EXPO på prov

I ett par dagar har det varit provtagning på EXPO. En dag tar man in 200 000, en annan 500 000. Hur man fördelat biljetter är svårt att veta men det verkade vara både Shanghaibor och folk från andra provinser som var på plats.

Eftersom de flesta paviljongerna inte var på plats så var det slagsmål på en del ställen där köerna blev för långa. Även om man är 100 meter ifrån händelsen kan det vara svårt att se för ett otränat öga. Tidningarna här berättar självklart inte om problemen men det finns en kinesisk internetdebatt där mycket rapporteras

Jag passade på att titta på Malmös utställning, så jag kanske inte hinner se så många gånger då den ligger med andra städer i ett avlägset hörn av EXPO. Man hade en jättefin modell av Västra Hamnen. Hoppas bara man kommer att kunna ha bra guider och informatörer.

Den svenska paviljongen var ännu inte klar så där kunde man inte komma in. Men om några dagar skall ju allt vara klart.

Bästa cykelvädret

Ett par veckor cyklar jag varje dag till jobbet och hem. Kylan har släppt och värmen har inte slagit till. Jag cyklar längs en fin liten gata som heter Changle som är kantad av plataner. Nu är de utslagna och med sina ljusgröna blad och gråa stammar ger de en särskild Shanghaikänsla.

Det finns en myt om plataner i Shanghai och det är att de infördes av fransmännen till French Concession för att de klarade hög koldioxidhalt. En fransman som jag pratade med sade att det var precis tvärtom. Fransmännen tog dem till Frankrike och planterade längs alla riksvägar. Jag gissar att de ljusgrå stammarna syns väldigt bra i strålkastarljus på kvällarna.

Annars är det med myter att man vet tills slut inte om de är som enligt myten eller tvärtom.

EXPO sex dagar kvar till invigningen

Nu börjar det brännas. Om en vecka är EXPO öppet och om sex dagar är de officiella invigningen
I hela stan tar man nu ner byggnadsställningar och nya vackra fasader visar sig. Idag upptäckte jag en helt ny tunnel under floden som man inte känt till tidigare. Egentligen är omvandlingen av staden mera av ett mirakel än vad själva EXPO-området är.

Luften är också bra. I morse var himlen blå. Man udnrar stillsamt om man har stängt av ett antal rökspyende kolkraftverk. Just den här seäsongen är det ingen som använder värme eller luftkonditionering i stan så teoretiskt sett är strömförbrukningen nu på bottennivå.

Nedräkning EXPO

Idag är det 15 april ochtvå veckor kvar av livet före EXPO.

Den 15 april 1975 landade jag i Nordkorea på min första resa utanför Europa. Eftersom det var (och fotfarande är eftersom karln officiellt ännu inte är död) Kim Il Sungs födelsedag fick alla på planet en porslinsvas som gåva. Det lustiga med denna vas var att den är okrossbar. Jag har tappat den i golvet otalig gånger men nordkoreanerna måste ha någon materialteknik som gjorde prylar till Kim Il Sungs ära oförstörbara.

Jag var ute på svenska paviljongen idag och oroar mig över de säkerhetsregler som gäller. Hela flygplatskontrollen var i kraft. Skall man snart inte kunna ta sig någonstans utan kroppsvisitation? Syftet är förståss ädelt men effekten blir att man tvingas til lny livsstil. Helst inga resor och i så fall med bälte i plast och skor utan spikar.

Stilla dagar i Lijiang (3)

Jag sträckläser Goullart mellan turerna ute på stan. Höjden 2200 meter sätter sina spår och boken är vad man då orkar sysselsätta sig med.

I slutet av boken beskriver han några av grannfolken där han är ute och organiserar industrikooperativ. Det är lite kärvare miljö där och han får anstränga sig för att bli förstådd och också att över huvud taget förflytta sig i detta landskap av berg och raviner.

I slutet av 40-talet har han 45 kooperativ igång, alla med bra resultat. Då, 1949, börjar oron sprida sig. En revolt på andra sidan floden väcker oro då ledaren där sprider budskapet att han skall befria alla som är förtryckta. Ingen vet om det är kommunisterna som är på gång. Lijiang ber om hjälp av de stridslystna tibetanerna och när alla andra städer i omgivningen kapitulerat så står Lijiang fast och driver iväg upprorsledaren.

Det visar sig vara ett vanligt kriminellt gäng som utgett sig för att vara kommunister. I nästa våg kommer dock de riktiga kommunisterna och då kapitulerar Lijiang. De fattiga hetsas döda de rika och Goullart får ofta böter för att han vägrar delta i de offentliga avrättningarna. Som exilryss förstår han vad som väntar honom och han tar sista planet ut.

Den här beskrivningen ger mig kalla kårar efter ryggen för den är ett exempel på när det inte fanns något folkligt stöd för revolutionen. Hans bok kom ut 1955 i singapore och 2007 har alltså ett förlag i Yunnan publicerat den på engelska samt även i en kinesisk översättning! Man förstod att det tog tid.

Stilla dagar i Lijiang (2)

Ju mer man går och pratar med naxifolket ju mer kommer man att tänka på drömmen om det lilla isolerade bergsamhället där alla lever i frid med varandra. Jag hittade en bok av ryssen Peter Goullart som bodde Lijiang 1940-49. Han var exilryss och hamnade där närmast för att han när han var i Shanghai blev taoist och rådd att söka lyckan i denna stad. Han arbetade åt ett amerikanskt kooperativt program men verkar av boken ”Forgotten Kingdom” mest ha fått arbetat som läkare.

I slutet av boken kommer han oundvikligen in på James Hiltons bok Lost Horizon från 1933 som beskriver en imaginär by nära Tibet som han kallar Shangri-La. Ingen vet om Hilton syftade på någon särskild by men Lijiang uppfyller kriterierna. Folket levde glada och fria. Alla var egna företagare och Goullart lyckades t.ex. aldrig hyra in en Liyang-person som kock eller städare. Visst fanns det bråkstakar men omgivningen tog hand om alla incidenter och någon polis behövde aldrig rycka in. Kvinnorna styrde det mesta och skötte t.ex. alla butikerna. Männen satt i ett rum innanför och tog hand om barnen. Om kvinnan måste gå ut ett ärende var männen helt vilsna i affären, visste inte var varorna fanns eller vad de kostade.

Det låter som en avlägsen historia men här är några bilder som visar att vanliga kvinnor går omkring i folkdräkt. De som är ogifta har en förenklad form med gul kjol. Ungdomarna verkade en aning trötta tyckte jag.


Här är dock en glad äldre man som gärna vill fotografera sig med mig och sin get. 3 RMB kostade det. Den slätkammade naximannen står till höger i bilden och den förvildade typen till vänster är jag själv.

Stilla dagar i Lijiang (1)

Åker man från Shanghai till västra Yunnan nära gränsen till Burma så är det som att åka till ett helt annat land. Tre platser är unika, Xushuangbanna i söder där de mest primitiva minoritetsfolken bor, Dali i mitten och Lijiang i norr. Vi åkte till Lijiang mest för att där finns flera topphotell. Ibland åker man rätt mycket på chansning, utan att hinna förbereda sig.
Lijiangs gamla stad överträffade alla förväntning. Vackra små trähus med trevliga butiker, inget krams och inga påstridiga försäljare. Gamla stan var jättestor och uppenbarligen hade de fått mycket pengar av FN när den blev klassad som World Heritage 2003.

De kinesiska minoriteterna har ingen bra prognos. De har ofta inget eller svagt utvecklade skriftspråk och därför ingen högre utbildning på eget språk och de har ingen stark ekonomisk bas. De har helt enkelt drivits söderut av avancerande kineser i bortåt 1000 år och flyttat upp från slätterna till bergen. De är bortåt 300 000.

Lijiang är ett undantag för här bor naxifolket kvar på sin lätt och har inte assimilerat sig mer än nödvändigt. En kung etablerade bra relationer med Peking och man fick vara i fred mot att man införde en del kinesiska seder såsom den konfucianska synen på bröllop. Slut alltså på kärleksbröllop och man fick som i resten av Kina låta familjerna besluta om giftermålet. Det blev en stor tragedi och självmord var vanliga bland de unga.

Tidvis var Lijiang en stor handelsplats för karavaner från och till Tibet. Stan blev rik och man byggde ett otroligt vackert gatunät med stora utmejslade stenblock. Genom staden gick några floder som gjorde att allt var rent och snyggt.

Idag är Lijiangs stad en jättestor turistattraktion med massor av kineser och en del utlänningar, både backpackers och vanliga turister. Det slog mig att naxikvinnorna ofta gick i folkdräkt. Jag har aldrig varit på en plats där så många går i folkdräkt. Det var eller inga enkla folkdräkter utan massor av detaljer. Här några vänliga damer som stod och pratade och en ung flicka som har andra färger.

Det besynnerliga var att i den här idyllen välkomnades också alla andra minoritetsfolk som bodde i bergen runtomkring, Minxiafolket var välkomna för männen var skickliga snickare och kvinnorna urstarka bärare. Tibetanerna var lite oberäkneliga men hade mycket pengar. Black Lolo var ett fredlöst krigarfolk men de var en bra bit bort. White Lolo var ett slavfolk till Black Lolo osv.

Mest kända minoritetsfolket är Mosuo som bor några mil norr om Lijiang. Det är Asiens mest kända matriarkat. Barnen bor hos mödrarna. Ingen vet vem fadern är för kvinnorna kastar ut männen och tar in nya på löpande band. Guideböckerna varnar utlänningar för att etablera kontakt med kvinnorna då de bär på alla möjliga veneriska sjukdomar… Jag fick i allafall två som fastnade på plåten. Man ser att de är högresta och målmedvetna.

Statsministern på besök

När man får oväntat besök skall man ha lite kaffe framme. Vi hade dagen till ära besök av statsministern men då verkade det som om kaffemaskinen strejkade. Vi kunde i alla fall ta ett foto som publiceras här.