Shanghai inför enhundspolitik

Det är inget aprilskämt. Shanghai stad publicerade igår regler för hundarna. Från 15 maj får bara finnas en hund per familj. Pappa, mamma, barn och hund. Så ser den nya idealfamiljen ut. Dessutom införs förbud mot kampsporthundar.

Idag finns 140 000 licensierade hundar och 600 000 olicensierade. Shanghai Daily intervjuade en person, Vivien Gong, som har en olicensierad hund som uttryckte stor glädje över de nya reglerna och skulle genast ansöka om registrering.

Det är just den där lilla vinkligen i slutet av en nyhet som vi saknar i Sverige. Säg t.ex. att regeringen höjer tobaksskatten. Då skulle enligt kinesisk modell en tidning hitta en storrökare som välkomnar skattehöjningen som ett sätt att påminna om att man bör röka mindre.

Kina har ett lite komplicerad relation till hundar tycker jag. Dels finns det en tradition att äta hundar som man delar med koreaner. Mest tänker jag dock på boken "No dogs in China" som handlar om kampanjen att ta livet av alla hundar 1957. Det sades att de åt mat som motsvarade 4 miljoner kineser men själva anledningen sades vara hygienen. Den boken finns nu att läsa i fulltext på nätet.

http://www.archive.org/stream/nodogsinchinaare017948mbp/nodogsinchinaare017948mbp_djvu.txt

Pannan är det ställe i Shanghai man ständigt tar sig för

Gårdagens Shanghai Daily slog ett nytt rekord i kinesisk absurditet. I den snabba marschen bakåt mot forntida kinesiska umgängesvanor har nu kinesiska älskarinnor/konkubiner bildat en förening och en hemsida

http://www.xeixe.com/

Föreningen har 700 aktiva medlemmar som tipsar kollegorna hur man kramar mest pengar ur sin älskare och vad man gör om han börjar konstra och vill dra sig ur (då skall man publicera foton på mannen på nätet). Sen är det en massa skönhetstips och modesnack. I slutet av artikeln hävdar man att älskarinoorna svarar för en tredjedel av den kinesiska konsumtionen av lyxvaror.

Hur kan kommunismen samleva med sådana system som uppenbarligen bryter mot ganska grundläggande värderingar. För det första tror jag att komunismen i Kina höjde kvinnans ställning enormt utan att falla tillbaka på något kvinnligt familjeideal av den typ som finns i katolska länder (Kinder, Küche, Kirche i Österrike eller de speciella madonnaliknande kvinnorollerna i Italien, Spanien och Latinamerika). I Kina hade fadern fortfarande den sammanhållande rollen i familjen.

Sen kommer man osökt att tänka på den gamla historien när den kommunistiske polske partichefen Gierek besökte en nattklubb i Warszawa och där nere i de mörka rummen med vinröd plysch på väggarna förlustade sig med en kvinna och efteråt sade: Nu har jag bara en enda önskan. Skulle du inte kunna gå med i komunistiska partiet? Nej sade den unga kvinnan, det skulle jag aldrig få för mamma!

Kinas supermödrar

En artikel i Wall Street Journal i januari "Why Chinese mothers are superior"

http://online.wsj.com/article/SB10001424052748704111504576059713528698754.html

av Amy Chua fortsätter att vara samtalsämnet i Shanghai bland utlänningar, i synnerhet sådana med barn.

Amy Chuas resonemang går ut på att det är bättre att ställa höga krav på barn än att klema bort dem med förståelse för att de har det svårt själva. Högst betyg i ett prov är bra, näst högsta är ett bakslag och skall kallas ett bakslag. Alla mår bra av bra resultat och man skall förstå att man får kämpa sig vägen dit. Det är inte lätt att spela ett musikinstrument men man måste ta sig över den besvärliga tiden när man känner att man inte gör framsteg, sen blir det ett nöje.

Västerländska föräldrar har en tendens att tycka synd om sina barn och ständigt leva sig in i deras besvärliga situation skriver Amy Chua. För kinesiska föräldrar gäller:

Chinese parents demand perfect grades because they believe that their child can get them. If their child doesn't get them, the Chinese parent assumes it's because the child didn't work hard enough. That's why the solution to substandard performance is always to excoriate, punish and shame the child. The Chinese parent believes that their child will be strong enough to take the shaming and to improve from it.

Vad skall man tycka om detta? Jag tror Amy Chua gör en korrekt beskrivning av två olika uppfostringsstilar men att hon undviker att ta resonemanget till nästa steg - hur blir barnen som vuxna. De kommer att sakna fantasi och innovationsförmåga och troligen slutar de med att spela instrument eller vad de nu med stor möda lärt sig. Jag har fortfarande inte träffat mer än en handfull människor här som imponerat på mig.

Be my Valentine

I en hel vecka har kinesiska pressen skrivit om Valentins dag och lämnat tips för alla ungdomar som är ensamma. Hur man kan känna sig ensam bland 1,4 miljarder är en gåta - jag tycker att man i det här landet har ett påtagligt och stundom besvärande överskott av mänskliga kontakter - men det finns nog en hel del i det att studenter måste plugga jämt och ständigt och har man väl börjat jobba så är det säkert mycket övertid.

Någon på CCTV konstaterade att före revolutionen arrangerades alla äktenskap av föräldrarna. Under kulturrevolutionen övertogs denna roll av partiet men nu har partiet mält sig ur denna verksamhet och ett vakuum har uppstått.

Många artiklar betonar det bevärliga förhållandet att kvinnans föräldrar kräver att pojkvännen skall skaffa en dyr lägenhet och helst ha bil, något ingen människa kan ha råd med om man inte jobbat en massa år. Det blir nog en del dramer som utspelas, int minst i samband med kinesiska nyåret när ungdomarna är hemma och förshörs av sina föräldrar om framtidsplanerna.

Om det hopplösa att hitta en Ipad i Kina

China Daily har en kul artikel idag om hur svårt det är att få tag i en riktig Ipad

http://europe.chinadaily.com.cn/opinion/2011-02/04//content_11958441.htm

Jag vet inte om det stämmer att Apple försöker att skapa en avsiktlig kö av köpare för att hålla pris och spänning uppe. Med den branta efterfrågan som finns är det väl nästan en omöjlighet att hålla jämna steg.

Artikeln andas också rätt mycket negativa tankar om det amerikanska företaget. Det är som om alla kinesiska företag i kontrast sköttes korrekt och hederligt. Så är det förstås inte men nog kan man tycka att Apple borde öppnat mer än 4 butiker i Kina om man nu verkligen vill sälja sin produkt och inte se en massa kopior på marknaden.

Shanghai blir tyngdpunkt för Sverige

Ett stort antal siffror kom fram så här års. Den viktigaste är att mer än en fjärdedel av svensk export till Kina (eller Kinesisk import som är den statistik som vi kan få tag på) går till Shanghai och mer än hälften till Shanghai och Jinagsu. För några år sedan var Jinatgsu i topp men Shanghai har successivt ökat. Aven siffrorna över nya investeringar ställer Shanghai klart i ledningen, trots att fler och fler tala om "Go West" för att komma ifrån det höga kostnadsläget i Shanghai.

Hur kommer det sig? Varför öppnade Sandvik och Atlas Copco stora fabriker i Shanghai 2010 när det är staden med de högsta kostnaderna. Ett delsvar är att man väljer platser ute i Shanghais periferi där kostnadsläget faktiskt är ganska lågt. Ett annat är att man måste vara nära logistikcentrum och huvuddelen av sina leverantörer.

Jag pratade med AkzoNobel som byggt en jättestor kemisk fabrik, en kopia av sin Stenungsundsfabrik, i Ningbo. De hade även tittat på Nanjing som har några av landets största kemiska fabriker (BASF och Bayer) men det finns osäkerheter kring transporten av råvaror på Yangtze-floden. Den kan ibland stängas av någon dag och då krisar fabrikerna.

Det är svårt att bedöma aggregerad statistik när i många fall de enskilda fallen talar helt olika språk. Totalsiffrorna är trots allt de som räknas. Shanghai var en vinnare 2010

Tahrir-Tiananmen

Händelserna i Egypten gör att mina tankar osökt går till Tiananmen. Det verkar finnas tre grupper i varje genomsnittlig befolkning. De som till varje pris vill ha frihet, de som ansluter sig till frihetsdemonstration när så är möjligt och ter sig ofarligt och de som har band till den sittande regimen. Sen finns armén som i olika länder har olika ställning. Är armén relativt oberoende kan den tvinga alla parter till den utgång man önskar.

Det som också orsakar näst intill mardröm är alla erfarenheter vi har av att den fokmassa som förlorar kommer att bli jagad, fängslad och trakasserad i åratal framåt. Kanske är det det som gör att många egyptier på torget säger att de skall strida till sista blodsdroppen. De har i ett visst ögonblick valt sida och det finns ingen väg tillbaka.

China Daily har valt att beskriva det som en strid mellan två läger av demonstranter. Shanghai Daily koncentrerar sig på gulliga bilder på kaniner för att fira det nya året. I såna här lägen är det ingen som fäster vikt vid vad Kina tycker utan alla blickar är på Obama. Egypten är naturligtvis ett särfall men det är ändå intressant att se hur plötsligt annars tongivande formeringar som FN, EU, Kina, OAU,Arabförbundet m.fl plötsligt blir åskådare.

Arg svensk röst i Chongqing

Jag ramlade på ett par inlägg om Kina på SVIV:s (Svenskar i Världen) hemsida. De var skrivna av SVIV:s representant i Kina som bor i Chongqing. Gemensamt för artiklarna är en stark misstro mot svenska staten och dess organ och tilltro till svenska företag. Det forum som kallas Kinarummets anges inte vara en plats för traditionella institutioner som konsulaten, Exportrådet eller handelskammaren att bedriva sin verksamhet. Även storföretagens erfarenheter anses vara mindre relevanta för småföretag.

Han säger att istället för att göra utredningar som tar flera år kan man bara lyfta på telefonen och tala med en affärsman. I det sammanhanget kan klagomålet mot att Sverige lägger ner ambassader ses som ganska milt. Företagen kan egentligen göra jobbet.

Bakom kritiken mot staten finns att man skickar ut folk som saknar kunskap. Det är lätt att säga att en affärsman kan ge lösningar i ett telefonsamtal. Min bild är dock att det finns massor av erfaret folk inom staten som kan ge snabba svar. Dock finns ett problem att rekrytera folk till Kina och det ser jag även inom näringslivet. De bästa söker sig någon annanstans. Kina är attraktivt för ungdomar och studenter men inte för andra. Det är inte lätt att ändra på men det blir bättre. När jag kom till Shanghai 1996 anses staden vara omöjlig att rekrytera familjer till. Affärsmannakolonin bestod av ungkarlar. Idag kryllar det av familjer med småbarn till och med. Dock stannar inte alla så länge och få återvänder senare i livet.