerhet. Hade vi samma koncentration av galningar so i Sverige och Norge skulle man inte gå så säker här. Man undrar om det i vårt land genereras mer galningar än i t.ex. Kina. Hur man än svarar på en frågan är konsekvenserna inte så trevliga för oss.

Världsekonomin- ett nollsummespel?

Det går riktigt dåligt för Europa och kanske också för USA men Kina ångar på. Alla säger att Kina hjälper resten av världen med en oas av trygghet. Jag kan inte låta bli att fråga mig om Kinas enorma handelsbalansöverskott och valutareserv inte innebär motsvarande underskott någon annanstans och därmed problem. Portugals textilindustri är väl snart ett minne blott och flyttad till Kina och andra länder i Asien. Klart att Portugal få får arbetslöshet och underskott i handeln. Spanien och Italien är lite i samma båt. Grekland kanske ett undantag då de inte hade så mycket industri att börja med.

Kina fortsätter att driva att dollarn bör ersättas av en internationell reservvaluta såsom IMFs SDR. Jag tror inte det är genomförbart och ingen annan valuta är stark nog att ta dollarns plats. Kineserna kan dock åse dramat från en bekväm position av stabilitet till skillnad från Sverige som dras med i varje kris pga vår litenhet. Det är ju egentligen absurt att problem i Eurozonen omedelbart leder till att euron stärks mot kronan.

Igår gick renminbin under 6,40 mot dollarn. Snart har Kina gjort den devalvering som USA krävt. Vad skall USA då klaga på? Jag undrar hur nästa toppmöte Kina-USA kommer att se ut. Vore jag amerikan skulle jag skjuta upp det så länge det går.

Vad skall man göra om man vore kines? Jag skulle inte vara rädd för några kortsiktiga problem men väldigt oroad över den allt skevare befolkningspyramiden. Snart blir det ett väldigt ok att bära på. Jag skulle skrota enbarnspolitiken, införa tvåbarnspolitik, och därmed göra en viktig samhällsgrupp av unga urbana familjer mera harmoniska. Det är lite konstigt att den grupp av unga människor som tagit sig från landsbygd till städer och är väldigt politiskt korrekta straffas medan bönder och minoriteter får undantag. Det är något fundamentalt anti-darwinistiskt i detta.

Kina och USA

En statsvetare, Jakob Lagerkranser, skriver i SvD idag om en ny Kinabok av Joseph S. Nye i denna artikel

http://www.svd.se/kultur/understrecket/oppenheten-usas-styrka-gentemot-kina_6369196.svd

Joseph S Nye hade flera viktiga poster i Clintonadministrationen och anses vara den ledande liberale tänkaren om USAs utrikespolitik. Han myntade begreppet "soft power" som ar och varannan människa använder sig av idag. Enligt recensionen anser Nye att USAs storhetstid inte alls är slut och att Kinas uppgång kan sluta om ett antal år. Kina skulle därför troligen inte gå om USA.

Det är väl bra att någon tycker det men förklaringarna blir rätt krystade, i synnerhet när det gäller Kinas svagheter. Det skulle vara fråga om en alltför svag centralmakt och bångstyriga provinser Det är konstigt att man inte märker något av det när man är i Shanghai. bångstyrigheten utspelas sig i så fall i slutna rum, om man nu inte räknar med tibetaner och uigurer som befinner sig utanför det kinesiska hjärtlandet.

Betr USA kan man hålla med Nye om att invandringen varit en positiv faktor under hela USAs historia och det är en fantastiskt fördel att ett land i själva sin självbild är ett invandrarland. Samma sak gäller Kanada och Australien medan alla europeiska länder värjer sig mot invandring på olika sätt.

Innan man blåser faran över för USA är det en del knepigheter att lösa som ekonomin. Vem skall få befolkningen att sluta leva över sina tillgångar när ett annat mantra är att man inte behöver höja skatterna.

Tågkatastrof

40 personer dog när två snabbtåg kolliderade i Zhejiangprovinsen. Det här är utomordentligt dåliga nyheter för järnvägsfolk och oron över att man kört igång nya snabbtåg lite för snabbt sprider sig bland befolkningen. Kina är ett "low trust society" och även om man normalt accepterar officiella uttalanden går det en klar gräns när det gäller den personliga säkerheten. Då misstror man myndigheterna per default.

Jag sitter i Sverige och skulle kunna strunta i det men snart är jag tillbaka och då är frågan om man vågar åka snabbtåg igen. De långsamma tågen har nästan helt tagits ur trafik och bil är knappt att tänka på om man har bråttom.

China Daily om massakern i Oslo

Dagens China Daily återger följande kommenterar från världens ledar om masakern i Oslo. Genom att ta med kommentarer från Pakistan och Filippinerna är asiatiska länder representerade. Jag kan inte finna någon publicerad kinesisk kommentar men det kan självfallet ha skett på annat sätt.

LONDON - Here are some comments made by politicians and world leaders about the attack on a Norwegian youth summer camp by a suspected far-right gunman which killed 85 people, hours after a bomb killed seven in Oslo.

Police have detained a 32-year-old Norwegian suspect, named by local media as Anders Behring Breivik, and charged him with the killing spree and the bombing.

US PRESIDENT BARACK OBAMA:

"I wanted to personally extend my condolences to the people of Norway."

"It's a reminder that the entire international community holds a stake in preventing this kind of terror from occurring. We have to work cooperatively together both on intelligence and in terms of prevention of these kinds of horrible attacks."

BRITISH PRIME MINISTER DAVID CAMERON:

"The loss of life in Norway has been absolutely horrific. It is on a scale that is hard to comprehend."

"We will want to make sure that we learn, like others, any lessons there are to learn about how to be more secure against horrific outrages like this. And that is something we can discuss at the National Security Council on Monday."

GERMAN CHANCELLOR ANGELA MERKEL:

"In this very serious and sad situation we stand firmly at the side of the Norwegian people, who are living through one of their darkest days. Our thoughts are with the victims and their loved ones."

BRITAIN'S QUEEN ELIZABETH:

"I am deeply saddened and shocked by the tragic loss of life of so many people on the island of Utoeya and in Oslo."

"Our prayers and thoughts are with everyone who has been affected by the dreadful atrocity."

SWEDISH PRIME MINISTER FREDRIK REINFELDT:

"I have been in contact with (Norwegian) Prime Minister Jens Stoltenberg to deplore what happened and have offered our help if needed."

EUROPEAN COMMISSION PRESIDENT JOSE MANUEL BARROSO:

"An attack of this magnitude is not something one would expect in Norway, famously associated with peace at home and peace-making abroad.

PAKISTAN PRESIDENT ASIF ALI ZARDARI AND PRIME MINISTER YUSUF RAZA GILANI:

"Pakistan, itself, has suffered enormously from terrorist attacks and fully empathizes with the government and the people of Norway."

PRESIDENT OF THE EUROPEAN PARLIAMENT JERZY BUZEK:

"It's shocking how one can inflict so much evil."

PHILIPPINES FOREIGN AFFAIRS SECRETARY ALBERT DEL ROSARIO:

"The Philippines deplores the tragic twin attacks in Norway yesterday and extends its condolences to the Norwegian government and people, especially the victims' families."

Direktimport från Italien

Shanghai Daily levererar ett oslagbart fuskrekord i denna artikel

http://www.shanghaidaily.com/article/?id=476765&type=Metro

Det rör möbelkejdan Da Vinci som ligger centralt i Shanghai och som jag passerar var och varannan dag utan att någonsin gått in i den. Den känns inte riktigt genuin kanske eller så är man så fördomsfull mot den italienska möbelstil som faller kineser på läppen.

Hur som helst, artikeln berättat att möblerna är gjorda i Kina och har sedan skeppats till Italien och där vänt och skickats tillbaka till Kina. Härigenom kan man hävda att de är direktimporterade från Italien fast de är tillverkade i Shenzhen.

Svenskar i Etiopien och i Shanghai i trassel

Hemma i Sverige noterar jag två samtidiga dramer som utspelas.

Två svenska journalister som åtföljer Ogadens befrielsefront i Etiopien tillfångatas av armén och hamnar i trassel då de fotograferats med vapen och man inte vet om de "bara" var fotografer. En luttrad krigskorrespondent säger i TV att journalister kan frestas att gå lite för långt när man är vid frontzonen och att han själv känt en speciell adrenalinkick han får när han går de där extra 100 metrarna som gör att han utsätter sig för akut fara. Dock tycker han att frontreportrar behövs även om man inte kan utgå från att vad de ser är sant. Han hade varit inbäddad journalist i Irak. Jag måste tillstå att de inbäddade journalisterna inte gav mig mer kunskap än vad jag annars kunde läsa mig till.

Jag hade en lumparkamrat som var på den eritreanska sidan när kriget bröt ut på 60-talet. Han skrev bra reportage för då var det ingen som visste någonting. det är annorlunda nu.

En svensk student i Shanghai skriver på en blog att han kallar till en flashmob (annat ord för demonstration, kanske kortare tidsmässigt och mera spektakulär) på The Bund när kommunistpartiet firar 90 år. Hans blog läses förstås av ordningsmakten och han uppmanas ta bort det han skrivit. Han driver det ett steg till och nu kallas han till förhör. Resultatet blir att han fråntas sitt pass och sedan utvisas. Av hans blog kan jag inte dra slutsatsen att han har kontakt med några kinesiska aktivister, det här är helt hans egen aktion.

Jag blir intervjuad av TT och hamnar i ett hypotetiskt resonemang (eftersom jag inte haft kontakt med studenten). Jag säger att om han bett mig om råd skulle jag inte startat den här aktionen för den är meningslös i ett kinesiskt sammanhang och kommer, om han inte viker sig, bara att leda till att han blir utvisad och kanske aldrig mer får visum till Kina vilket är en stor förlust för honom. Hans möjlighet att arbeta för frihet och demokrati i Kina reduceras till nästan noll. Det är bättre att han stannar i Kina och försöker prata med de kinesiska studenterna, av vilka många är nationalistiska och inte särskilt demokratiskt lagda. Kan han påverka några av dem har han gjort en stor insats.

Jag får intrycket av hans blog att han är mer intresserad av martyrrollen. Det må vara hans ensak men det skulle kunnat sluta i en verkligen knepig situation. Han hade kanske kunnat kringgå ordningsmakten och dykt upp på The Bund med ett plakat och några kompisar. Då hade han säkert fängslats och det hela utvecklats till en internationell nyhet med påföljande prestige i ärendet från alla håll.

Det som gör det svårt är att hans krav på demokrati och ett internet utan censur är sådana saker som alla svenskar ställer upp på. Frågan är bara hur man bäst verkar för det.

När det kalla kriget var riktigt kallt efter invasionen av Tjeckoslovakien reste jag runt några år i Östeuropa och träffade oppositionella. Jag tror vi lärde oss mycket av de långa diskussioner vi hade. Trots alla försiktighetsmått fanns det förstås en del avtryck av mina resor även om jag inte såg dem själva. Många år efteråt fick jag ett brev av en östtysk god vän som var student i filosofi. Han berättade att han i mitten av 70-talet försökt fly från Rumänien till Jugoslavien, tillfångatagits och fängslats. Under ett år satt han i ett östtyskt fängelse innan han blev utvisad i någon utbytesaffär. En av förhörsledarens återkommande frågor var vem jag var. Man kan ibland göra folk illa bara genom att ha en bekantskap. Det ger ytterligare en dimension av hur riskabelt det kan vara att ha kontakt med utländska studenter. Ett problem med denna minerade mark är att det är svårt att ens prata om problemen och därmed lära sig av andras erfarenheter.

Stora Världen

Såg på vägen till flygplatsen att Stora Världen (Da Shijie) nu öppnar igen. Det var det största nöjespalatset före kriget med attraktioner i sex våningsplan. Det ligger snett emot stadshuset och man kör bara några meter från det när man åker Yanan road mot The Bund. Det känns lätt igen då det påminner om en spettekaka i arkitekturen.

1999 hyrde vi hela huset för en kväll med kinesiska attraktioner av det lite mere oskyldiga slaget (till skillnad från det syndens näste det var förr i världen). Det fanns kineser som klippte pappersfigurer, målade ägg osv. Det hade också varit en plats för olika typer av folkopera. Det måste ha stängts en bit in på 2000-talet och efter en evigt lång renovering har det nu öppnats butiker i gautplanet. Det ser ut som traditionella kinesiska butiker vilket innebär att det nästan inte finns något som intresserar utlänningar. Skall i allafall ta mig dit efter sommaren och kolla.

Apples gröna mur

Knappt har jag ondgjort mig över den kineiska censuren så läser jag att Apple gått med på krav från eventorganisatörer att kunna förhindra att åskådare kan filma event med sina Iphones.

Går man på teater står det någon diskret skylt att man inte för spela in eller ta foton. Man inser lätt att Iphone-geneerationen kan känna sig stå övanför simpla påbud som dessa.

Jag minns ett seminarium som CompuerSweden hade i slutfasen av IT-bubblan när man diskuterade effekterna i samhället av 3G. Bengt Norström som var en ledande IT-guru hade som devis för sitt anförande "Sanningen kommer att segra". Han menade på att mobilkamerorna kommer att ge alla möjlighet att dokumentera det de ser. Om det i en fotbollsmatch döms offside på felaktiga grunder är det säkert 100 personer som fångat situationen på sin mobilkamera. OSV. Nu ryker kanske den chansen.

Kinas gröna mur

Teorierna om varför internet i i Kina är långsamt är legio. De flest anar att big brother sitter och slöar ner genom en massa kontroller. Mest bekymrad är jag när min pil på skärmen rör på sig. Det blir så när jag ringer upp min IT-helpdesk och de tar över kontrollen av datorn men när jag sitter vid min egen laptop…
Att bloggar är stängda har jag nu vant mig vid även om det innebär olägenhet då jag inte kan skriva något på denna blog på min hemdator.

Ibland stängs en del websajter som jag behöver följa. Häromdan var jag på ett hotell och kom inte åt Wikipedia. Hjärtat flög i halsgropen för en blockad av Wikipedia gör att mitt informationssystem rasar samman.

En duktig engelsk affärsman av kinesisk börd berättade att han varit på sin polisstation i ett rutinärende om sitt arbetstillstånd och såg att den kinesiska polisen öppnade hans personliga file. Han hann se att t.ex. varenda flight som han åkt med de sista åren var noggrant noterad.
Jag tänkte på det när jag köpte tågbiljetter senast. Varje tågbiljett på snabbtågen när nu registrerad på ens passnummer. Det blir ingen konst att med ett klick på datorn lägga in alla dessa tågresor i filen.

Man undrar vad i övrigt finns där: besökta internetadresser, restaurangnotor etc. Den som har rent mjöl i påsen har aldrig något att frukta brukar vi säga när vi ökar kontroller men lika sant är att allt man gör kan användas mot en.

160 miljoner kvinnor saknas i Asien

Jag fick email om en ny bok som verkar komma med bättre underlag om frågan om ofödda flickobarn än vad vi haft tidigare. En forskare i Peking vid namn Mara Hvistendahl om förra veckan ut med en studie som vänder upp och ner på en del fakta. Bland annat påstås USA vara orsak till genderoblansen i Sydkorea, som är mins lika allvarlig som i Kina. Här är några kommentarer:


The natural sex ratio at birth for humans is 105 boys for every 100 girls; anything beyond a ratio of 107 is biologically impossible. Compare that to China, where the 2010 census found a sex ratio at birth of 118 boys for every 100 girls. These numbers may not mean much now, but in twenty years the skewed sex ratio—which is mostly the result of sex selective abortion—will pose a colossal challenge. By 2030, a projected one in five Chinese men will lack a female counterpart, with tens of millions of men unable to find local wives.

The prognosis for China’s neighbors is no less bleak: there are over 160 million females “missing” from Asia’s population, more than the entire female population in the U.S. Conventional wisdom attributes the imbalance to factors like China’s one-child policy, the preferences for sons in Asian cultures, and the low social status of women, and holds that economic progress will halt the trend. But the gender imbalance has spread across racial, socioeconomic, and religious lines in and beyond Asia to countries as varied as Georgia, Azerbaijan, Armenia, and Albania, and even some groups in the United States. It has diffused so rapidly that Christophe Guilmoto, a leading demographic expert on sex selection, compares it to an epidemic.

Science correspondent Mara Hvistendahl travelled to 9 countries interviewing mothers, doctors, demographers, trafficked women, mail-order brides, and men doomed to bachelorhood to further explore the global gender imbalance, and UNNATURAL SELECTION details a much more complicated story. Paradoxically, sex-selective abortion is the byproduct of economic development—as countries grow richer, people have fewer children, increasing pressure on women to have a boy on the first or second try. The sex determination technology that spreads with economic development makes that goal possible.

Hvistendahl also found unexpected seeds of the problem planted in the frantic response to an earlier global scare. In their haste to solve the population hysteria in the 1960s and ’70s epitomized by Paul Ehrlich’s bestseller The Population Bomb, Western organizations like the World Bank, International Planned Parenthood Federation, and the Rockefeller Foundation funneled aid and grants into population control efforts. Their research and influence provided the intellectual basis for China’s one-child policy and strict population targets adopted in India, Singapore, South Korea, and elsewhere.

Sex selection was seen as an effective tool, and other, more coercive tactics were also used in order to achieve those goals. In South Korea, Western funding enabled the creation of a fleet of mobile clinics—reconditioned U.S. Army ambulances donated by USAID—that performed sterilizations, intrauterine device insertions and, some say, abortions. Not all of the operations were voluntary. In 1977, doctors in Seoul performed 2.75 abortions for every birth, which is the highest documented rate in human history. Hvistendahl argues that the relentless promotion of abortion there and in other Asian countries traditionally resistant to abortion is one of the reasons so many women now abort for sex selection

What a difference a week makes

Jag skrev för 10 dagar sedan att det var kruttorrt i Shanghai och I hela Kinas inland. Det var bekymmersamma dagar men nu har det vänt i sin motsats. Hällregn över hela södra Kina och översvämningar och jordras överallt. När man på TV ser bilar som flyter om kring på gatan kan man tycka att bilägaren borde ställt bilen på någon höjd. Problemet är att på många ställen finns ingen höjd. Man kan i stort sett inte göra någonting.

Antalet paraplyer i garderoben är plötsligt inte så stort som man trodde. Skor för herrar som klarar en halv decimeter vatten på gatan finns inte. Kinesiskorna byter skor mot flip-flops och har skorna i en påse. Det går att klara sig men när man ständigt är blöt och sängkläderna är blöta som sjunker humöret ofelbart. Jag lovar att inte klaga mer över torka

(Ännu mera) höjd säkerhet

Det börjar bli lite jobbigt att ta sig fram här nu. Skall man åka snabbtåg måste man ha pass när man köper biljetten och passnumret skrivs in på biljetten. Kontrollen är rätt noggrann enligt dem jag prata med. Förr behövde jag aldrig ha pass utan mitt kinesiska ID-kort gällde men nu är det ständigt krav på pass. Hur man gör när man missar tåg och byter till annan biljett vet jag inte, men inte blir det väl lättare. Fortfarande är dock proceduren snabbare och enklare än när man åker flyg.

När jag kör bil passerar jag ett otal passager med kameror. Det är väl OK men man har bredvid satt upp LED-lampa som lyser med ett starkt och samtidigt lite fladdrande ljus så man måste dra ner solskyddet för att inte störas.

När går Kina förbi USA?

Shanghaipressen publicrade en rapport av Price Waterhouse Coopers att Kina kommer att gå förbi USA som världens största ekonomi år 2023, vilket är 20 år tidigare än man förut trott. Några år senare, 2035 skulle Indien gå förbi Japan som världens tredje största ekonomi.

Artikeln talar inte om exakt hur man har räknat men för ett företag som PWC skall man nog räkna med att de räknar korrekt och opartiskt.

Jag tror att både kineser och amerikaner kan ställa sig lite skeptiska till detta av olika skäl. Kineser betonar ofta att Kina är ett väldigt labilt land där vad som helst kan hända. Amerikaner kan nog ha svårt att smälta att de en dag får spela en andraplansfigur. Folk från andra länder är mer neutrala och de som bor här i Kina tror jag köper prognosen lättare.

Sen är det lite svårare att se vad det för för konsekvenser för oss. När Japan var som starkast började vi exportera trähus och underliga svampar som växte i Norrland som japanerna var bereda att ge vad som helst för. Vad behöver ett stenrikt Kina av Sverige. Järnmalm är väl det som vi alltid kan luta oss tillbaka mot men annars vet jag inte.

nationaldag med pingis

200 svenskar och kineser som är anställda i svenska företag gjorde upp om att bli bordtennismästare. Själv åkte jag ut i första omgången mot en kines från från Alfa Laval, men jag kan leva med det för de som gjorde upp i herrfinalen (av 150 tävlande) var två kineser i min egen ålder (fast det är svårt att bedöma folks ålder). Den blå mannen från Ericsson var över 60 och han vann. Den vitklädde mannen som blev 2:a var från Höganäs. Jag trodde att kineser bara dammade på med forehand men de flesta spelade defensivt. Tydligen är det det man skall göra när man tävlar. Det sade vår gäst Jörgen Persson som för övrigt slog mig lätt som en plätt.

Jag skall ta nya tag nästa gång. Här är iallafall ett antal festliga bilder.