Titta i golvet!

Jag har varit på en del kinesiska invigningar som alla följer ett givet mönster. Man blir ombedd att gå upp på en scen och innan man stiger upp kommer någon fram och viskar ens nummer. Sist var det 7. När jag komer upp på scenen ser jag numren 16, 14, 12 osv i golvet och jag förstår att jag skall gå lite längre bort än mitt på golvet. Sen skall alla presenteras. Då går man märkligt nog inte i nummerordning utan då är ordningen

- värd
- nationella representanter (från Peking)
- provinsiella representatner (från provinsregeringen)
- utländska gäster (först diplomater, sen affärsmän)
- lokala representanter

Ofta hamnar jag mellan två mycket intressant personer men man har ingen chans att prata. Framför oss rör sig TV-kameror på jättelika armar coh det är svårt att veta om man är i bild eller inte. Kineserna kan stå en timma utan att röra en min. Det är väl det som är motsvarigheten till framgångsrika svenska byråkrater som måste ha bra "sittfläsk".

Jag minns en berättelse i en av Solzhenitsyns böcker om hur man valde ut agnarna från vetet bland partifolket. Stalin kom och höll ett tal och efteråt var det en halvtimma långa applåder. Den som slutade applåderade först åkte i fängelse.

Undrar också om de på Stalins tid hade nummer i marken när de stod på Röda Torget. Kremlologer kunde ju räkna ut om det var omförändringar i toppen beroende på hur de stod. Kanske det gällde att tränga sig fram bara . Många saker får man aldrig veta.

Vår bästa tid är nu!

Jag fann mig själv gnolande på Jan Malmsjös visa när jag gick till ett möte idag. Nu är vädret perfekt, soligt och runt 20 grader. Detta är tiden att gå till fots i staden.

Jag har hittat vägar att gå genom parker när jag går till möten åt olika håll. Det finns inte många parker i Shanghai och de som finns har stigar som leder åt annat håll man man tror. Kommer man dock in i parkerna kan man nu nästan överallt njuta av doften från osmanthusträdet som blommar just nu. jag har läst på lite trädgårdsbloggar att det finns en art av Osmanthus som klarar vintern i Sverige men bara i zon I-II och det tar flera år innan de blommar.

Jag gick och tuggade samtidigt i mig en lunchsmörgås. Då kom jag ur parken in på en gata jag alldrig gått tidigare (Jiangyingatan). Där sålde man levande insekter. Jag tror det mest var syrsor men det verkade vara en del andra otäcka djur också. 5 renminbi för en liten syrsa och 20 för en fullvuxen. Sen skall de rackarna matas ockå om det skall sjunga. Det är en kinesisk passion som är svår att förstå sig på.

Sen var det några affärer som sålde levande sködpaddor, från 3 cm till 1 dm långa. Sen var det affärer som sålde maskar, vet inte till vilken nytta. Aptiten hade helt försvunnit men smörgåsen var som tur var redan uppäten.

Peta inte i Petain

Jag kände mig sugen på en salamikorv och gick ner till vår utländska matbutik i kvarteret, Fei Dan. När man kommer in har de ine stor samling tidningar och tidskrifter, man får FT, IHT osv. Längst fram var et tnumemr av Le Point, för det bor massor av fransmän i French Concession igen. Omslaget hade ett foto av marschalk Petain med titen "Quand la France aimait Petain" (när Frankrike älskade Petain).

Jag glömde korven och köpte tidningen och rusade hem. Skall fransmännen omvärdera Petain? Han tilhör ju den radda av européer som var chefer för tyska protektorat och tvangs gå med på tyska krav. Admiral Horthy i Ungern är den jag mest har funderat över. Mannerheim är också en komplex figur.

I Frankrike kommer det nu ut några böcker om Petain där man bl.a. får veta hur det gick till när Vichyregeringen skapades. Tyskarna hade vällt in i hela norra Frankrike och alternativen för regeringen var fortsatt krig (presidentens och ÖB:s linje) flykt till Nordafrika (de Gaulle) eller kapitulation och skapade av en autonom fransk stat. Petain var krigsminister och drev den sistnämnda linjen och vann regeringen på sin sida.

En annan ny bok beskriver Petain som älskad av folket, framför allt var han landsbygdens och katolska kyrkans man. Dessa grupper hade förlorat mycket under tredje republiken. Ofta blir de bortglömda då det ända sedan franska revolutionen funnits en radikal icke-katolsk politisk ledning från Paris. Desstom var han krigshjälte från första världskriget.

Petain tvingades till allt större eftergifter genom att skicka franska arbetare till Tyskland. När trycket blev ändå hårdare avgick han och Perre Laval tog över. Denne hade mindre att sätta emot och nu började deportationer av judar. Kanske räddade Petain ändå livet på mågna som skulle ha deporterats direkt om hela Frankrike var ockuperat. Man tvingas välja mellan pest och kolera. Den tyngsta kritiken mot Petain verkar vara att han försatte chansen att stärka Frankrikes försvar under 30-talet. Allt satsades på Maginotlinjen men tyskarna gick ju bara runt den, genom Belgien.

Petain dömdes till döden men fick straffet omvandlat till livstid.

En av de finaste boulevarderna i Shanghai hette Avenue Petain (idag Hengshan Lu). Kineserna skulle bara ana vilka funderingar vi européer har när vi går omkring på gatorna här.

Exit Hongkong

Vad gör man en sista dag i Hongkong. Vi gick till LRC, Ladies Recreation Club som varit igång sen 1883 och vet hur man driver en klubb. Den ligger på vad vi skulle tycka är en obebyggbar klipphylla, men där hade man lyckats mod konststycket att på obefintlig mark klämma upp ett hus till med spa, bibliotek och gott om plats för barnen. Det finns inte plats för fotbollsplaner och liknande för barnen i Hongkong så övningar måste ske vertikalt. Mest populärt var hopp från 5-meterstrampolin.

Tillbaka till hotellet läste jag i International Herald Tribune om Lung Yintais nya bok "Big River, Big Sea - Untold stories of 1949". De kom ut förra månaden på kinesiska och nu skall hon till Frankfurtmässan för att hitta en förläggare på engelska. I Shanghai hade jag bara läst artikeln och lagt den åt sidan, men på hotellet i Hongkong tog jag bara hissen ner några trappor till en bokhandel och köpte ett ex!

Boken ger äldre människors berättelser om inbördeskrigets slutfas. Det starkaste inlägget sägs vara från överlevande av belägringen av Changchun 1948. KMT hade kontroll över hela Mancuriet men missade att slå till mot en PLA-styrka vid ryska gränsen. Denna lyckades så småningom omringa basen i Changchun och svalt sedan ut både armen och civilbefolkningen. Eftr några månader åt man inskter, råttor, bark från träden. 160 000 av civilbefolkningen svalt ihjäl.

Varken PLA eller KMT har velat vidgå dessa hemskheter i sin historiskrivning. Jag läste först om det i "Mao - the true story" i fjol. Lung Yintai har gjort en kulturgärning att intervjua de överlevande.

Jag träffade Lung Yintai i Taipei 2006 efter rekommendation från Torbjörn Lodén. Jag var då lite skeptisk till henne eftersom hon satt och pratade illa om DPP-regeringen 1 timma i sträck utan någon moderation eller nyans. Hon är nog helt upptagen av att mäkla fred mellan KMT och Kina. Hennes linje i boken synas vara att vi måste sluta att tänka i termer av vem som hade rätt och vem som hade fel. Den dagen vi ser och erkänner såret hos motståndaren, den dagen kan vi lägga ner vapnen.

Jag hopppas hon nu hittar en en förläggare på engelska.

Mer från Hongkong

En dag till i Hongkog med massor av intryck.

Det började med en liten ledsam diskussion med en taxichaufför. Vi frågade om han var född i Hongong. Självklart sade han, inga chaufförer från Kina tillåts här då de kör på andra sidan vägen. Taxichaufförer i många länder är ju rätt protektionistiska om sitt yrke. Jag minns från Belgien att bara chaufförer från flygplatskommunen Vilwoerde hade rätt hämta passagerare på flygplatsen.

När vi sagt att vi varit borta i 15 år och frågade hur det blev efter 1997 sade han att före 1997 var alla glada i Hongkong. Jag tror inte han anade någon önskan i vår fråga. Jag har lärt mig att taxichaufförer, om man nu kan prata med dem, är sanningsvittnen i alla länder. De träffar en kunde under några minuter och sedan aldrig mer. Varför skall de säga något annat än samningen. De lever också i en nedre medelklass/arbetarklass som är representativ för folkflertalet.

Å andra siden började jag se på engelsmännen med lite anddra ägon. En ny tur till The Hong Kong Club visade upp ett hundratal äldre män, konservativt klädda och utan någon geist i blicken. Jag vet inte vilka som stannat kvar men nog är det lite av ett arriere-garde. De har ofta något rödfnasigt i ansiktet som leder tanken till en bok av Jay Denby från 1911 Tales of a Shanghai Griffin. Den unge nyanlända affärsmännen (kallades allmänt för griffin) undrade hur de skulle kunna känna igen de framgångsrika äldre affärsmännen på klubben. Då de som var framgångsrikast söp mest var svaret "The redder the face, the taipanner the taipan"

Sen kan man undra om ändå inte Hongkongs välstånd är en frukt av det engelska koloniala systemet. Andra platser man lämnat som Singapore och Sydafrika har ju blomstrat. Hur är det med de franska exkolonierna? Vilken har idag den högsta levnadsstandarden? Är det Algeriet eller Vietnam?

I Hongkong

Flera personer i Shanghai har rekomenderat mig att åka till Hongkong och se hur stan har utvecklats på sistone. Rent och snyggt, bra service etc. Sagt och gjort, vi åkte hit på ett par dar för att låta oss överraskas.

Efter ett dygn av att springa runt i Central District måste jag både hålla med och säga emot. Jo visst, servicen är fantastisk, människor på hotell och i affärer och restauranger har verkligen en trevlig och professionell inställning. I Kina är jag van vid situationer när jag tänker - Återigen låtsas de inte förstå fast de i själva verket fattar precis vad jag menar. Jag ger dem blicken "Jag vet att du vet att jag vet" men inte ens det hjälper. Här fungerar kommunikationen perfekt. Restaurangerna är så snygga och välordnade att man har lust att gå in i varenda en och käka.

Vi gick in i Pacific Place och såg att Grappa fanns kvar. Finns den behöver man inte åka till Rom.

Men sen kom jag att tänka på att så här var det även för femton år sedan när vi bodde här. Sedan dess har uppenbarligen inget hänt. Lite fler höghus är insprängda på ytor där man knappt kunde vända med en bil, men annars är stan sig lik. Det är jag som glömt bort vad god service är för något.

Kanske påverkar det de hundratusentals kineser som kommer hit, på samma sätt som de kanske påverkas av att komma till Taiwan och se en demokrati. Exemplets makts smittar.

Det är bar att lyckönska Hongkong att de kunnat hålla sin stad i fint skick på egen hand. Det engelska är verkligen borta. Vi var inne på The Hong Kong Club för att titta runt men det var helt öde frånsett 4 äldre män som satt i källarens Bowling Alley. På FCC var det lite mer människor men det var inte samma stim och buzz som förr.

Korruption

Jag gapskrattade i morse är jag såg ett inslag av Roberg Aschberg på Aftonbladet TV där han i namn av en påhittad branschorganisation bjudit in riksdagsmän på champagnmignel med en femrättersmåltid och utlottning av svindyra resor. 12 förväntansfulla kom. När de insåg vilken mina de gått på sade de att de självfallet inte skulle tagit emot några priser. Aschberg ansåg att resultatet visar att Sverige nog är lite småkorrupt.

I Kina byter man souvernier vid viktiga möten. Jag har nog hittils fått ett 50-tal. Ingen av dem har varit användbar. Bytesvärdet förefaller vara högre än bruksvärdet, så jag har delat ut dem till mina anställda vid två tillfällen. En del kan i och och för sig vara jättevackra konsthantverk men så står det en företagslogga som absolut inte går att få bort hur man än försöker.

Det måste vara ett enormt slöseri med alla desa gåver som fördelas i Kina. Tillverkningen av sidenboxar går kanske på högvarv och sysselsätter en del men i slutändan skall allt slängas en dag. Miljöförstöring.