lördag 5 augusti 2017

Innovationer i Shanghai 3

När jag kom tillbaka till Stockholm och Sverige upptäckte jag en stor skillnad mellan Shanghai och Stockholm. I Kina fungerar infrastrukturen. Man kan boka tågbiljetter enkelt och ändra som man vill. I Sverige funkade inte tågen, vi fick byta till buss, leva med osäkra och motsägelsefulla besked och fick inte pengar tillbaka när det gick snett.

Här är ett foto över främre delen av de 7 köerna till biljettändring via automat som jag tog när vi bytte från ett tåg från Suzhous huvudstation till ett tåg från Suzhou Norra (det finns 5 tågstationer i Suzhou).


Genom att byta tåg tjänade vi en dryg halvtimma. För att klara av det måste man nog kunna en del kinesiska, helst ha med sig en kines som kan läsa de tavlor som finns över tågen rörelser. Sen måste man stå i en långsam manuell kö för att man inte har kinesisk ID-handling. I mitt fall var ett problem att den ursprungliga biljetten bokats av mitt universitet som hade mitt gamla passnummer. Jag blev ofelbart stoppad vid kontroll och hade svårt att förklara mig. Sen måste man stå ut med mycket folk, vilket inte är så lätt om man är svensk och dessutom kanske jetlaggad.

När man kommer till Sverige kan man tycka att inget fungerar här trots att det är glest mellan människorna. Det som kanske ännu mer stör mig är det magra utbudet. En rätt finns oftast bara på tågen och man blir rätt trött på räksmörgåsarna.

torsdag 3 augusti 2017

Innovationer i Shanghai 2

Hyrcykel!

Det går på tvärs mot allt normalt resonemang om Shanghai att folk skulle börja cykla igen. När bilarna tog över livet i stan var det ingen som tänkte på de gamla cyklarna. Shanghai tillverkade Phoenix /(Fengyang) som knappast var bättre än andra cyklar i Kina. Det klassiska avskedet till cykeln var en ung kvinna som i JiangsuTVs underhållningsprogram sade "Jag gråter hellre i baksätet på en BMW än att jag skrattar på pakethållaren på en cykel."

I år såg jag hyrcyklar överallt. Här är en bild


Det är enkelt att hyra en cykel om man har Wechatpay. Man scannar cykelns QR-kod och betalar 1 RMB för varje 30 minutersperiod. Störst i branschen är Ofo (de gula cyklarna) som ägs av Wechats moderbolag Tencent. Den näst största firman är Mobike. Sen finns det många andra.

Jag vet inte hur man klarar av reparationer och klagomål men det är helt otroligt att man kan plockaupp en cykel var som helst och lämna den var som helst.

Ett krux är förstås att de flesta gator är svåra att komma fram på för cyklister. Därför cyklar man på trottoarerna till fotgängarnas nackdel förstås.

Ofo och Mobike tänker expandera utomlands. Riktigt hur man klarar detta med tanke på de låga hyravgifterna vet jag inte. Det märkliga är att det är först i Shanghai som jag sett detta system fungera, tack vare de flexibla betalningssystem som Wechatpay och Alipay som alla kineser verkar anslutna till.

torsdag 20 juli 2017

Innovationer i Shanghai 1

Jag skrev häromdagen att man i Kina nu lyckats med vad jag spått att man aldrig skulle lyckas med, att skapa en innovationskultur. Högt mobil- och internetanvändande, en ganska ung befolkning och hög utbildningsnivå är del av förklaringen, en annan är att  man börjar få ont om arbetskraft och måste automatisera. En sista men minst lika viktig förklaring är att man har idérika människor som skapar nya innovationer.

Här är en klar innovation. Gissa vad!


Jo det är den automatiska matdebiteringen på kantinen i Shanghai University. Man ställer sin bricka på ett känsligt bord så räknar en dator ut vad man skall betala med ledning av fatens form och beloppen (18,50 RMB) och belastar det kort man lägger till vänster om tallriken.

Jag minns min första lunch på Nanjings universitet 1981. Man fick sticka in huvudet genom ett hål i väggen ungefär lika stort som ett kinesiskt huvud och ropa vad man ville ha. När jag kom dit var det för sent och den kock som var i tjänst, som brukade hugga kycklingar med yxa på en huggkubbe med den sedvanliga kinesiska okänsligheten för att det blev massor av små vassa benbitar, höll nu på att förgäves skölja av huggkubben med vatten för att få bort alla kycklingrester, något som var extra svårt då han  hade vass yxa och huggit med all kraft. jag gillar framsteg som dessa.

onsdag 19 juli 2017

Shanghai i juli 2017

Just tillbaka från Shanghai kan jag intyga det jag skrev 24 juni. Blogspot är avstängd i Shanghai och man har ingen möjlighet se sidorna med vanlig internetuppkoppling, lika lite som Google, Twitter, Instagram, Facebook och jag listan kan göras mycket längre. Visst kan man ordna VPN-anslutning, men är man på kort besök är det rätt meningslöst och även om man lånar andras anslutning så går det trögt. Ihärdiga rykten säger att VPN stängs ner senast i mars och då är det bara de som har egna linor till omvärlden och vissa priviligierade kinesiska miljöer, t.ex. universiteten, som har fri tillgång till information.

En av de mest diskuterade frågorna bland utlänningar i Shanghai i juli var om regeringen/partiet inser att detta kommer att driva ut många utlänningar? Min känsla är att de nog räknat med detta men ser det som ett mindre ont än en spirituell nedskräpning i den kinesiska miljön.
Det blir självfallet lite lägre i tak när en hel del utländsk information saknas. Vi har sett samma sak i Sovjetunionen/Ryssland. En f.d. kollega på UD kallade Sovjetunionens avskärmning för lobotomisering. Jag börjar se liknande tendenser i Kina.

Samtidigt skall det sägas att den ekonomiska utvecklingen bara rullar på. BNP ökade nu med 6,9 % på årsbasis. Folk är välklädda i tunnelbanan för att inte tala om de många galleriorna. Jag hindrade framgångsrikt min hustru att köpa en handväska hos den franska butiken Agnes b. med argumentet att vi köper den billigare på Köpenhamns flygplats. När vi kom dit fanns ingen Agnes b.-butik och en snabb koll visade att det franska modehuset inte hade någon butik i Skandinavien. Däremot fanns 13 butiker i Shanghai!

Den totala digitaliseringen av taxivärlden är en annan sak som gör livet svårt för turister. Det finns praktiskt taget inga traditionella taxibilar kvar. Alla yngre chaufförer har anslutit sig till Didi eller något liknande. För att  få det att fungera måste man i praktiken ha sitt konto anslutet till kinesisk mobiltelefon och till Wechat Pay. Det sägs att det går med utländskt kreditkort men vi fick inget napp. Då kan utlänningar bara åka i gruppresor i framtiden. Det syntes faktiskt färre utlänningar i stan och det är inte som förr att kineser kommer fram bara för att träna sin engelska.

Jag har många gånger hävdat att vår enda tillgång på längre sikt är vår innovationsförmåga. Även denna teori fick sig en smäll när jag bevittnade en rad av kinesiska innovationer som jag tidigare inte trott varit möjliga. Tiderna förändras och tyvärr i en riktning som gör utlänningarnas roll i Shanghai likna en andra parentes i historien (efter perioden 1842-1949). Mer om detta senare.

lördag 24 juni 2017

På väg till Shanghai igen

på onsdag 28 juni åker jag till Shanghai på nära tre veckor för att föreläsa vid Shanghais universitet. Det blir massor av tid därutöver att träffa och prata med folk. Jag vet inte om jag kan komma åt den här sidan, men i värsta fall kan ja ju alltid lägga ut texter i efternamn nerjaga kommit hem.

fredag 14 april 2017

Nanjingmassakern

I år är det 80 år sedan massakern i Nanjing 1937. Jag har just läst fyra böcker om massakern

Iris Chang: The Rape of Nanking (1997)
The Good Man of Nanking - The Diaries by John Rabe (1998)
Mo Hayder: The Devil of Nanking (2004)
The Picture Collection of Nanjing Massacre and Information Rescue (2002)

Jag tror att Nanjingmassakern är världens mest nedtystade folkmord. Antalet mördade kineser var säkerligen mer än 200 000 och de metoder som de japanska soldaterna använde var minst sagt bestialiska. Att gasa ihjäl tusentals försvarslösa i en kammare är fruktansvärt nog, men att  kallblodigt mörda person efter person, skära ut inälvorna med bajonett, äta genitalierna osv osv är något annat.

Varför är det nedtystat? Dels för att Japan fortfarande inte vill erkänna sina brott från andra världskriget, dels för att Kina inte vill tillåta att anti-japanska känslor tar överhanden i landet.

Jag och Anita var i Nanjing en hel sommar 1981 och vi hörde inte ett ord om massakern. När jag var generalkonsul i Shanghai 1996-99 inträffade 60-årsagen, men jag minns ingen aktivitet. Iris Changs bok kom ut då och är standardverket.

När jag var i Shanghai som generalkonsul andra varvet och vi hade EU-ordförandeskapet 2009 tog jag EUs generalkonsuler på deras första gemensamma resa utanför Shanghai just till Nanjing. Vi besökte det då nyligen invigda monumentet kring massakern.  Jag höll ett tal om Europas bittra minnen av förintelsen, något ologiskt då Sverige var enda närvarande landet som inte deltog i andra världskriget (portugisen var inte med), men jag märkte föga av intresse. De kinesiska värdarna sade att man hade akademiskt utbyte med några universitet. Jag frågade om någon japansk politiker besökt monumentet. De sade att den japanske generalkonsuln i Shanghai var högste officielle japan som hade japanskt tillstånd åka dit.

När man läser Iris Changs bok blir man så upprörd att man bara kan läsa en sida i taget, sen måste man vila. Hon förklarar hur de japanska soldaterna var hjärntvättade i att kineserna var ett lägre stående folk. Den blinda lydnaden av den japanska kejsarmakten är naturligtvis en pusselbit, japanernas perversa sexuella läggning som gjorde att  alla kinesiska kvinnor våldtogs för att därefter avrättas, en annan.

Mo Hayders bok är en deckare där en kvinnlig brittisk forskare är på jakt efter i Japan efter en film om massakern och hamnar mitt emellan en äldre kinesisk forskare och en gammal japansk militär. Det visar sig att båda hade stridit i Nanjing mot varandra. Detta är dock som sagt en deckare och ingen annan film om massakern är känd mer än den amerikanske missionären John Magee's. En utlänning i Tokyo blir lätt förvirrad, som i Lost in Translation, men här är det i ett kusligt sammanhang.

The Good Man of Nanjing är en samling av den tyske Siemenschefen John Rabes nedteckningar. Rabe var ledare för den skyddade zonen i Nanjing, ett stort område i nordöstra Nanjing med bl.a. flera universitet, där 250 000 kineser kunde skyddas. Dessa var de fattiga Nanjingborna, de rika hade redan flytt. Det märkliga med Rabe var att han var nazist och vice ordförande för NSDAP i Nanjing. Japan hade en allians med Nazityskland och Rabe bar ständigt sin hakkorsarmbindel och hötte mot japanska soldater som ville tränga in i zonen. Utan Rabe hade nog zonen kollapsat och kineserna avrättats. Han hade visserligen ett dussin amerikanska medhjälpare, missionärer och läkare, men Japan hade bara förakt mot USA, medan man hade respekt för Tyskland.

Rabe känns som en europeisk hjälte. Han lämnade Tyskland redan före Weimarrepubliken och hade bott i Kina och arbetat för Siemens allt sedan dess. Allt det han kämpade för i Nanjing gick tvärtemot vad nazisterna gjorde i Tyskland från och med Kristallnatten 1936. Sen lämnar Rabe Kina 1938 och bor i Berlin under hela kriget tills han dog 1950. Hans vittnesmål om Nanjing tystades ner av Nazityskland. Varför teg han då? Intrycket man får av hans dagbok är att han levt så länge i Kina att han bara inte kunde lämna sina kinesiska anställda och de fattiga människorna. Jag har inget val säger han, när de flesta andra tyskar flyr Nanjing. I hans trädgård har 650 kineser grävt ner sig för att skydda sig mot bomber. Varje dag måste han rycka ut och argumentera med japanska militärer. Parallellen med Raoul Wallenberg i Budapest är slående. Jag vet inte varför han teg i Berlin. Han fortsatte att arbeta på Siemens med att hjälpa Siemensanställda i Asien. Efter kriget ansökte han om denazifiering. De tyska myndigheterna sade nej, den inkommande brittiska administrationen i den delen av Berlin där han bodde sade dock ja. Det viktiga är att han visade enormt mod i Nanjing.

Den fjärde boken är den officiella bok som säljs vid minnesutställningen i Nanjing. Det är en ohygglig samling foton som visar hur bestialiskt japanerna gick fram. Det dussintal  utlänningar som arbetade i skyddszonen porträtteras korrekt och med beundran. Den internationella uppmärksamheten redovisas. Krigsrättegångarna mot japaner redovisas (A-klass i Tokyo och B-klass i Nanjing). Det man saknar är dock ställningstaganden av Chiang Kai-shek och Mao Zedong.

torsdag 9 mars 2017

Carl Crow - Shanghais porträttör


Jag har just läst igenom två böcker av amerikanen Carl Crow. Hans mest kända bok 400 Million Customers kom ut 1937 och kom samma år i svensk översättning, 400 miljoner kunder, på Gebers förlag. Den har stått i min hylla länge efter det att jag hittade den på ett svenskt antikvariat. Den andra boken Foreign Devils in the Flowery Kingdom kom ut 1940 och gavs för några år sedan ut av Graham Earnshaw på Earnshaw Books. Jag hittade den på Garden Books i Shanghai, det enda ställe i Shanghai som säljer Earnshaws böcker.

Carl Crow kom till Shanghai 1911 som amerikansk journalist och lämnade efter den japanska attacken 1937. Han skriver då att alla genast förstod att Shanghai inte skulle bli sig själv igen. Den koloniala epoken var slut. Visserligen stannade de flesta männen kvar och skötte sina affärer genom det andra världskriget. Japanerna invaderade inte International Settlement förrän 1943, men all ny affärsverksamhet upphörde i augusti 1937. Man ser det exempelvis på arkitekturen där inga byggprojekt påbörjades eter detta datum

Foreign Devils in the Flowery Kingdom är en initierad redogörelse för hur en amerikan kan ha upplevt Shanghai i dess glansdagar. Han distanserar sig från de koloniala och rasistiska engelsmännen men amerikanerna verkar ha fogat sig i att britterna bestämde spelreglerna. Andra nationaliteter nämns bara i förbigående och det finns t.ex. ingen notering om svenskarna. Han är kritisk till de ojämlika reglerna om extraterritorialitet, dvs att utländsk lag gällde för medborgare från alla länder som hade sådana avtal. I en tvist mellan två västländer ägde rättegången rum i försvarande landets domstol. Eftersom domaren var den utländske konsuln var det i praktiken omöjligt att vinna ett mål om konsuln ville stå på sina medborgares sida. Så menar Crow att fallet var med de mesta småländerna. USA hade dock en ordentlig domstol, liksom Storbritannien. Crow är dock ytterligt cynisk mot de besökande amerikanska politikerna som sällan visade riktig vilja att förstå Kina. Parallellen till svenska besökande riksdagsmän är lätt att dra.

Affärslivets moral utvecklade sig därefter. Tyskland förlorade sitt avtal med Kina efter andra världskrigets slut och en tysk hade att följa Kinas lagar. Det gick dock bra genom tyskarnas sammanhållning och ordningssinne. Crow noterar också att det kinesiska samhället genomgick en ofantlig utveckling under 1930-talet och genom Chiang Kai-sheks och hans makas New Life-rörelse som lanserades 1937 försvann det mesta av korruptionen.

400 miljoner kunder skrev alltså innan det japanska överfallet och här skriver Crow till en amerikansk företagspublik och berättar hur han som reklamman i Kina bygger marknader för amerikanska konsumentvaror. Mycket av det han skriver gäller även idag. Hur skall man t.ex. marknadsföra utländska konsumentvaror till en alltmer kräsen kinesisk publik? Alla amerikanska företag ville inte ta hans råd och de bränner därför en massa pengar i onödan. Om man läser den med förståelse för att saker och ting ändrats under 80 år kunde man lika gärna ändra titeln till 1400 miljoner kunder och ge ut den idag.

fredag 10 februari 2017

Finska kämpatag i Kina


Den finländske författaren Björn Ådal har skrivit och gett ut (på www.apsaraforlag.com som förutom denna bok gett ut en bok om kinesisk mat) en bok om den finske Kinaexperten Jari Vepsäläinen med titeln Kämpatag i Kina. Det känns sympatiskt och det faktum att en finlandssvensk skriver om finskt exportfrämjande till Kina på svenska gör att man nästan måste läsa den.

Finlands exportfrämjande till Kina är ett dunkelt kapitel för mig eftersom vi under större delen av de sista decennierna hade en förbittrad konkurrens mellan Ericsson och Nokia om att få marknadsandelar i Kina och alla kontakter jag hade med finska diplomater fick ses i det perspektivet, dvs. att vi undvek varandra.

Det bestående intrycket av boken är att fiska exportföretag har mindre erfarenheter än svenska och att de trasslar in sig i en mängd problem i Kina som svenska företag nog har lyckats undvika. Den stackars Jari Vepsäläinen som kallas in när företagen fått problem får handskas med alla möjliga ärenden som piratkopiering, IP-rättigheter, korruption, sena betalningar och allt annat lurendrejeri som numera är vanligt när kinesiska företag gör affärer. Det är lärorikt att läsa om Jaris bedrifter och med vilken energi han tar sig an de finska företagen men ur ett svenskt perspektiv är det kanske inte riktigt representativt.
Sen är det en massa ohöljd reklam för Vepsäläinens företag Fintrede Mercer men det får man stå ut med, likaså att han är extremt negativ till Finpro som är motsvarighet till Business Sweden.

lördag 4 februari 2017

Yu Huas bok Brothers


Efter att ha läst Göran Leijonhufvuds mastodontsjälvbiografi var steget inte lång att ta den näst tjockaste Kinaboken i mina hyllor – Yu Hua’s roman Brothers. Jag köpte den 2012 när Yu Hua ställde upp på en presentation i Shanghai och talade om sina böcker. Mest känd är kanske Att leva som fått flera pris. För 120 RMB kunde jag köpa Brothers av honom signerad, visste då inte att den skulle komma ut på svenska, Bröder, i översättning av Britta Kinnemark utgiven av Chen Maipings förlag Wanzhi och till ännu lägre kostnad.

Yu Hua såg ut som kineser från Zhejiang oftast ser ut, kort, lite fyrkantig i kroppen och med en ständigt orolig själ. Av de två huvudfigurerna i boken, den lite anarkistiske, vilde Baldy Li och den lugne och korrekte Song Gang. Verkade Yu Hua nog mer som Baldy Li (Skallige Li i den svenska översättningen). 

Större delen av boken handlar om dessa styvbröder som växte ut tillsammans och fick utstå allt elände som fanns i Kina före och under kulturrevolutionen. Kan det verkligen ha varit så hemskt undrar man ibland. Ens kvot av berättelser om smuts och snusk blir snabbt överfylld.

När det sedan blir tillåtet att göra affärer slår sig Baldy Li lös och skapar ett imperium som först baseras på sopinsamling men sedan blir ett multikonglomerat. Song Gang, som fastnat i en statlig maskinfabrik blir alltmer utarmad och begår till slut självmord. Baldy Li och Song Gang tävlar om samma kvinnas gunst och medan hon först väljer att gifta sig med Song Gang kan hon inte sedan motstå Baldy Lis makt, pengar och virilitet.


Kanske är berättelsen om de snabba klippen som Baldy Li och några andra gör realistisk för Kina runt millenieskiftet. Kanske måste man dividera allt med 2 för att boken skall ge en rättvis bild. Jag minns inte men kan inte låta bli att tänka på en kortväxt Zhejiangaffärsman som besökte mig i Stockholm någon gång hösten 1999. Jag kände hans Europachef som var en schweizisk kvinna. Kinesen sade att han skulle bygga världens största e-handelssajt och var i Europa för att hitta investerare. Schweiziskan hade satt sina pengar i företaget och lär nu vara en av de rikaste personerna i Schweiz. Jag tyckte den kortväxte kinesen var lite halvgalen. Han hette Jack Ma. Ibland ångrar jag att jag inte trodde på honom, ibland inser jag att mitt intryck av honom  faktiskt  var att han var oseriös och därmed har jag mig själv att skylla.
Senare har jag träffat massor av Zhejiangkineser som har likadana högtflygande planer. De flesta kanske misslyckas men det räcker att 1 på 10 lyckas någorlunda och att Jack Ma gjorde den största IPO i New York genom tiderna så inser man att det finns affärstalang i den provinsen.

onsdag 25 januari 2017

Göran Leijonhufvuds memoarer


När jag letar efter en bok om Kina är det som när jag letar efter mjölk i butikernas hylla. Jag söker instinktivt efter det färskaste. Att läsa en bok om Kina skriven för 10 år sedan känns meningslöst. Leijonhufvuds bok är daterad november 2014. Det är OK. Han har noterat Xi Jinpings tid som Kinas ledare. Så jag har nu läst inom de 850 sidorna.

Jag har alltid haft bara intryck av Göran Leijonhufvud som journalist. Till skillnad från en del andra har han inte plågat mig med att ta fram en massa uppgifter, dvs göra halva jobbet. Till skillnad från en annan Kinajournalist avbryter han inte ett informellt samtal för att ta upp anteckningsblock och notera vad man sagt. Han känns genuin och är fri från namedropping.

I sak tyckte jag kanske att boken inte tillförde så mycket. Han har sällan kommit med unika insikter eller scoop. Språket känns lite traditionellt. Det är roligare att läsa artiklar av Ola Wong som analyserar gränsen för det nya i Kina, om avant-gardet, än att läsa Görans långa samtal med kinesiska bönder på vischan, om arrière-gardet. Det som känns bäst i boken är kanske avsnittet om Hongkong som Göran verkligen kan och som är en knepig fråga. Annars finns allt med, internetinskränkningarna, miljön, Tibet, OS i Peking osv.

Görans artiklar om vanliga kineser i DN på 70-talet tror jag formade den tidens bild av Kina. Det var inte bara Göran som såg Mao Zedong i positiv dager. Där fanns naturligtvis hans högste chef, DNs Olof Lagercrantz men också många tunga företagsledare. Varför alla drogs åt det hållet är svårt att klara ut men för dem som följde debatten om Kina var nog en vattendelare boken Ombres chinoises  av Simon Leys (pseudonym för en belgisk sinolog, Pierre Ryckmans) som kom ut 1974 och i svensk översättning Kinesiska skuggbilder, 1980. Den boken förklarar varför besökarna ofta förblindades av den officiella synen. Göran nämner inte denna bok i sina källor men kan knappast ha missat den.
Förhållandet till Mao är grundläggande. Jag var nog den förste i Göteborg som köpte Maos lilla röda på Danelius bokhandel i Haga när boken kom i mitten av 60-talet men efter en snabb genomläsning fann jag bara truismer och banaliteter. Jag tror man måste läsa Maos privatläkares bok och Mao the Unknown Story av Jung Chang och Jon Halliday för att genomskåda den kinesiska mytbildningen kring Mao. Man måste ju ställa sig frågan varför tendensen mot demokrati är så svag i Kina, när det gick utmärkt i Sydkorea och Taiwan.

Göran har en märklig anpassning till den kinesiska politiken och verkar ha trivts bra alla de 50 åren. Kanske en yrkesskada men det känns mer förtroendefullt när man läser vad personer skrivit som kanske varit utestängda från Kina några år och känt på hur det är att förvägras visum. Det sagt är det samtidigt intressant att följa hur motigt det ofta vara att vara journalist i Kina. Uppenbarligen ett tuffare jobb än att vara affärsman, för att inte säga diplomat.

Ett ledmotiv i berättelsen är uppskattningen av de lojala dissidenterna. Göran skriver om att antal kineser, från historiens början som skickat varningssignaler till kejsaren, idag till partiledningen, men i grunden är lojala och accepterar att bli illa behandlade. Man kan undra om denna inställning är ett föredöme jämfört med dem som tar konsekvensen av sin opposition och avsvär sig lojalitet med en förtryckare.