Mot ett mer civiliserat samhälle?

Jag läste att erfarenheten från EXPO i Osaka 1970 var att japanerna lärde sig konsten att stå disciplinerat i kö. På EXPOs sista dag gick jag till den australiensiska paviljongen som hade en konstruktion där alla gick fram mot en biograföppning och där det då blev trångt. Jag försökte tålmodigt få ett 50-tal kineser att köa bakom mig men det var helt omöjligt. Trots arga blickar och gester menade alla att skulle de köa så skulle de göra det FRAMFÖR mig.

Ningbo

En hel dag gick åt för att åka till Ningbo och inviga ett svenskt företag.

Det finns sedan några år en bro över Hangzhoubukten så det går att åka till Ningbo på 2,5 timmar om man står på gaspedalen och väljer rätt tid för att ta sig ur Shanghai på ett enkelt sätt. Därför hinner man tillbaka till Shanghai på dagen även om det blir en rätt lång dag.

Det finns en väldigt trevlig samling skandinaviska företag i Nordic Industrial park och nu finns det sju svenska företag där tillsammans med 16 danska, 14 norska och ett finskt. Det är en imponerande kluster av skandinaviska intressen och jobbar man tillsammans så har man stor nytta av varandra.

Skaparen av allt detta är Ove Nodland, som med all rätt blivit hedersmedborgare i Ningbo.

Annars måste jag missat det som är poängen med Ningbo, den historiska kärnan som byggdes upp är Ningbo blev en utländsk koncession 1843, för jag såg bara trista gator med förvånansvärt enkel livsstill. Folk stod och sålde saker på bord som var uppställda på gatan. Det såldes sockerrör och saker som jag bra sett i fattigare provinser. Någonstans måste det finnas en intressant historisk kärna men den får jag se på nästa gång.

Peking eller Shanghai

Jag var några dagar i Peking och hade tillfälle att ströva kring lite i staden tillammans med vänner.

Min första slutsats är att allting är billigare i Peking. Taxi startar på 10 istället för på 12 i Shanghai och det är indikativt för prisskillnaden i allmänhet.

Vi tre personer åt Pekinganka och drack öl till och det kostade bara 229 RMB. Rena fyndet. Den åt vi lunch nästa dag på en japansk restaurang för totalt 90 RMB. Ännu mera fynd.

Min andra slutsats är att Peking har en faslig massa skräpbyggnader vilket man trodde hade försvunnit i det stora ombyggnaden för OS. Kanske är alltid tidningsartiklarna lite tillspetsade men vi gick en hel timma i enkla men centralt belägna bostadsområdet. Tvåvåningshus men någon slags affär i bottenvåningen. Markpriset där vi gick måste ha en enorm potential.

Sen ser man om man åker runt lite i taxi en hel del skyskrapor om vilka man bara kan säga att arkitekterna inte ansträngt sig särskilt mycket. Fyrkantiga lådor med glasfönster. Varken charmigt eller miljövänligt.

Kul att vara ute och resa men som vanligt är det skönt att komma tillbaka.

Götheborg, med "h" alltså, samt porslin

Jag hade tillfälle att prata med experter på ostindiefararen Götheborg. Min fråga är hur länge båten håller för stora seglatser. I år ligger den som bekant fastsurrad i en kaj som utflyktsmål.

Svaret var att ett träskepp klarar många decennier om det bara underhålls. Det är alltså bara fråga om att byta ut lite plankor här och där så kan man ha den mer eller mindre i eviga tider. Det låter rätt betryggande. Ofta kan ju reparationskurvan vara som ett badkar, i början en del, sen ingenting och sen efter några år stiger behovet brant.

Jag var i Peking och träffade en annan gammal känd göteborgare, Björn Gremner. Han har etablerat en permanent utställning av ostindieporslin på Pekings mest kända antikgata, Liulichang. Det var en gudomligt vacker utställning där han sorterat porslinet efter kinesiska dynastier och började med Wanli (1572-16.20). Handeln kom igång runt 1600 och då var det mest holländare som handlade och vi fick porslinet från Holland. Sedan gick utställningen ända fram till 1930-talet. Vissa perioder appelerade mer på den svenska saken än andra.

Poängen med Björn Gremners samling är att allt är äkta porslin till skillnad från de andra antikhandlarna där man inte har en aning om autenticitet.

Jag förstod att den kinesiska smaken är olika den svenska. Kineserna köper t.ex. inte långsmala åttakantiga fat, vilket vi tillverkade i stor mängd för att ha som uppläggningsfat. De är heller inte så förtjusta i en del djupa tallrikar som vi brukar kalla bärtallrikar.

Jag frågade varför vi har så mycket gammalt kinesiskt porslin i Sverige så att det lönar sig att transportera till Kina och sälja där (trots 16%-ig tull). Svaret var att vi utöver det vi hade från vår egen ostindietid också köpte väldigt mycket i England efter kriget. Då sålde tydligen engelsmännen ut sina samlingar för en spottstyver.

Göteborg

Jag hade ett möte med en delegation från Göteborg. Det finns vingslag i luften från Göteborg här i Shanghai men i år har aktiviteterna legat på en låg nivå. Kanske blir det så i en del fall att man arbetar länge i viss grad av motvind och när det är skördetid så är alla trötta. Jag finner intresset för Kina i Göteborg vara fastast rotat i den äldre generationen. De yngre ser Shanghai som vilken annan storstad som helst.

Kunde det ha gått annorlunda? Mitt enkla svar är ja!. Göteborg hade kunnat skaffa sig en ledande position i Sverige som centrum för Kinakontakter. Det krävs bara något genialiskt drag så hade det gått. jag tänker ofta på Kalmar som etablerat China Baltic Sea Forum, en övning vartannat år i Kalmar och vartannat i deras systerstad i Kina Changxing. Det kunde Göteborg ha gjort för 20 år sedan och det kunde ha blivit en stor sak. Tänk på Davos som för 30 år sedan var en av 20 skidorter i Schweiz varav ett halvdussin haft olympiska spel. Nu är det de ekonomiska konferenshuvudstaden i världen.

Det är ingen tvekan om att kineserna gillar Göteborg. Inte minst kommer man bort lite från rikspolitiken och kan prata om affärer och kultur på ett avslappnat sätt. Nu bygger dessutom Kina ett jättekonsulat i Göteborg så deras satsning är det inget fel på.

Tennis är ingen stor sport i Kina

Egentligen är ingen sport särskilt stor i Kina men sporter som kräver utrymme har ett handicap. Jag har nog aldirg sett någon kinesisk fotbollsplan mer än på stdaium.

När jag skulle köpa tennisbollar fanns det inte en affär i hela centrala Shanghai, däremot ett otal affärer för gymnastikskor inkl tennisskor. Man tvingades till Hongqiao eller Pudong.

Jag har spelat tennis med en kines en gång. Han var vice byggnadsminister. Han frågade hur många anställda vi hade på ambassaden. Jag sade mellan 30 och 35. Han sade att han hade över 60 miljoner anställda under sig. Sen slog han mig med 6-1. Vi hördes inte vidare av.

I Hangzhou cyklade vi i förra veckan och kom till en gata som bara sålde tennisracket. Det fanns hur många märken som helst och man hade folk som kunde snöra om ifall man ville. Jag tror det var 6 hypermoderna affärer. Jag såg en kund.

Resa i bambuskog

I tisdags reste vi genom en stad som ligger tio mil rakt väster om Shanghai, Huzhou. Jag var där för 15 år sedan men hade inga minnen kvar. Söder om staden ligger ett bergsområde, Moganshan, där högsta toppen är 719 meter över havet. Det tar minst tre timmar att ta sig dig från Shanghai. På ca 600 meters höjd ligger ett 50-tal villor byggda för utlänninars sommarvistelser. Jag antar att 600 meter innebär att det är ca 10 grader svalare på sommaren. Under mellankrigstiden hade vi även en svensk skola där för missionärsbarnen.

Jag har hört om att flera utlänningar tagit sig till Moganshan och renoverat upp husen. Av det såg vi inget. Istället var det förfallet och illa skött. Hoppas jag har sett fel.

I området växer bambuskog överallt. Jag har aldrig sett så mycket bambu i hela mitt liv. Längs vägarna staplas bambu i prydliga högar, korta och lnga, smala och tjocka. Varannan lastbil transporerade bambu.

Idag fick jag höra att allt på bambun används. Man gör mattor och gardiner av fibrerna, t.om kläder. Skotten äter man förståss upp, men även löven används till en kinesisk medicin. Rötterna säljs som konsthantverk.

När jag var liten hade man bambustavar till skidorna ochh längs vägarna var det bambustolpar överallt för att man skulle se var vägkanten var när det var mycket snö. Det är allt av plast nu. Huzhou har kanske markanden emot sig. I en grannstad, Anji, har man börjat med annat och specialiserar sig på roterande kontorstoler. Man är störst i världen på det.

Gruppinköp

Kineserna verkar ha blivit alldeles tokiga i gruppinköp. Man kan signa in på olika sajter och köpa något tillsammans. Det är vanligt att restauranger säljer måltidsvouchers till rabatterade priser. Det kanske skall vara 100 köpare för att få rabatt men det finns ju många människor här.

En restaurang som intervjuades sade att de öppnat och hade dåligt med kunder men genom att erbjuda rabatter fick man täckning för löpande kostnader och lite bättre stämning.

Lite mer seriöst verkar vara de som köper bilar och får en rabatt på sådär 50 000 för att de är med ett stort gäng som köper bilar. Återigen är det lite lättare här med miljoner av människor på liten yta än att göra det i Sverige, men det är också lite av en läggningsfråga. Kineserna är nog lite mer gnidna än vi. I Sverige är det bara på Västkusten som man ordnar bussresor för inköp till t.ex. Ullared.

Lunch med Barbie

För att göra något helt anorlunda gick jag till det 6 våningar höga Barbievaruhuset och åt lunch. Det är det enda Barbievaruhuset i världen, viket säger en del om Shanghai, men också en del om resten av världen. I fem våningar säljs Barbie-dockor i alla skepnader och en del kläder, allt i rosa.

Högst upp har man en restaurang som är plastig rakt igenom, men där man lyckats få stans duktigaste restaurangskapare, den grekisk-australiensiska David Laris, att skapa en hamburgerrestaurang.

Vi var en handfull gäster. Alla de andra var damer i yngre medelåldern som hade med sina döttrar som satt och höll hårt i rosa paket som de köpt. En ung kvinna satt och vred långa skära ballonger till pudlar. Hon hann med ett tiotal medan jag åt min hamburgare.

Jag bad att få den well done. Orkade inte med en enda sak till i rosa.