Metro heter det i Shanghai eller "ditie" om man nu pratar kinesiska. Det har blivit mitt sätt att ta mig hem efter jobbet. Två stationer och sen en lagom promenad. 3 Yuan är ett bra pris för alla resor inom centrum.
Shanghais metro invigdes 1995 och när jag kom förra gången 1996 var det fortfarande bara en linje som inte användes särskilt mycket. Nu har man fem linjer och därför har användandet exploderat. När EXPO bryter ut skall man ha sju linjer till (!!!!) och då ser nätet ut som på kartan enligt länken nedan:
http://www.urbanrail.net/as/shan/shanghai-future.htm
Det är som i Peking rätt långt mellan stationerna, men annars verkar det som en bra lösning.
Jag har ännu aldrig fått sittplats. Från min ståplats har jag kunnat göra ett antal statistiska observationer:
1. Shanghaiborna är ett huvud längre än för på 90-talet.
Männen är lika långa som jag (180) kvinnorna en tum kortare. De som reser på kvällen är nästan alla 20-30 och uppenbarlingen mer välnärda än deras 10 år äldre kamrater på 90-talet.
2. Av passagerarna sitter/står 40% och skickar SMS, 10 % spelar på obegripliga spel och resten tar igen sig. Kina är världens största SMS-land. Till skillnad från i Stockholm där man hör att folk frågor om de skall köpa mjölk på vägen hem vet man ju inte vad de skickar på sina SMS.
3. Man får aldrig någon sittplats (annat var det under kulturrevolutionen när alla i bussen reste sig för att erbjuda utlänningen sin plats). De som sitter längs sidorna har dock bekväma platser, till skillnad från tunnelbanan i Hongkong (världens enda lönsamma) där man sitter på rostfritt stål och när tåget bromsar in glider alla på ett obehagligt sätt en bit i tågets färdriktning.
4. Ingen grafitti, inga tiggare och folk får gå av innan de nya stiger på. Väldigt civilserat!
5. Reklam förståss, men inga skärmar inne i tågen. Annars har jag en TV-skärm hela tiden framför mig, i hissen på jobbet, i taxin etc. Rekordet var taxibilen som hade en touch-skärm. Jag kunde välja H&Ms program och trycka mig fram till kollektioner, priser, erbjudanden. När taxin var framme var jag helt slut! Den svenska fondförvaltaren Jade Invest har investerat i Touchmedia som gör dessa skärmar, det verkar vara en klok investering.
6. Metron har glasvägar längs perrongen med dörrar som öppnas. Det är skönt när det är massor av mäniskor. I Stockholm är jag ibland rädd att ramla ner på spåret.
7. På väg ner till metron finns vettiga affärer - alltså i stort sett högsta betyg till tunnelbanan.
Bengt
fredag 31 oktober 2008
tisdag 28 oktober 2008
Svenskar och piratkopierade varor
Jag har åkt några gånger fram och tillbaka med flyg från Shanghai till Sverige under hösten. Man behöver kanppt komma in i planet förrän man hör berättelser om hur mycket piratkopierade varor resenärerna köpt. Det väcker olika känslor inom mig. Kan inte undgå att jag har en Armanikostym som inte är äkta och några DVD-skivor men annars har jag hållit mig ifrån fildelning av musik och det mesta som utbjuds på gatorna.
Jag har ibland vägarna till Nanzheng Plaxa eftersom både Exportrådet, SAS och Handelskammaren har lokaler där. I bottenvåningen finns den stora piratmarkanden som förut var på Xiangyang road. Ett par steg in där blir du tilltalad på svenska (sic!) och man hör svenska talas av massor av kunder. "Billigare än Ullared" stod det på en skylt.
Det är uppenbart att svenskarna är de största kunderna. Jag minns för 10 år sedan att jugoslaver var de stora kunderna på sidenmarknaden i Peking. Sen kom ryssarna. Ett dåligt omen att svenskarna nu spelar i den ligan.
Principiellt kan man undra vem som är upphovet till marknaden för kopierade produkter, säljarna eller köparna. I de flesta områden såsom narkotika slår vi skoningslöst till mot producenterna men inte mot konsumenterna. När vi klagar på att kineserna kopierar västerländska varumärken får man i i allafall ha i minnet att vi är lika dåliga kålsupare.
Bengt
Jag har ibland vägarna till Nanzheng Plaxa eftersom både Exportrådet, SAS och Handelskammaren har lokaler där. I bottenvåningen finns den stora piratmarkanden som förut var på Xiangyang road. Ett par steg in där blir du tilltalad på svenska (sic!) och man hör svenska talas av massor av kunder. "Billigare än Ullared" stod det på en skylt.
Det är uppenbart att svenskarna är de största kunderna. Jag minns för 10 år sedan att jugoslaver var de stora kunderna på sidenmarknaden i Peking. Sen kom ryssarna. Ett dåligt omen att svenskarna nu spelar i den ligan.
Principiellt kan man undra vem som är upphovet till marknaden för kopierade produkter, säljarna eller köparna. I de flesta områden såsom narkotika slår vi skoningslöst till mot producenterna men inte mot konsumenterna. När vi klagar på att kineserna kopierar västerländska varumärken får man i i allafall ha i minnet att vi är lika dåliga kålsupare.
Bengt
onsdag 22 oktober 2008
Nu till de stora frågorna
I två dagar har jag farit runt med svenskar från olika institutioner för att prata om design och miljö. Vi har invigt en utställning kallad Visual Voltage, hållit seminarier med designers och nu ett seminarium på Fudan med studenter. Det har varit en rätt omtumlande upplevelse för mig.
Vi svenskar vill ju så gärna tro att det vi har kommit fram till är allmängiltigt. Vår enkla sparsmakade design upplever vi som vänlig och dessutom resurssnål. Andra länder kan tycka annorlunda, men så finns det ju alltid några som ger oss stöd, som japaner som har samma stil som vi.
När den stora designsatsningen denna månad på Shanghai beslutades var jag lite tveksam för jag minns från 90-talet att kineser vill ha värme, färger och massor av dekorationer. Mina lokalanställda på 90-talet tyckte t.ex. att det svenska residenset var påvert.
Idag 2008 märker jag en stor förändring. Trots 10 år av ökande rikedom är man nu i Shanghai inne i en mer mogen fas och nyrikedom är en fas som man lagt på hyllan redan innan den blev aktuell. Det är annorlunda än i Hongkong där man i åratal hyllat "conspicuos consumption" - att t.ex. bära stora Rolexklockor bara för att show off. En populär slogan i Hongkongs TV var "if you got it -flaunt it!".
Samma var det på Taiwan. Massor av konjaksbarer där Hennessy XO var den enklaste drycken och man kom in i palats där man i entrén ofta hade ett romerskt riddarspann i bronsstaty. På en middag satt värden med en hel låda med 12 flaskor Johnny Walker BLUE LABEL, och serverade oss.
I Shanghai är man idag intresserad av svensk design. IKEA har betytt mycket även om en del kineser tror att det är ett kinesiskt företag.
Ikväll var jag på en debatt på Fudan med studenter om hållbart stadsbyggande. Den svenske moderorn ville få en igång en debatt om hur viktigt det är att kraven på miljömässigt byggande kommer underifrån. De kineser som yttrade sig menade att man inte hade råd med lyx som miljömässigt byggande då många i Kina var fattiga. Om dessa tämligen välbärgade urbana medvetna människor har den uppfattningen kan man gissa vad den gemene kinesen på landsbygden tycker!
Mitt dilemma var att vi från staten satsar på att bygga ekostäder i samarbete med lokala regeringar här, trots att folk kanske hellre vill bo billigt och höja sin materiella konsumtionsnivå. Skall vi vänta 20 år på att en efterfrågan finns underifrån? Våra olika målsättningar är ibland i konflikt med varandra.
Bengt
Vi svenskar vill ju så gärna tro att det vi har kommit fram till är allmängiltigt. Vår enkla sparsmakade design upplever vi som vänlig och dessutom resurssnål. Andra länder kan tycka annorlunda, men så finns det ju alltid några som ger oss stöd, som japaner som har samma stil som vi.
När den stora designsatsningen denna månad på Shanghai beslutades var jag lite tveksam för jag minns från 90-talet att kineser vill ha värme, färger och massor av dekorationer. Mina lokalanställda på 90-talet tyckte t.ex. att det svenska residenset var påvert.
Idag 2008 märker jag en stor förändring. Trots 10 år av ökande rikedom är man nu i Shanghai inne i en mer mogen fas och nyrikedom är en fas som man lagt på hyllan redan innan den blev aktuell. Det är annorlunda än i Hongkong där man i åratal hyllat "conspicuos consumption" - att t.ex. bära stora Rolexklockor bara för att show off. En populär slogan i Hongkongs TV var "if you got it -flaunt it!".
Samma var det på Taiwan. Massor av konjaksbarer där Hennessy XO var den enklaste drycken och man kom in i palats där man i entrén ofta hade ett romerskt riddarspann i bronsstaty. På en middag satt värden med en hel låda med 12 flaskor Johnny Walker BLUE LABEL, och serverade oss.
I Shanghai är man idag intresserad av svensk design. IKEA har betytt mycket även om en del kineser tror att det är ett kinesiskt företag.
Ikväll var jag på en debatt på Fudan med studenter om hållbart stadsbyggande. Den svenske moderorn ville få en igång en debatt om hur viktigt det är att kraven på miljömässigt byggande kommer underifrån. De kineser som yttrade sig menade att man inte hade råd med lyx som miljömässigt byggande då många i Kina var fattiga. Om dessa tämligen välbärgade urbana medvetna människor har den uppfattningen kan man gissa vad den gemene kinesen på landsbygden tycker!
Mitt dilemma var att vi från staten satsar på att bygga ekostäder i samarbete med lokala regeringar här, trots att folk kanske hellre vill bo billigt och höja sin materiella konsumtionsnivå. Skall vi vänta 20 år på att en efterfrågan finns underifrån? Våra olika målsättningar är ibland i konflikt med varandra.
Bengt
söndag 19 oktober 2008
EU och Kina
Var idag på en heldagsövning om EU och Kina. Det intresserar mig för jag tillbringade våren med en lång studie om denna relation som publicerades i boken "China Rising" nyligen.
Huvudtalaren vid semianriet var EU-ambassadören i Kina, Serge Abbou, en fransman med yvigt hår och en så stark fransk brytning att jag fick fantisera ibland för att förstå honom.
Varje föredrags sanningsminut är Q&A. En kinesisk forskare sade att det där med strategiskt partnerskap verkade lite ihåligt när även EU-experter medgav att EU och Kina var oense om det mesta.
Abbou svarde att det var normalt att var oense, det är man mellan Belgien och Nederländerna, inom Paris kommynstyrelse etc. Det är det faktum att vi pratar med varandra som gör att vi kan kalla det för ett strategiskt partnerskap.
I beg to differ. Kineserna tycker nog att om man inte gör mer än att prata om sina åsiktsskillnader så är det knappast värt beteckningen strategiskt partnerskap. Det är en term som ambitiösa tjänstemän tyckte vara bra, men kan man inte leva efer det borde man kunna nöja sig med en något mindre ambitiös benämning. EU-folk har en benägenhet att i realiteten lägga ribbanlågt. Klarar man att hålla en svag regering i liv á la Belgien så får man godkänt.
Bengt
Huvudtalaren vid semianriet var EU-ambassadören i Kina, Serge Abbou, en fransman med yvigt hår och en så stark fransk brytning att jag fick fantisera ibland för att förstå honom.
Varje föredrags sanningsminut är Q&A. En kinesisk forskare sade att det där med strategiskt partnerskap verkade lite ihåligt när även EU-experter medgav att EU och Kina var oense om det mesta.
Abbou svarde att det var normalt att var oense, det är man mellan Belgien och Nederländerna, inom Paris kommynstyrelse etc. Det är det faktum att vi pratar med varandra som gör att vi kan kalla det för ett strategiskt partnerskap.
I beg to differ. Kineserna tycker nog att om man inte gör mer än att prata om sina åsiktsskillnader så är det knappast värt beteckningen strategiskt partnerskap. Det är en term som ambitiösa tjänstemän tyckte vara bra, men kan man inte leva efer det borde man kunna nöja sig med en något mindre ambitiös benämning. EU-folk har en benägenhet att i realiteten lägga ribbanlågt. Klarar man att hålla en svag regering i liv á la Belgien så får man godkänt.
Bengt
lördag 18 oktober 2008
Äntligen en restaurangkedja i högsta klass
Expats i Shanghai verkar tillbringa mer och mer tid på restauranger. Det är en rätt stor förändring sen 90-talet när jag minns jag kunde gå omkring en hel dag i stan utan att hitta något vettigt matställe.
South Beauty såg jag först på Yanan road för ett par år sedan där en gudomlig gammal villa gjorts om till en dröm för gourmeter. Ja gåt kinesiska rätter som jag minns fortfarande. Ser nu att det finns en rad filialer i stan, alla håller samma klass.
Zhang Lan heter den kvinna från Peking som skapat en kedja med 28 topprestauranger. Med den succé som konceptet blivit är det inte förunderligt att hon skapat två glassiga klubbar i Peking resp Shanghai. De heter Lan efter hennes efternamn och i Shanghai ligger stället på Guangdong Road, ca 500 meter från The Bund.
Jag har sneglat några gånger på stället när jag passerat men får kanske vänta till nästa löning inan jag tar mig in. Det ser i allafall riktigt läckert ut.
Bengt
South Beauty såg jag först på Yanan road för ett par år sedan där en gudomlig gammal villa gjorts om till en dröm för gourmeter. Ja gåt kinesiska rätter som jag minns fortfarande. Ser nu att det finns en rad filialer i stan, alla håller samma klass.
Zhang Lan heter den kvinna från Peking som skapat en kedja med 28 topprestauranger. Med den succé som konceptet blivit är det inte förunderligt att hon skapat två glassiga klubbar i Peking resp Shanghai. De heter Lan efter hennes efternamn och i Shanghai ligger stället på Guangdong Road, ca 500 meter från The Bund.
Jag har sneglat några gånger på stället när jag passerat men får kanske vänta till nästa löning inan jag tar mig in. Det ser i allafall riktigt läckert ut.
Bengt
fredag 17 oktober 2008
Borgmästaren talar
Idag träffade borgmästere Han Zeng alla generalkonsulerna (ca 60) för att förklara Shanghas ekonomiska situaion. Än finns ingen avmattning att tala om. Tillväxten ligger på 10 % de första 8 månaderna och septembersiffran blir klar nästa vecka. En av landets storbanker, Bank of Communications, har sitt huvudkontor i Shanghai och de säger till borgmästaren att de har läget under full kontroll och är villiga låna ut till nya kunder. Så säger också två mindre banker med huvudkontor i Shanghai.
Sen följde en sedvanlig uppräkning av hur många tunnebanelinjer man bygger till Expo och allt som skall göras.
Jag dristade mig göra ett inlägg och efterlysa en redovisning vad Shanghai gör för att minska utsläppen av växhusgaser. När alla kommer hit för Expo kommer frågan att ställas om Shanghai fortsätter i gamla hjulspår eller tänker ställa om staden efter våra nya realiteter. Gör världen inget kommer ju staden, som högst är 5 meter över havsnivån, att komma att kallas Österns Venedig snarare än som idag Österns Paris.
Bengt
Sen följde en sedvanlig uppräkning av hur många tunnebanelinjer man bygger till Expo och allt som skall göras.
Jag dristade mig göra ett inlägg och efterlysa en redovisning vad Shanghai gör för att minska utsläppen av växhusgaser. När alla kommer hit för Expo kommer frågan att ställas om Shanghai fortsätter i gamla hjulspår eller tänker ställa om staden efter våra nya realiteter. Gör världen inget kommer ju staden, som högst är 5 meter över havsnivån, att komma att kallas Österns Venedig snarare än som idag Österns Paris.
Bengt
tisdag 14 oktober 2008
Lämna inte hemmet
I somras försökte jag sälja några saker på Blocket. Det verkade lite krångligt med betalning och leverans så jag gav upp.
Nu är jag istället ute för att köpa lite prylar och vart skall man gå i denna megastad? Jag frågade en kinesiska och hon sade att handlar allt hemma vid datorn på siten http://www.taobao.com/. Det är en site där alla lägger ut vad de har, en del affärer är också där och säljer samma sak som i sin butik.
Siten har en bank som svarar för betalningen. När man tar emot varan skriver man på ett papper som utlöser betalningen från det konto man har. Säljaren får pengarna på sitt konto.
Hur gör man transporten då frågade ja. Enkelt, säljaren skickar en “kuaidi” som tar med sig varan och kvittot. Han kommer senast inom 24 timmar. Han tar en avgift på 5 renminbi.
Jag tyckte det lät knepigt då billigaste tunnelbanebiljett är 3 renminbi. Då går han ju back en renminbi. Nej, var svaret, han cyklar och tjänar verkligen sina 5 renminbi. Åker han från förorterna åker han antagligen moped. Då tar han 10 renminbi.
Hur är det med garantin då? Köper man en ny vara får man affärens kvitto och garantisedel. Är det begagnat får man kolla när man tar emot den att den fyller den beskrivning som gjorts.
Så du går bara ut när du skall äta då fråga jag kinesiskan. Nej sa hon, jag är så lat så jag beställer allt på http://www.sherpa.com.cn/. Dom hämtar mat från alla restauranger i stan. Man kan beställa precis vad man vill. Priserna är ungefär de samma som om man går ut.
Jag var nu rätt omtumlad och frågade om det aldrig hänt att något gått snett? Hon hade hört om någon kuaidi som levererat till fel dörr och där mottagaren tog emot och skrev på. Det hela rättades till och kuaidi-firman fick böta rätt ordentligt.
Bengt
Nu är jag istället ute för att köpa lite prylar och vart skall man gå i denna megastad? Jag frågade en kinesiska och hon sade att handlar allt hemma vid datorn på siten http://www.taobao.com/. Det är en site där alla lägger ut vad de har, en del affärer är också där och säljer samma sak som i sin butik.
Siten har en bank som svarar för betalningen. När man tar emot varan skriver man på ett papper som utlöser betalningen från det konto man har. Säljaren får pengarna på sitt konto.
Hur gör man transporten då frågade ja. Enkelt, säljaren skickar en “kuaidi” som tar med sig varan och kvittot. Han kommer senast inom 24 timmar. Han tar en avgift på 5 renminbi.
Jag tyckte det lät knepigt då billigaste tunnelbanebiljett är 3 renminbi. Då går han ju back en renminbi. Nej, var svaret, han cyklar och tjänar verkligen sina 5 renminbi. Åker han från förorterna åker han antagligen moped. Då tar han 10 renminbi.
Hur är det med garantin då? Köper man en ny vara får man affärens kvitto och garantisedel. Är det begagnat får man kolla när man tar emot den att den fyller den beskrivning som gjorts.
Så du går bara ut när du skall äta då fråga jag kinesiskan. Nej sa hon, jag är så lat så jag beställer allt på http://www.sherpa.com.cn/. Dom hämtar mat från alla restauranger i stan. Man kan beställa precis vad man vill. Priserna är ungefär de samma som om man går ut.
Jag var nu rätt omtumlad och frågade om det aldrig hänt att något gått snett? Hon hade hört om någon kuaidi som levererat till fel dörr och där mottagaren tog emot och skrev på. Det hela rättades till och kuaidi-firman fick böta rätt ordentligt.
Bengt
söndag 12 oktober 2008
Wuxi - en stad där Sverige gjort avtryck
Halvvägs mellan Nanjing och Shanghai ligger Wuxi där jag stannade för olika möten. Det måste ha legat någon tenngruva där som tog slut för namnet betyder “inget tenn”. Det som däremot har funnit i lång tid är textilindustri och på 1800-talet utvecklads en stor industri av inhemska kineser. Många av ägarna flyttade till Hongkong efter 1949, men fabrikerna och arbetskraften fanns ju kvar.
För svenskar är Wuxi synonymt med vårt första joint venture i Kina, SSPC. I några år ett sorgebarn, men sedan lyckosamt. Det var ett av de allra första i Kina och partisekreteraren sade till mig att framgången med SSPC hade sporrat den kinesiska regeringen att välkomna fler utländska investeringar.
Sverige står alltså högt i kurs i Wuxi. Den sydkoreanske generalkonsuln som var med på samma introduktionsmöte och placerats före mig fick knappt en syl i vädret. Jag var med i förspelet till SSPC. En historia som har sina poänger. 1977 kontaktade några läkemedelsföretag mig och ville göra en resa till Kina.
Jag var Kinahandläggare på Exportrådet och den enda kanalen som fanns för att föreslå diskussioner i Kina var seminarier i samarrangemang mellan Exportrådet och dess kinesiska motsvarighet CCPIT. Alternativet var att åka till Kantonmässen men där kunde inte seminarier hållas och ibland fick man inte kontakt med någon person inom sitt område.
Det var dock inte exportcheferna som kontaktade mig - de var rätt tveksamma, utan forskningscheferna. De visste att Kina var duktiga på att syntetisera naturläkemedel. Man analyserade alla naturläkemedel för att isolera och definiera den aktiva substansen för att sena tillverka den syntetiskt. De borde ha kompetens att även göra västerländska avancerade läkemedel.
Vi reste iväg, forskningscheferna från de fem svenska läkemedelsföretagen och jag, och höll seminarier i Peking och Shanghai. I Shanghai träffade vi borgmästaren som hade kontor i det magnifika bankhus som Hongkongbanken byggt. Jag minns inget av samtalet, satt bara och beundrade arkitekturen och inredningen.
På kvällen samlades vi i delegationsledarens (Bertil Högberg från Leo) rum för att snacka och dricka vad som gavs, vilket var lokalt kinesiskt öl. Efter några öl tonade det fram ett resonemang som verkade få allas stöd.Här i Kina fanns faktiskt ett seröst intresse att starta samarbete med Sverige och en baskunskap i ämnet som borde göra tillverkning möjlig. En lag som tillät joint ventures hade precis tagits även om den verkade ofullständig.
Ingen trodde dock att deras styrelse skulle gå in på något så våghalsigt. Vad skulle man då göra med de vi kommit fram till. Efter antagligen ännu några öl föreslog någon att de fem företagen för första gången skulle samarbeta, på lika villkor, och ge ett uppdrag till Läkemedelsindustriföreningen att samordna diskussionerna.
Så blev det, kineserna valde platsen Wuxi och resten är som man säger, historia. Parentetiskt kan nämnas att jag fick en utskällning av min VD för att jag ordnat något som exportcheferna sagt nej till. Jag tog konsekvenserna och sade upp mig på Exportrådet för att jobba på handelsdepartementet som då hade större perspektiv i Kinaarbetet.
Bengt
För svenskar är Wuxi synonymt med vårt första joint venture i Kina, SSPC. I några år ett sorgebarn, men sedan lyckosamt. Det var ett av de allra första i Kina och partisekreteraren sade till mig att framgången med SSPC hade sporrat den kinesiska regeringen att välkomna fler utländska investeringar.
Sverige står alltså högt i kurs i Wuxi. Den sydkoreanske generalkonsuln som var med på samma introduktionsmöte och placerats före mig fick knappt en syl i vädret. Jag var med i förspelet till SSPC. En historia som har sina poänger. 1977 kontaktade några läkemedelsföretag mig och ville göra en resa till Kina.
Jag var Kinahandläggare på Exportrådet och den enda kanalen som fanns för att föreslå diskussioner i Kina var seminarier i samarrangemang mellan Exportrådet och dess kinesiska motsvarighet CCPIT. Alternativet var att åka till Kantonmässen men där kunde inte seminarier hållas och ibland fick man inte kontakt med någon person inom sitt område.
Det var dock inte exportcheferna som kontaktade mig - de var rätt tveksamma, utan forskningscheferna. De visste att Kina var duktiga på att syntetisera naturläkemedel. Man analyserade alla naturläkemedel för att isolera och definiera den aktiva substansen för att sena tillverka den syntetiskt. De borde ha kompetens att även göra västerländska avancerade läkemedel.
Vi reste iväg, forskningscheferna från de fem svenska läkemedelsföretagen och jag, och höll seminarier i Peking och Shanghai. I Shanghai träffade vi borgmästaren som hade kontor i det magnifika bankhus som Hongkongbanken byggt. Jag minns inget av samtalet, satt bara och beundrade arkitekturen och inredningen.
På kvällen samlades vi i delegationsledarens (Bertil Högberg från Leo) rum för att snacka och dricka vad som gavs, vilket var lokalt kinesiskt öl. Efter några öl tonade det fram ett resonemang som verkade få allas stöd.Här i Kina fanns faktiskt ett seröst intresse att starta samarbete med Sverige och en baskunskap i ämnet som borde göra tillverkning möjlig. En lag som tillät joint ventures hade precis tagits även om den verkade ofullständig.
Ingen trodde dock att deras styrelse skulle gå in på något så våghalsigt. Vad skulle man då göra med de vi kommit fram till. Efter antagligen ännu några öl föreslog någon att de fem företagen för första gången skulle samarbeta, på lika villkor, och ge ett uppdrag till Läkemedelsindustriföreningen att samordna diskussionerna.
Så blev det, kineserna valde platsen Wuxi och resten är som man säger, historia. Parentetiskt kan nämnas att jag fick en utskällning av min VD för att jag ordnat något som exportcheferna sagt nej till. Jag tog konsekvenserna och sade upp mig på Exportrådet för att jobba på handelsdepartementet som då hade större perspektiv i Kinaarbetet.
Bengt
lördag 11 oktober 2008
Ut i hinterland
I veckan var jag ett par dagar i Nanjing. En resa på 30 mil från Shanghai som man antingen gör i höghastighetståg eller på en fyrfilig motorväg. Jag var nyfiken så jag tog tåget dit och bil hem. Nästa gång blir det nog tåg båda vägarna.
Nanjing är "the real China". Stan var huvudstad 10 gånger, senast 1949 och ligger tillräckligt långt från kusten för att man skall känna trycket av Kinas landsbygd coh svagar provinser.Jag var där för att inviga en svensk industripark, NSIC, men också för att presentera mig för provinsregeringen och staden Nanjing.
Att jag och hustru Anita studerat på Nanjings universitet för 27 år sedan hjälpte till lite. Att Ericsson har sitt tillverkningscentrum i Kina i nanjing hjälper Sverige en hel del. Enb del av dem jag pratade med var dock inte födda då. It works both ways, som vanligt. Dels är man naturligtvis lite passé, dels vet de att man vet något de inte vet.
Totalintrycket var dock att man känner sig liten i Nanjing 2008. Den lilla universitetsstaden från 1981 där jag och Anita cyklade runt staden på en förmiddag är nu en storstad med 5 miljoner människor och byggprojekt så långt ögat når.
Den industrizon sydöst om staden där Ericsson var pionjär har nu utvidgats till en kvadratmil(!) och överallt växt fabrker och kontor upp. Jag tror inte jag sett något liknande i mitt liv.Jag tror heller inte jag blir ensamt vittne. I november kommer 100 svenska experter till World Urban Forum. Jag hoppas de tar en eftermiddag och reser runt.
Sedan en tid kanman flyga direkt till Nanjing från Frankfurt med Lufthansa. Det kommer att locka en hel del svenska företag att lokalisera sig där, inklusive i NSIC. Nanjing är dock inget för turister, de har många andra alternativ.
Bengt
Nanjing är "the real China". Stan var huvudstad 10 gånger, senast 1949 och ligger tillräckligt långt från kusten för att man skall känna trycket av Kinas landsbygd coh svagar provinser.Jag var där för att inviga en svensk industripark, NSIC, men också för att presentera mig för provinsregeringen och staden Nanjing.
Att jag och hustru Anita studerat på Nanjings universitet för 27 år sedan hjälpte till lite. Att Ericsson har sitt tillverkningscentrum i Kina i nanjing hjälper Sverige en hel del. Enb del av dem jag pratade med var dock inte födda då. It works both ways, som vanligt. Dels är man naturligtvis lite passé, dels vet de att man vet något de inte vet.
Totalintrycket var dock att man känner sig liten i Nanjing 2008. Den lilla universitetsstaden från 1981 där jag och Anita cyklade runt staden på en förmiddag är nu en storstad med 5 miljoner människor och byggprojekt så långt ögat når.
Den industrizon sydöst om staden där Ericsson var pionjär har nu utvidgats till en kvadratmil(!) och överallt växt fabrker och kontor upp. Jag tror inte jag sett något liknande i mitt liv.Jag tror heller inte jag blir ensamt vittne. I november kommer 100 svenska experter till World Urban Forum. Jag hoppas de tar en eftermiddag och reser runt.
Sedan en tid kanman flyga direkt till Nanjing från Frankfurt med Lufthansa. Det kommer att locka en hel del svenska företag att lokalisera sig där, inklusive i NSIC. Nanjing är dock inget för turister, de har många andra alternativ.
Bengt
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
