Kreativa gamla fabriker

Sen jag kom hit i höstas har jag överraskats av hur många fabriker som gjorts om till kontor. De gamla fabrikrna har ofta inte mer än rangliga tegelväggar och något glastak som inte är i bästa skick. Detta görs om till kontor för kreativa företag och man tar ut ordentliga hyror.

Jag besökte Bridge 8, ett område i central Shanghai som varit en gammal fabrik för bilbromsar. Där satt nu kinesiska och utländska konsultföretag och personalen gick runt och drack latte och såg kreativa ut. Ett annat heter Redtown som var ett gammalt stålverk. Där har bl.a. Electrolux sitt showroom. Andra sådana områden heter 1933 Old Millfun (f.d. slakteri), M50 (f.d. textilfabrik) Fahua 525 (f.d. textilfabrik).

Jag kan inte komma ifrån känslan att dessa miljöer verkligen är kreativa och alternativet att ha nybyggda kontor verkligen skulle kväva den kreativa verksamheten. Frågan är bara varför? Någon sade mig att det kan bero på att man i fabriksbygnaderna bokstavligen har högt till tak. Man kan behöva rymd för att få höjd på tankarna. En annan förklaring är att det är miljöer som associerar till gamla europeiska företag coh europeisk arkitektur.

I Shanghai söker man med alla medel främja kreativitet. Detta på goda grunder då det inte är någon kinesisk paradgren så skall man nå resultat för man göra vad man kan.

Modernt i Nanjing

Jag var ett två dagar i Nanjing och måste göra ett tillägg till det jag skrev i höstas när jag reste runt i södra delen av staden och bara såg kolossala byggnder som inte såg ut att användas. Den här gången gjorde jag den enklaste resan av alla. Jag tog ett höghastighetståg från Shanghai, kom till en superny järnvägstation med värme inomhus (det var nollgradigt ute) eleganta och rymliga utrymmen och ändå inte långt att gå till tunnelbanan en bit ner. Överallt fanns rulltrappor som fungerade.

Jag betalade 2 renminbi (drygt 2 kronor)för en biljett 7 stationer bort till mitt hotell. Fick sittplats! I tunnelbanan såg jag trailers i TV-apparater för tre nya amerikanska filmer som verkade intressanta. Jag steg av och skulle i hällregn till mitt hotell. Det var väl skyltat på engelska och jag gick genom något slags Sergels torg under tak en bra bit till en uppgång som ledde till hotellet. Blev inte blöt.

Väl där skulle jag äta middag med min kollega och frågade efter en bra västerländsk restaurang. Fick begriplig anvisning och gick under tak till ett shoppingcentrum där restaurangen fanns. Allt splitternytt.

Hotellet (Jinling) är 30 år och statsägt men helt perfekt. Även om jag var grinig hittade jag inte en enda sak att klaga på. Rummet kostade 628 renminbi!

Någonstans måste någon förlora pengar. För dyr järnvägsstation i förhållande till resandeantalet, samma med tunnelbanan, hotellet hade tre italienska modeaffärer där jag inte såg en kund, restaurangen var halvfull etc. Just nu bryr jag mig inte. Det var i varje fall väldigt bekvämt och jag kan när som helst ge exempel på motsatsen.

Jag tror på investeringar i infrastruktur! Rätt ofta behöver jag den.

Shanghai sjunker

Jag minns en Oscarsutdelning när Titanic hade fått storslam. I slutet fick Jack Nicholson en staty och han började sitt tacktal med att klaga på att han haft "a sinking feeling" i kroppen hela kvällen.

På samma sätt har jag nästan dagligen grunnat på hur Shanghai skall klara stigande havsnivåer. Jag har tagit upp frågan med (kanske alltför) många människor. Inte en har brytt sig. Kanske finns det bland kineser en vanlig tanke att "någon annan" nog löser problemen, de är för stora för en enskild medborgare att göra något åt.

Nu ser jag svart på vitt i tidningen China Business februarinummer, som saxat ur den välrenommerade kinesiska affärstidningen Caijing att havsytan i Shanghai stigit 114 mm de sista 30 åren och väntas stiga 38 mm närmaste 10 år. Det ännu allvarligare är att marken har sjunkt med 2 meter de senaste 40 åren. Jag gissar det beror på att man pumpar upp mycket vatten.

Slutsatsen är att Shanghai står under vatten år 2070 om inget görs. Enligt OECD (närmare källa anges ej) skulle det kosta 70 mrd USD att bygga en vall runt staden. Det låter inte så värst dyrt men det räcker ju med att några terrorister spränger vallen så är det kört.

Den ekonomiska nedgången är kanske största insatsen just nu för att minska växthusgasutsläppen, men snart snurrar kanske hjulen igen. IPCC's ledande expert sade ju i veckan att man underskattat uppvärmningsproblemet.

Ett problem är kanske att Shanghai kanske är enda staden som i sin helhet dränks om vattnet stiger ett par meter. Jag antar att Tianjin kan ha liknande problem men alla andra stora kuststäder är i mer kuperade kustområden. Det kanske inte upplevs som ett nationellt problem av det skälet.

Jag besökte flygplatsen i Zhuhai för några år sedan. Den hade varit avstängd några dagar. Den ligger prcis vid kusten och det hade varit högt vattenstånd pga hårda sydliga vindar och landningsbanan hade varit uner vatten. Tänker ingen på sånt när man planerar en flygplats?

Man får väl byta ut tjänstebilen mot en gondol och lära chauffören några operaarior.

(Stor)marknad i Kina

Jag har varit ett par dar i Zhejiangprovinsen söder om Shanghai. Det är på många sätt en annorlunda provins, några skulle säga lite underlig.

En myriad av småföretag i Zhejiang har tagit kontroll av världsproduktionen av småsaker som knappar, cigarettändare, nyckelringar etc. etc. Typiskt nog är produktionen samlad i städer som specialicerar sig på en enda sak. I Italien finns det visst en stad som gör 90% av världens glasögonbågar. Resten av specialiserade städer verkar finnas i Zhejiang.

Jag har aldrig förstått den kinesiska förkärleken att ha sin konkurrent som granne, men så är det ju här. Jag var nyligen på en gata i Shanghai för att köpa ett metallrör i mässing och fann att hela gatan hade butiker som sålde metallrör i mässing. Jag hade inte behov av att jämföra produkten, som var identisk överallt, och jag hade heller inte ork att ha separata prisförhandlingar då alla hade samma pris.

I Zhejiang finns en annan märklig företeelse - stormarknader. Jag besökte den stora tygmarknaden i Shaoxing i slutet av 90-talet. Det var en byggnad större än en fotbollsplan och jag vandrade förbi ändlösa affärer med tyger. Det var kvavt och varmt och efter en halvtimma måddde jag illa.

Idag såg jag en annan marknad - för lädervaror. Det var en våning väskor, en våning herrkläder och en våning damkläder. Återigen var det en yta större än en fotbollsplan. Det var sedan ett par lika stora byggnader bredvid men dem orkade jag inte med. Varje kinesisk firma som ställde ut hade kanske 50 kvm. Jag har aldrig sett så många kinesiska varuärken men några verkade närma sig västerländska kopior typ "Malbalo", "Calvintoo", fast jag tror ingen av dessa märken skulle nog kunna fällas för varumärkesintrång.

Jag frågade när detta uppstod och varför just här. Fanns det någon gammal garveriindustri? Man sade mig att det inte fanns någonting här före 1979 när marknadsekonomin infördes. Några bönder hade helt sonika slagit sig samman och skapat en marknad. Sen är det darwinismen som gäller. Så småningom finns det en bra och säg fem dåliga lädermarknader. Eftersom kineserna vill vara tillsammans med sina konkurrenter så blir det snart bara en bra marknad kvar. Winner takes all.

Sedan har någon kommit på att man borde ha en marknad för alla slags varor. En sådan finns i Yiwu mitt i Zhejiang. Den är megastor - 60 000 butiker.

Denna gång mådde jag inte illa. Det var jättesnygg design, marmor på golvet och rymliga korridorer. Personalen var proffsig. Det kändes i klass med butikerna i Sturecompagniet.

En kines från Zhejiang fick för sig att göra en likadan marknad i Kalmar. Det gick som bekant inte så bra. Jag tror inte svenska besökare till Shanghai kommer att flockas kring denna lädermarknad heller. Det kändes för exklusivt för att man skall kunna göra vrakfynd, som är det som de flesta svenskar letar efter. Fast jag köpte en läderjacka för 1400 renminbi som jag tror skulle kosta det fyrdubbla i Sverige.

Bengt

Gott Nytt År eller Trist Nytt År?

Det kinesiska nyårsfirandet är över, Oxens år har inletts och de flesta är tillbaka i selen. De som inte är tillbaka är förutom jag själv som reser runt i Sverige, ett antal miljoner kineser som slutat sin jobb i januari och inte har något att återvända till.

När jag höll föredrag på några ställen i Sverige förra veckan fick jag frågan hur allvarligt krisen slagit i Kina jämfört med i Sverige. Det är svårt att svara på av flera skäl.

I Sverige vältrar sig pressen i krisen och journalister ger tips om hur man kan leva på nästan ingenting. I Kina ägnas pressens uppmärksamhet åt alla stimulanspaket och insikten om att man drabbas hårt kommer först gradvis.

I Sverige är den viktiga fordonsindustrin i gungning och går det illa kan det gå riktigt illa. I Kina är nedgången mer jämnt fördelad och det finns ingen sektor som är riktigt illa ute. Man har t.ex. ingen egen lyxturism, men än möjligtvis i Macao.

Trots det är det svårt att beskriva Shanghai i sedvanliga lyriska termer. Den ekonomiska krisen drabbar alla och alla står som förlorare. När det är över kommer det att ta ett tag nnan man ser att några förlorat lite mindre än andra. I veckan läste jag att fastighetsmarknaden i Dubai nästan kollapsat och att man avbrutit bygget på världens högsta hus och på de märkliga bostäder ute i havet som skall se ut som palmblad från luften. Väl är väl det för dessa projekt verkade vara vansinniga från början.

Det finns en stor skillnad mellan Sverige och Shanghai/Kina. Vi har svårt att få ordning på vår infrastruktur medan man i Kina passar på och bygger ut den extra snabbt med de stimulanspaket man har. När denna krisen är över kommer man att stå med ny infrastruktur utan like.

För fem år sedan beslöt vår regering om det s.k. Trollhättepaketet för SAAB som bl.a. inkluderade en motorväg från Göteborg till Trollhättan. Jag råkar äga en fastighet bredvid den nuvarande vägen. Skall den breddas österut ryker fastigheten men om den breddas västerut får den stå kvar. Efter fem år finns ännu inget besked.

I Kina hade motorvägen varit färdigbyggd sedan länge. Då hade paketet varit till nytta för SAAB i den stund man verkligen hade behov av det.

Det är för mig obegripligt att kineserna kan bygga nya motovägar och tåglinjer så snabbt. Inte ens om vi ska bygga i obebodda trakter i Norrland får vi upp någon hastighet. Jag har nu åkte på en del motorvägar i Kina som blev klara för 10 år sedan och måste säga att kvalitén är bra.

Visst är vår samrådsprocess viktig, men måste den ta så fruktansvärt lång tid?

När jag skall avsluta denna dystra betraktelse faller mina ögon på en intervju med Goldman Sachs' chefsekonom Jim O'Neill (i en tysk tidning, ingen svensk tidning skulel väl orka ta in den).

Jim O'Neill myntade begreppet BRIC 2002 - världens ekonomiska framtid låg i Brasilien, Ryssland, Indien, Kina. Nu frågar tidningen hur det gått i den seenaste krisen? Tar man börserna 1/1 2006 som bas så ligger Kina på 200%, Indien och Brasilien på 100 % och Ryssland på 50 %. Jim O'Neill medger motvilligt att portföljinvesteringar i Ryssland nog inte är en så bra idé. Betr Indien och Kina gör han en intressant jämförelse. Kina är på kort sikt den absolut starkaste ekonomin, de gör allting rätt, men på lång sikt är Indien mer lovande pga befolkningssituttionen!! Så det lönar sig att inte begränsa befolkningen och få en åldrande pyramid som straff! Så blir logiken när aktiemarknaden styr.

Bengt