Fem veckor med EXPO

Jag trodde inte jag skulle stå på benen efter drygt en månad av EXPO när alla springer som skållade råttor och försöker klara ut praktiska saker. Helt upprätt står jag nog inte heller men man lär sig leva med absolut noll privatliv och utan att hinna mer än morsa på bekanta man träffar. Det är förståss låg livskvalitet men det är svårt att ratta ett så här stort projekt på annat sätt. Mina tankar går till dem som lever sånt här liv för jämnan.

Ibland vet man förstås inte om det verkligen är så. Mike Moore hade i sin film om George W Bush en observation om att han tillbringade drygt 40 % av första året utanför jobbet, på golfbanan eller liknande.

En positiv överraskning är att sommarhettan inte slagit till än. Vi har klarat alla våra viktiga event vid en behaglig temperatur. Jag undrar hur kineserna tar det när det blir 10 grader varmare. De kommer i busslaster och ställer sig framför insläppen i god tid för 09.00. Sen springer de kapplöpning att komma till de populära paviljongerna där det annars är 3-4 timmars väntetid. Sen ser man vid lunchtid att man söker skuggan och tar igen sig.

Jag har aldrig sett så mycket rullstolar som på EXPO. Jag har faktiskt aldrig sett rullstolar överhuvud taget i Shanghai. Rullstolarna berättigar till VIP-entré och en del har med sig massor av personliga assistenter. Vet ej om de i rullstolen verkligen är handikappade. Är det de så kan man säkert hyra en handikappad för att komma in förbi köerna. Allt är inte fejk i Shanghai men det finns nästan alltid ett fejkelement närvarande.