lördag 14 mars 2009

Fanerdun

Läste i pressen att 13 kineser av en grupp av 17 som jag viserat (för att överlämna anläggningen till en ny köpare) sänds hem av polisen för att de arbetat på Fanerduns anläggning trots att de bara hade inresevisering. Enligt lokalpressen är det upprörda känslor i stan. Kineserna ha setts lägga om elledningar, en har till och med tagit upp mursleven och börjat bygga en tegelvägg. Brottslig verksamhet! En hade tagit bort ett staket och därmed finns risk enligt lokalpressen för att kalmarungdomen drattar i någon av de pölar som finns på området. Gud skydde vår ungdom!

Här är inte rätt plats att diskutera det aktuella ärendet. Det får ske i laga former. Sedan jag kom till Shanghai i höstas har jag ägnat massor av tid åt detta. Vi står ibland på konsulatet i situationer när vi kan misstänka att kineser arbetar på ett inresevisum. Från min tid här på 90-talet minns jag vi hade fall när någon smitit in på en släktings restaurang och ställt sig att diska. Brottsligt!

Min reflektion är att Sverige tjänat mycket på att öppna arbetsmarknaden för de nya EU-medlemmarna. Det blev ingen social turism som förre statsministern fruktade, utan en massa jobb som blev gjort. Jag har en svensk byggmästare som jag anlitat i 15 år av och till. När jag nyligen kollade ett jobb i min sommarstuga såg jag att han lämnat arbetet till en polack! Förmodligen har han nu en större verksamhet än förr. Hade kineserna i Kalmar följt reglerna hade de bett en svensk byggfirma mura upp väggen. Troligen hade en polack gjort jobbet.

Gränsen mellan inresevisering och arbetstillstånd är glasklar. Skall man utbilda en kines på en ny svarv och han sitter i en lektionssal och ser in bild på svarven och någon förklarar var knapparna sitter så räcker det med inresevisering. Tar man fem steg ut i fabriken där svarven står och kinesen får röra vid en knapp, då krävs arbetstillstånd. Glasklart!

Vi förklarar självklart detta dagligdags för kineserna. De nickar. Med tanke på hur lång tid processandet av arbetstillstånd tar är frestelsen stor att de säger att de skall sitta i lektionssalen.

Det påminner mig om en artikel i International Herald Tribune av kolumnisten Art Buchwald för bortåt 15 år sedan när alla i USA var rädda för att japanerna skulle konkurrera ut USA med hårt arbete. USA hade nått en överenskommelse med Toyota om att man skulle få skicka ut konsulter som skulle lära japanerna att koppla av och njuta av livet. Konsulten predikade från 9 till 5 och var sedan så slut att han gick till hotellet och somnade. Då passade japanerna på att springa till fabriken och montera bilar hela kvällen. Om det var sant vet jag inte, men en tidstypisk historia.

Jag gissar att vi nu ser slutet på kinesiska investeraringar i Sverige av den vanligaste formen, den där man räknar med att ha kinesisk personal arbetande. Regelverket är prohibitivt. Det skulle behövas ett särskilt investerarvisum som ger rätt att göra ett handtag på den egna investeringen.

Idag när jag cyklade från konsulatet till hemmet räknade jag hur många cyklister som skulle stoppats av svensk trafikpolis för livsfarlig last på pakethållaren (stegar, färgburkar etc). Det var ett halvdussin. Hoppas inte de kvarvarande kineserna i Kalmar ger sig ut på cykel.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Hej Bengt!
Jag funderar på att jobba i Shanghai till hösten, och det din blogg är en intressant introduktion till staden och China, tack för trevligt skrivande!
/Sofie

Anonym sa...

Menar du verkligen att vi skall låta kineser ta svenskars jobb?

Kalmarbo

Bengt i Shanghai sa...

Nej, som jag skrev kommer de jobb som måste utföras föra at få anläggning i säljbart skick att göras att utländska arbetare, t.ex. polacker.

Jag tror inte en enda kalmarbo förlorar sitt jobb beroende på att kineserna investerar. Det är möjligt att det inte heller skapar så många svenska jobb som skapas med Fanerduns koncept, men en sak har i alla fall åstadkommits - att Kalmar är på kartan för internationella affärer.