Jan Myrdal

Jag såg ett timslångt program på BBC om Timbuktu, en gammal handelsplats i Mali längs Nigerfloden som för ett tusen år sedan var den näst största staden i världen. En person som verkade vara lokal historiker klagade på att fransmännen inte varit intresserade av Malis gamla historia.

Jag kom automatisk att tänka på Jan Myrdal som i sin ungdom blev känd för att han avspisade all forskning om tredje världen som gjorts i Europa som kolonialistisk. Det fanns inte en enda historiker som skrev om Afrika eller Asien, som inte gick i kolonialismens ledband. Den förhärskande uppfattningen före Myrdal var att västvärlden hade upptäckt historien och satt sina bästa forskare på att utreda förhållanden i tredje världen.

Efter kulturrevolutionen fick förstås Jan Myrdal på moppen ordentligt. Lars Ellström skrev en helsidesartikel i Dagens Nyheter i slutet av 70-talet där han tog heder och ära av Myrdal och visade hur fullständigt okritiskt han svalde den kinesiska politiken.

Jag hörde ett föredrag av Lars Ellström för några år sedan i Shanghai när han verkade ha svängt om ordentligt. Han valde att tala om Göran Palms bok "En orättvis betraktelse" där Palm hävdade att européer aldrig kunde se förhållanden från tredje världens sida, det kunde bara folk i tredje världen själva.

När Göran Palms bok kom ut var jag rätt förberedd för jag hade läst Franz Fanons "Jordens fördömda". Jag hade hittat den på ett antikvariat i Göteborg och köpte den mest för att den var billig. Den innehöll dock en oerhörd salva mot Europa som man inte kunde förhålla sig neutral till. Den tillhörde de böcker som gav européer väldigt dåligt samvete.

Nu gällde denna diskussion aldrig Kina eftersom det inte var koloniserat utan det alltid fanns en stark kinesiska akademisk tradition. Utländska forskare vara alltid gäster i Kina. Jag läser just nu en biografi över Jospeh Needham ("The man who loved China" av Simon Winchester) där man tydligt ser med vilken vördsamhet en ändå ganska aristokratisk engelskman närmar sig Kina.