Stilla dagar i Lijiang (1)

Åker man från Shanghai till västra Yunnan nära gränsen till Burma så är det som att åka till ett helt annat land. Tre platser är unika, Xushuangbanna i söder där de mest primitiva minoritetsfolken bor, Dali i mitten och Lijiang i norr. Vi åkte till Lijiang mest för att där finns flera topphotell. Ibland åker man rätt mycket på chansning, utan att hinna förbereda sig.
Lijiangs gamla stad överträffade alla förväntning. Vackra små trähus med trevliga butiker, inget krams och inga påstridiga försäljare. Gamla stan var jättestor och uppenbarligen hade de fått mycket pengar av FN när den blev klassad som World Heritage 2003.

De kinesiska minoriteterna har ingen bra prognos. De har ofta inget eller svagt utvecklade skriftspråk och därför ingen högre utbildning på eget språk och de har ingen stark ekonomisk bas. De har helt enkelt drivits söderut av avancerande kineser i bortåt 1000 år och flyttat upp från slätterna till bergen. De är bortåt 300 000.

Lijiang är ett undantag för här bor naxifolket kvar på sin lätt och har inte assimilerat sig mer än nödvändigt. En kung etablerade bra relationer med Peking och man fick vara i fred mot att man införde en del kinesiska seder såsom den konfucianska synen på bröllop. Slut alltså på kärleksbröllop och man fick som i resten av Kina låta familjerna besluta om giftermålet. Det blev en stor tragedi och självmord var vanliga bland de unga.

Tidvis var Lijiang en stor handelsplats för karavaner från och till Tibet. Stan blev rik och man byggde ett otroligt vackert gatunät med stora utmejslade stenblock. Genom staden gick några floder som gjorde att allt var rent och snyggt.

Idag är Lijiangs stad en jättestor turistattraktion med massor av kineser och en del utlänningar, både backpackers och vanliga turister. Det slog mig att naxikvinnorna ofta gick i folkdräkt. Jag har aldrig varit på en plats där så många går i folkdräkt. Det var eller inga enkla folkdräkter utan massor av detaljer. Här några vänliga damer som stod och pratade och en ung flicka som har andra färger.

Det besynnerliga var att i den här idyllen välkomnades också alla andra minoritetsfolk som bodde i bergen runtomkring, Minxiafolket var välkomna för männen var skickliga snickare och kvinnorna urstarka bärare. Tibetanerna var lite oberäkneliga men hade mycket pengar. Black Lolo var ett fredlöst krigarfolk men de var en bra bit bort. White Lolo var ett slavfolk till Black Lolo osv.

Mest kända minoritetsfolket är Mosuo som bor några mil norr om Lijiang. Det är Asiens mest kända matriarkat. Barnen bor hos mödrarna. Ingen vet vem fadern är för kvinnorna kastar ut männen och tar in nya på löpande band. Guideböckerna varnar utlänningar för att etablera kontakt med kvinnorna då de bär på alla möjliga veneriska sjukdomar… Jag fick i allafall två som fastnade på plåten. Man ser att de är högresta och målmedvetna.