Svenskar i Etiopien och i Shanghai i trassel

Hemma i Sverige noterar jag två samtidiga dramer som utspelas.

Två svenska journalister som åtföljer Ogadens befrielsefront i Etiopien tillfångatas av armén och hamnar i trassel då de fotograferats med vapen och man inte vet om de "bara" var fotografer. En luttrad krigskorrespondent säger i TV att journalister kan frestas att gå lite för långt när man är vid frontzonen och att han själv känt en speciell adrenalinkick han får när han går de där extra 100 metrarna som gör att han utsätter sig för akut fara. Dock tycker han att frontreportrar behövs även om man inte kan utgå från att vad de ser är sant. Han hade varit inbäddad journalist i Irak. Jag måste tillstå att de inbäddade journalisterna inte gav mig mer kunskap än vad jag annars kunde läsa mig till.

Jag hade en lumparkamrat som var på den eritreanska sidan när kriget bröt ut på 60-talet. Han skrev bra reportage för då var det ingen som visste någonting. det är annorlunda nu.

En svensk student i Shanghai skriver på en blog att han kallar till en flashmob (annat ord för demonstration, kanske kortare tidsmässigt och mera spektakulär) på The Bund när kommunistpartiet firar 90 år. Hans blog läses förstås av ordningsmakten och han uppmanas ta bort det han skrivit. Han driver det ett steg till och nu kallas han till förhör. Resultatet blir att han fråntas sitt pass och sedan utvisas. Av hans blog kan jag inte dra slutsatsen att han har kontakt med några kinesiska aktivister, det här är helt hans egen aktion.

Jag blir intervjuad av TT och hamnar i ett hypotetiskt resonemang (eftersom jag inte haft kontakt med studenten). Jag säger att om han bett mig om råd skulle jag inte startat den här aktionen för den är meningslös i ett kinesiskt sammanhang och kommer, om han inte viker sig, bara att leda till att han blir utvisad och kanske aldrig mer får visum till Kina vilket är en stor förlust för honom. Hans möjlighet att arbeta för frihet och demokrati i Kina reduceras till nästan noll. Det är bättre att han stannar i Kina och försöker prata med de kinesiska studenterna, av vilka många är nationalistiska och inte särskilt demokratiskt lagda. Kan han påverka några av dem har han gjort en stor insats.

Jag får intrycket av hans blog att han är mer intresserad av martyrrollen. Det må vara hans ensak men det skulle kunnat sluta i en verkligen knepig situation. Han hade kanske kunnat kringgå ordningsmakten och dykt upp på The Bund med ett plakat och några kompisar. Då hade han säkert fängslats och det hela utvecklats till en internationell nyhet med påföljande prestige i ärendet från alla håll.

Det som gör det svårt är att hans krav på demokrati och ett internet utan censur är sådana saker som alla svenskar ställer upp på. Frågan är bara hur man bäst verkar för det.

När det kalla kriget var riktigt kallt efter invasionen av Tjeckoslovakien reste jag runt några år i Östeuropa och träffade oppositionella. Jag tror vi lärde oss mycket av de långa diskussioner vi hade. Trots alla försiktighetsmått fanns det förstås en del avtryck av mina resor även om jag inte såg dem själva. Många år efteråt fick jag ett brev av en östtysk god vän som var student i filosofi. Han berättade att han i mitten av 70-talet försökt fly från Rumänien till Jugoslavien, tillfångatagits och fängslats. Under ett år satt han i ett östtyskt fängelse innan han blev utvisad i någon utbytesaffär. En av förhörsledarens återkommande frågor var vem jag var. Man kan ibland göra folk illa bara genom att ha en bekantskap. Det ger ytterligare en dimension av hur riskabelt det kan vara att ha kontakt med utländska studenter. Ett problem med denna minerade mark är att det är svårt att ens prata om problemen och därmed lära sig av andras erfarenheter.