Götheborg, med "h" alltså, samt porslin

Jag hade tillfälle att prata med experter på ostindiefararen Götheborg. Min fråga är hur länge båten håller för stora seglatser. I år ligger den som bekant fastsurrad i en kaj som utflyktsmål.

Svaret var att ett träskepp klarar många decennier om det bara underhålls. Det är alltså bara fråga om att byta ut lite plankor här och där så kan man ha den mer eller mindre i eviga tider. Det låter rätt betryggande. Ofta kan ju reparationskurvan vara som ett badkar, i början en del, sen ingenting och sen efter några år stiger behovet brant.

Jag var i Peking och träffade en annan gammal känd göteborgare, Björn Gremner. Han har etablerat en permanent utställning av ostindieporslin på Pekings mest kända antikgata, Liulichang. Det var en gudomligt vacker utställning där han sorterat porslinet efter kinesiska dynastier och började med Wanli (1572-16.20). Handeln kom igång runt 1600 och då var det mest holländare som handlade och vi fick porslinet från Holland. Sedan gick utställningen ända fram till 1930-talet. Vissa perioder appelerade mer på den svenska saken än andra.

Poängen med Björn Gremners samling är att allt är äkta porslin till skillnad från de andra antikhandlarna där man inte har en aning om autenticitet.

Jag förstod att den kinesiska smaken är olika den svenska. Kineserna köper t.ex. inte långsmala åttakantiga fat, vilket vi tillverkade i stor mängd för att ha som uppläggningsfat. De är heller inte så förtjusta i en del djupa tallrikar som vi brukar kalla bärtallrikar.

Jag frågade varför vi har så mycket gammalt kinesiskt porslin i Sverige så att det lönar sig att transportera till Kina och sälja där (trots 16%-ig tull). Svaret var att vi utöver det vi hade från vår egen ostindietid också köpte väldigt mycket i England efter kriget. Då sålde tydligen engelsmännen ut sina samlingar för en spottstyver.