I höstas när jag träffade kinesiska studenter som läste svenska frågade jag hur de kunnat lära sig tala felfri svenska på ett år. Svaret var. "Det är inte svårt att lära sig svenska om man är motiverad". Där fick man en örfil för att man inte lärt sig tala kinesiska. Visserligen skrev Göran Malmqvist två böcker med titeln "Att tala kinesiska är inte svårt" och "Att skriva kinesiska är heller inte svårt", men de titlarna uppfattade jag bara som uttryck för en viss galghumor.
Nu har den svenske läraren här i Shanghai Lars Bergman och hans kinesiska kollega Wang Mengda givit ut en bok om att lära sig svenska "Svenska 300". En kines som använder denna boken kan lära sig hur svenska språket är uppbyggt och boken kan också användas som parlör. Det är en stor kulturgärning som Lars och Mengda gjort.
Jag bläddrar lite i boken och ser att den ger utmärkt propaganda för Sverige. Vad sägs om följande meningar (jag utelämnar den kinesiska översättningen):
Ska vi ta en promenad i skogen?
Jag undrar om lingonen är mogna.
I söndags plockade vi tio liter kantareller.
I skogen får vi gå tack vare allemansrätten
De åkte båt till en liten ö i skärgården
Vi tältade och grillade korv på en öppen eld
Det nappade hela tiden och vi fick 18 makrillar.
(Undrar om vi nu lurar kineser om hur lätt det är att hitta kantareller och få napp när man fiskar).
En annan välgärning mot det svenska ryktet är följande meningar:
Är det sant att svenskarna dricker sig berusade på helgerna?
Ja. En del gör det tyvärr, men det dricks betydligt mer i andra länder än Sverige. Men jämfört med Kina så dricker vi i Sverige mer alkohol.
Boken kostar 25 RMB och kan beställas via förlaget (Peking University Press) på mailadress ccxuan@hotmail.com
torsdag 30 juli 2009
tisdag 28 juli 2009
Peace Hotel skall öppnas igen
Läser i tidningen att renoveringen av Peace Hotel snart är klar. Hotellet stängdes 2007 och öppnas i mars 2010. Att det går åt tre år är för att det är en av världens vackraste Art Decobyggnader och att alla klutar sats till för att göra renoveringen korrekt.
Den nye ägaren Fairmont Hotels (en schweizisk berömd hotellkedja) har satt konst- och arktekturexpert från flera länder på uppdraget att återställa den ursprungliga inredningen. Man har tittt på gamla filmer och letat upp gamla kineser som arbetat på hotellet och minns vilka ändringar som gjorts.
När hotellet invigdes 1929 ansågs det vara Asiens förnämsta hotel. Tjogtals av världsstjärnor bodde där. Noel Coward skrev fler romaner där.
Det återöppnade som hotell 1978 och blev snabbt populärt.
Jag minns att Anita och jag kom dit 1981 efter en mardrömslik sommar i Nanjing där vi bott i studentrum utan lufkonditonering och tempaeraturen snarare var 40 än 37. Att komma till Peace Hotel var som en dröm.Den sommaren var det dans till den gamla jazzorkestern. Dans var tillåten sedan något år. Jag dansade med en kinesiska men det var som att går runt med en planka, eller snarare en bräda. Jag har inte gjort om försöket.
Faktum var att den första tillåtna dansen efter kulturrevolutionen var i oktober 1978 på internationella klubben i Peking. Jag var i stan på en utställning och mina kollegor gick dit. Jag var ledsen att missa ett historiskt tillfälle men hörde dagen därpå att man bara spelat marschmusik. Dans är inget för kineser. De tycker nog mer om att gå baklänges!
Under 1980- och 90-talet ville alla svenskar höra jazzorkestern. Det fanns för övrigt inte så många alternativ i stan med levande musik.
En gång 1999 sedan stämde jag möte med någon i jazzklubben. Jag kom tidigt och såg de olika musikerna anlända. De hälsade inte på varandra, bara sjönk ner i sina stolar. Musiken de spelade lät förskräcklig. Gissar att de dyker upp ett yngre gäng nu när man öppnar igen.
Just nu är hela Bund uppgrävd och restaurangerna har svårt att få kunder. När den ombyggnaden är klar och Peace återöppnats kommer The Bund att leva upp igen.
Den nye ägaren Fairmont Hotels (en schweizisk berömd hotellkedja) har satt konst- och arktekturexpert från flera länder på uppdraget att återställa den ursprungliga inredningen. Man har tittt på gamla filmer och letat upp gamla kineser som arbetat på hotellet och minns vilka ändringar som gjorts.
När hotellet invigdes 1929 ansågs det vara Asiens förnämsta hotel. Tjogtals av världsstjärnor bodde där. Noel Coward skrev fler romaner där.
Det återöppnade som hotell 1978 och blev snabbt populärt.
Jag minns att Anita och jag kom dit 1981 efter en mardrömslik sommar i Nanjing där vi bott i studentrum utan lufkonditonering och tempaeraturen snarare var 40 än 37. Att komma till Peace Hotel var som en dröm.Den sommaren var det dans till den gamla jazzorkestern. Dans var tillåten sedan något år. Jag dansade med en kinesiska men det var som att går runt med en planka, eller snarare en bräda. Jag har inte gjort om försöket.
Faktum var att den första tillåtna dansen efter kulturrevolutionen var i oktober 1978 på internationella klubben i Peking. Jag var i stan på en utställning och mina kollegor gick dit. Jag var ledsen att missa ett historiskt tillfälle men hörde dagen därpå att man bara spelat marschmusik. Dans är inget för kineser. De tycker nog mer om att gå baklänges!
Under 1980- och 90-talet ville alla svenskar höra jazzorkestern. Det fanns för övrigt inte så många alternativ i stan med levande musik.
En gång 1999 sedan stämde jag möte med någon i jazzklubben. Jag kom tidigt och såg de olika musikerna anlända. De hälsade inte på varandra, bara sjönk ner i sina stolar. Musiken de spelade lät förskräcklig. Gissar att de dyker upp ett yngre gäng nu när man öppnar igen.
Just nu är hela Bund uppgrävd och restaurangerna har svårt att få kunder. När den ombyggnaden är klar och Peace återöppnats kommer The Bund att leva upp igen.
måndag 27 juli 2009
Gå baklänges
Är tillbaka i Shanghai efter en del resande mellan Stockholm och Shanghai under sommaren. Lite omtumlad stiger jag av taxin på Anfu road.
Det första jag ser är en pensionär som går baklänges. Ah, jag har kommit rätt. I inget annat folk har jag sett folk gå baklänges. Det går långsamt och verkar jobbigt. Det anses stärka fötter, ben rygg, balanssinnet och minnet. Konstigt att inte folk i resten av världen kommit på det.
Jag har försökt ibland själv gå baklänges men jag ger upp efter 10 meter, utmattad och rädd att därför ramla eller gå emot en stolpe. Spikmatta är nog säkrare på sitt sätt.
Det första jag ser är en pensionär som går baklänges. Ah, jag har kommit rätt. I inget annat folk har jag sett folk gå baklänges. Det går långsamt och verkar jobbigt. Det anses stärka fötter, ben rygg, balanssinnet och minnet. Konstigt att inte folk i resten av världen kommit på det.
Jag har försökt ibland själv gå baklänges men jag ger upp efter 10 meter, utmattad och rädd att därför ramla eller gå emot en stolpe. Spikmatta är nog säkrare på sitt sätt.
söndag 19 juli 2009
Land och stad
En kommentar jag fick om land och stad i Kina sätter mig i lite bryderi. Frågan diskuteras ofta i utlandet men oftast ifrån vår egen föreställningsvärld. Jag inbillar mig att i vi i Europa har drivit utjämning mellan land och stad till en extrem gräns. Det skall inte vara några olika förutsättningar.
Längst i denna utveckling tror jag Norge och Schweiz gått. Med stor kassa har man sett till att det skall löna sig att bedriva jordbruk på små gårdar långt borta. Hela den nationella folksjälen finns bevarad just på landsbygden. Folkomröstningarna som bestämt de båda ländernas öde är dessutom ett instrument när folket kan besegra den plitiska eliten.
Sverige är inte långt därifrån. Vår bredbandssatsning för 10 år sedan när alla 270 kommunerna skulle få stamnät var ett exempel. Vår utjämning har gått så långt att vi inte kan utnyttja EUs regionalstöd särskilt mycket. Annat är det med Irland som med en rik huvudstad och en fattig landsbygd kan utnyttja EUs regler maximalt.
USA är en kategori för sig där landsbygdens folk får nöja sig med det de har, vidderna, och ingen kommit på frågan att de skall ha samma villkor som i städerna.
Kina är nog lite som USA. Landsbygden får klara sig själv. Det mullrar på många håll och antalet tvister och upplopp i samband med jordkonfiskationer har fått stora proportioner. Dessa riktar sig dock alltid mot de lokala cheferna och ledningen i Peking är inte någon måltavla. Därför tror jag de stora skillnaderna mellan land och stad kan fortsätta uan att så många bryr sig om problemet. Städernas befolkning har dragit det längsta strået då de får billig arbetskraft när de vill och inte behöver ta hand om några spontana strömmar av invadrare som i andra länder. Det är därför det inte finns någon egentlig slum i kinesiska städer.
Längst i denna utveckling tror jag Norge och Schweiz gått. Med stor kassa har man sett till att det skall löna sig att bedriva jordbruk på små gårdar långt borta. Hela den nationella folksjälen finns bevarad just på landsbygden. Folkomröstningarna som bestämt de båda ländernas öde är dessutom ett instrument när folket kan besegra den plitiska eliten.
Sverige är inte långt därifrån. Vår bredbandssatsning för 10 år sedan när alla 270 kommunerna skulle få stamnät var ett exempel. Vår utjämning har gått så långt att vi inte kan utnyttja EUs regionalstöd särskilt mycket. Annat är det med Irland som med en rik huvudstad och en fattig landsbygd kan utnyttja EUs regler maximalt.
USA är en kategori för sig där landsbygdens folk får nöja sig med det de har, vidderna, och ingen kommit på frågan att de skall ha samma villkor som i städerna.
Kina är nog lite som USA. Landsbygden får klara sig själv. Det mullrar på många håll och antalet tvister och upplopp i samband med jordkonfiskationer har fått stora proportioner. Dessa riktar sig dock alltid mot de lokala cheferna och ledningen i Peking är inte någon måltavla. Därför tror jag de stora skillnaderna mellan land och stad kan fortsätta uan att så många bryr sig om problemet. Städernas befolkning har dragit det längsta strået då de får billig arbetskraft när de vill och inte behöver ta hand om några spontana strömmar av invadrare som i andra länder. Det är därför det inte finns någon egentlig slum i kinesiska städer.
torsdag 16 juli 2009
Stackars australiensare
För två veckor sedan var jag på journalistklubben och hörde tre personer från Australien tala om de knepiga realtionerna mellan Australien och Kina under titeln "End of a honeymoon?".
Australiensarna har ökat sin försäljning av järnmalm och andra mineraler till Kina till den grad att Kina lade ett bud på det näst största bolaget Rio Tinto. en storm bryrter ut i Australien och frågan kom upp i parlamentet. Resultatet blev att Rio Tinto går ihop med det största gruvbolaget BHP. Sen sätter man sig och prisförhandlar med kineserna utifrån en kartellsituation.
Det dröjde inte länge förrän kineserna svarade med att sätta Rio Tintos förhandlingsdelegation i Shanghai i husarrest och nu har kinesiska media meddelat att de åtalas för spioneri.
Australiens premiärminister Kevin Rudd är sinolog till sin bakgrund och sågs som kronan på verket medan honeymoon ännu varade. Han måste ställa sig frågan vad kineserna egentligen vill ha för att släppa de fyra. Något stort gruvbolag finns ju inte längre att förhandla om. Sen kanske han funderar på vad Rio Tintos folk egentligen gjort. Uppenbarligen opererar många affärsmän på gränsen av laglighet. Kinesiska företag klarar sig med det mesta men för utlänsdska företag tolkas ibland lagen efter dess bokstav.
Kineserna måste också fråga sig hur längt det är lönt att driva denna konflikt. Kina är nog mer beroende av Australien än vad man är av de flesta jämförbara länder.
Australiensarna har ökat sin försäljning av järnmalm och andra mineraler till Kina till den grad att Kina lade ett bud på det näst största bolaget Rio Tinto. en storm bryrter ut i Australien och frågan kom upp i parlamentet. Resultatet blev att Rio Tinto går ihop med det största gruvbolaget BHP. Sen sätter man sig och prisförhandlar med kineserna utifrån en kartellsituation.
Det dröjde inte länge förrän kineserna svarade med att sätta Rio Tintos förhandlingsdelegation i Shanghai i husarrest och nu har kinesiska media meddelat att de åtalas för spioneri.
Australiens premiärminister Kevin Rudd är sinolog till sin bakgrund och sågs som kronan på verket medan honeymoon ännu varade. Han måste ställa sig frågan vad kineserna egentligen vill ha för att släppa de fyra. Något stort gruvbolag finns ju inte längre att förhandla om. Sen kanske han funderar på vad Rio Tintos folk egentligen gjort. Uppenbarligen opererar många affärsmän på gränsen av laglighet. Kinesiska företag klarar sig med det mesta men för utlänsdska företag tolkas ibland lagen efter dess bokstav.
Kineserna måste också fråga sig hur längt det är lönt att driva denna konflikt. Kina är nog mer beroende av Australien än vad man är av de flesta jämförbara länder.
onsdag 8 juli 2009
Neverland i Shanghai?
Dagens tidning skriver att en grupp investerare från södra Zhejiangprovinsen har fått tillstånd att bygga en kopia, lite nerskalad, av Neverland på en ö norr om Shanghai vid namn Chongming. Läget påminner om Öland i förhållande till Kalmar. Ytan är den samma och en kombinerad tunnel/bro från Shanghai blir klar till hösten.
Tidningarna berömmer Zhejiangföretaget för att vara en djärv investerare. Frågan är dock om det riskerar bli lika misslyckat som en del andra investeringar från Zhejian som jag skrivit om i denna spalt. Michael Jackson är inte lika stor i Kina som i resten av världen. När han slog igenom var Kina inte integrerat i världsmediakulturen och hans musik spred med flera års försening.
I CNN och BBC har jag alltisedan dödsfallet sett långa inslag om honom från olika håll i världen. Han är helt enkelt ofattbar stor och hans trassliga privatliv har fått överskugga hans storhet.
Tidningarna berömmer Zhejiangföretaget för att vara en djärv investerare. Frågan är dock om det riskerar bli lika misslyckat som en del andra investeringar från Zhejian som jag skrivit om i denna spalt. Michael Jackson är inte lika stor i Kina som i resten av världen. När han slog igenom var Kina inte integrerat i världsmediakulturen och hans musik spred med flera års försening.
I CNN och BBC har jag alltisedan dödsfallet sett långa inslag om honom från olika håll i världen. Han är helt enkelt ofattbar stor och hans trassliga privatliv har fått överskugga hans storhet.
En nostalgitripp
Jag var på journlistklubbens möte där journalisten Paul French presenterade sin nya bok "Through the looking glass" som handlar om journalister i Shanghai från opiumkriget till Mao. Shanghai var under en stor del av den tiden centrum för utländska journalister i Asien
Paul var en av grudnarna av journalistklubben i Shanghai för några år sedan. Den gamla journalistklubben stängde 1949 och flyttade till Hongkong. Det skedde under rätt dramatiska former. Man hade sedan kriget började 1937 flyttat till ett hus norr om Suzhou creek, Broadway Mansions, där man hade hela 9:e våningen, inkl en stor bar som var livligt frekventerad, minst sagt. De sålde sina tillgångar (bl.a. tre amerikanska militärjeepar) och för pengarna betalade man resa till Hongkong för alla kinesiska anställda och deras familjer (de bedömdes annars ha dystra framtidsutsikter). Klubben öppnades som sagt i Hongkong och det behövdes folk att arbeta i baren igen.
Ofta tänker man sig att utlännaingar i Shanghai förr i världen bara levde i sus och dus. Boken har dock en lång lista på journalister som omkom i Shanghai. När man inte rapporterade från krigsfronten skrev man om livet i Shanghai, bl.a. om kriget mellan maffiagängen. Det var lätt att ådra sig skottskador i det arbetet. Värre var att många blev torterade till döds av japanerna under kriget.
Det var rätt intressant att höra att rapporteringen från Kina helt styrdes av hemmaredaktionerna. Hade tidningen en pro-Kuomintanglinje publicerades aldrig dåliga nyheter från Kina. Flera journalister gav ut sina opublicerade reportage i efterhand. Paul French berättade att böcker om Kina på den tiden ofta gavs ut i en förstaupplaga på 50 000 och med flera omtryckningar - mycket mer än idag. De flesta amerikanska journalister som kom tillbaka till USA efter 1949 hamnade i förhör under McCarthyåren när man skulle reda ut "why we lost China".
I salen satt ett 50-tal intresserade som alla höll hög kunskapsnivå. När man pratar om Shanghai på den tiden anges alla adresser med den tidens gatunamn. Det gäller att veta var gator som Mandalay Road, Bubbling Well Road eller Avenue Foch var, annars hade man inen chans att följa med i diskussonen. Typiskt nog var det inte en enda kines i salen. Även om International Settlement var en ö av frihet i Kina var det en avgrund mellan utlänningar och kineser. Vid den japnaska bombningen av the Bund 1937 sökte en kines skydd i Shanghai Club på The Bund nr 3. Are you a member Sir? frågade dörrvakten. Det var ju inte kinesen så han fick inget skydd för bomberna.
Nostalgin är inte vad den en gång var, men vissa stunder fick Paul upp glöden i salen och man skulle vilja se någon bra film från den tiden. Empire of the Sun är det närmaste jag kan komma, men det finns kanske fler.
Paul var en av grudnarna av journalistklubben i Shanghai för några år sedan. Den gamla journalistklubben stängde 1949 och flyttade till Hongkong. Det skedde under rätt dramatiska former. Man hade sedan kriget började 1937 flyttat till ett hus norr om Suzhou creek, Broadway Mansions, där man hade hela 9:e våningen, inkl en stor bar som var livligt frekventerad, minst sagt. De sålde sina tillgångar (bl.a. tre amerikanska militärjeepar) och för pengarna betalade man resa till Hongkong för alla kinesiska anställda och deras familjer (de bedömdes annars ha dystra framtidsutsikter). Klubben öppnades som sagt i Hongkong och det behövdes folk att arbeta i baren igen.
Ofta tänker man sig att utlännaingar i Shanghai förr i världen bara levde i sus och dus. Boken har dock en lång lista på journalister som omkom i Shanghai. När man inte rapporterade från krigsfronten skrev man om livet i Shanghai, bl.a. om kriget mellan maffiagängen. Det var lätt att ådra sig skottskador i det arbetet. Värre var att många blev torterade till döds av japanerna under kriget.
Det var rätt intressant att höra att rapporteringen från Kina helt styrdes av hemmaredaktionerna. Hade tidningen en pro-Kuomintanglinje publicerades aldrig dåliga nyheter från Kina. Flera journalister gav ut sina opublicerade reportage i efterhand. Paul French berättade att böcker om Kina på den tiden ofta gavs ut i en förstaupplaga på 50 000 och med flera omtryckningar - mycket mer än idag. De flesta amerikanska journalister som kom tillbaka till USA efter 1949 hamnade i förhör under McCarthyåren när man skulle reda ut "why we lost China".
I salen satt ett 50-tal intresserade som alla höll hög kunskapsnivå. När man pratar om Shanghai på den tiden anges alla adresser med den tidens gatunamn. Det gäller att veta var gator som Mandalay Road, Bubbling Well Road eller Avenue Foch var, annars hade man inen chans att följa med i diskussonen. Typiskt nog var det inte en enda kines i salen. Även om International Settlement var en ö av frihet i Kina var det en avgrund mellan utlänningar och kineser. Vid den japnaska bombningen av the Bund 1937 sökte en kines skydd i Shanghai Club på The Bund nr 3. Are you a member Sir? frågade dörrvakten. Det var ju inte kinesen så han fick inget skydd för bomberna.
Nostalgin är inte vad den en gång var, men vissa stunder fick Paul upp glöden i salen och man skulle vilja se någon bra film från den tiden. Empire of the Sun är det närmaste jag kan komma, men det finns kanske fler.
Fanerdun
Ser att Barometern idag har ett stort inslag om Fanerdun, ett ärende som jag kom i kontakt med först i höstas när jag flyttade hit.
Här är inte rätta platsen att diskutera själva fallet men en sak som slår mig är att projektidén ligger snubblande nära de affärer som svenska turister gör i Shanghai. Man kommer hit med handbagage, köper en resväska eller två och fyller den med kläder, handväskor, pärlhalsband, DVD-skivor, leksaker etc. De billiga priserna gör att flyg och hotell finansieras.
Borde man då inte kunna starta ett företag och sälja dessa varor ungefär som Galne Gunnar. Jag räknade för många år sedan på hur man skulle kunna finansiera en butik som sålde pärlhalsband. Det är förståss vad många kineser också räknat på, men haken i resonemanget är att de inte får arbetstillstånd pga våra högt ställda krav.
Den andra invändningen i pressen gäller godtrohet och oförmåga att granska sina kinesiska partners. Mannen som man tror har kontoret på fickan visar sig ha 10 bolag varav några äger de andra, några är sovande, räkenskaperna är tre år gamla osv. Det krävs proffs för att få en bild av detta och proffsen vet att ta betalt.
En sak i sammanhanget som är lite förbryllande är uppgifterna om kinesers personliga förmögenhet. Det är inte lätt att bedöma förmögenhet. Ingvar Kamprad sade när han sommarpratade i juni att det var nys att han var en av världens rikaste män för han hade givit pengarna till en stiftelse som han låst och kastat nyckeln till. Forbes har därför ibland fått göra en del rättelser.
I Kina finns The Hurun Report som ges ut av Ruper Hoogewerf. www.hurun.net. Där listar han de nära 1000 rikaste. Är man med där har man sitt på det torra för den siste, nr 987 - en Mr Liu rongrui, har en förmögenhet på 100 milj USD. Hoogewerf tror att det finns lika många rika till, som inte rapporterat in sin förmögenhet. Så träffar man någon som utger sig ha stor förmögenhet är det inte svårt att kolla.
Här är inte rätta platsen att diskutera själva fallet men en sak som slår mig är att projektidén ligger snubblande nära de affärer som svenska turister gör i Shanghai. Man kommer hit med handbagage, köper en resväska eller två och fyller den med kläder, handväskor, pärlhalsband, DVD-skivor, leksaker etc. De billiga priserna gör att flyg och hotell finansieras.
Borde man då inte kunna starta ett företag och sälja dessa varor ungefär som Galne Gunnar. Jag räknade för många år sedan på hur man skulle kunna finansiera en butik som sålde pärlhalsband. Det är förståss vad många kineser också räknat på, men haken i resonemanget är att de inte får arbetstillstånd pga våra högt ställda krav.
Den andra invändningen i pressen gäller godtrohet och oförmåga att granska sina kinesiska partners. Mannen som man tror har kontoret på fickan visar sig ha 10 bolag varav några äger de andra, några är sovande, räkenskaperna är tre år gamla osv. Det krävs proffs för att få en bild av detta och proffsen vet att ta betalt.
En sak i sammanhanget som är lite förbryllande är uppgifterna om kinesers personliga förmögenhet. Det är inte lätt att bedöma förmögenhet. Ingvar Kamprad sade när han sommarpratade i juni att det var nys att han var en av världens rikaste män för han hade givit pengarna till en stiftelse som han låst och kastat nyckeln till. Forbes har därför ibland fått göra en del rättelser.
I Kina finns The Hurun Report som ges ut av Ruper Hoogewerf. www.hurun.net. Där listar han de nära 1000 rikaste. Är man med där har man sitt på det torra för den siste, nr 987 - en Mr Liu rongrui, har en förmögenhet på 100 milj USD. Hoogewerf tror att det finns lika många rika till, som inte rapporterat in sin förmögenhet. Så träffar man någon som utger sig ha stor förmögenhet är det inte svårt att kolla.
söndag 5 juli 2009
Sverigebilden igen
Vi hade bjudit in alla som läst på svenska universitet på högre nivåer till en träff som var välbesökt med 65 deltagare trots ösregn. Jag var ombedd att hälsa välkommen med ett tal. Visste inte riktigt vad de var intresserade av så jag hade två tal i huvudet. Valde till slut att tala om EU-ordförandeksapet och försökte säga att EU inte bara finns i Bryssel, det är mycket närvarande i Stockholm och andra huvudstäder.
Jag berättade om tvisten med parlamentet om att nominera Barosso och kostade på mig vitsen "har man vänner som Europaparlamentet behöver man inga fiender". Bara en person skrattade. Man måste tala om att nu tänker jag skämta, då kineser annars blir förvirrade av att man byter stil.
När kineserna efter några föredrag blev ombedda att berätta om sina intryck från Sverige var första inlägget: "Trist att svenska studenter super så hemskt mycket".
Vad skall man säga? Jag har inte sett en berusad kines här i Kina än. Blir kineserna osäkra när en svensk börjar skämta så förstår man hur de blir när de träffar en full svensk.
Det andra talet, det som jag inte höll, var om svenska studenttraditioner som spex (hade kunnat citera Härjarvisan ur Djingis Kahn), gluntarna, snapsvisor och allt det där som jag minns från min studenttid. Jag var glad att jag inte valde det talet.
Jag berättade om tvisten med parlamentet om att nominera Barosso och kostade på mig vitsen "har man vänner som Europaparlamentet behöver man inga fiender". Bara en person skrattade. Man måste tala om att nu tänker jag skämta, då kineser annars blir förvirrade av att man byter stil.
När kineserna efter några föredrag blev ombedda att berätta om sina intryck från Sverige var första inlägget: "Trist att svenska studenter super så hemskt mycket".
Vad skall man säga? Jag har inte sett en berusad kines här i Kina än. Blir kineserna osäkra när en svensk börjar skämta så förstår man hur de blir när de träffar en full svensk.
Det andra talet, det som jag inte höll, var om svenska studenttraditioner som spex (hade kunnat citera Härjarvisan ur Djingis Kahn), gluntarna, snapsvisor och allt det där som jag minns från min studenttid. Jag var glad att jag inte valde det talet.
fredag 3 juli 2009
Nästan paradiset
Var ute och promenerade och för att hitta en gata mitt emellan Huahai Road och Nanjing Road som heter Dagu Road, där jag inte varit tidigare. Egentligen är området förstört genom den stora motorvägen som går öst-väst genom Shanghai. både när man går och kör bil får man lära sig vissa vägar för att ta sig fram på de ställen där man kan komma under motorvägen.
Jag skulle köpa en DVD till en bekant och på den här gatan finns affärer som har den högsta kvalitén, dvs filmerna är inte inspelade av någon som sitter med en kamera i biosalongen. Plötsligt ser jag en gata som ser ut som en reklamaffisch för modernt boende. Längs gatan finns det mdoerna caféer, supereleganta massageställen (healing, örtbehandling, yoga), vinbutiker (Just Grapes som anses vara Shanghais bästa vinbutik) och så en drös DVD-butiker som verkar ha allt i filmväg. Längs gatan finns uteserveringar där unga människor 20-40 år sitter och verkar njuta av livet. Bakom butikerna ser jag ett jättestort modernt bostadsområde med 30-våningshus "Top of the City". Jag har sett deras annonser, det kostar inte mer än 10 000 för en 100 kvm-lägenhet.
Det är väl så här unga människor vill leva. Hyfsat billigt boende mitt i stan, caféer, massagställen, vin och nästan-gratis-filmer på en väldigt lugn gata.
Själv orkar jag inte följa med alla dessa nya filmer som ständigt spottas ut. Jag frågade i affären om de hade "classic movies". Do you mean classic or very classic, var motfrågan. Very classic, sade ja. Då tog de mig till en hörna där den första filmen jag såg var Alf Sjöbergs Fröken Julie från 1951 med Anita Björk och Ulf Palme. Inte illa för 7 RMB. Kanske kan jag intala mig att filmen är så gammal att det inte är ett royaltybrott att köpa en kopia.
Om någon svensk ser mig vid videobutiken kan jag alltid säga att jag är ute och letar efter platsen för generalkonsulatet från början av 20-talet. Det var på Weihai road som ligger där Top of the World-husen nu är belägda. Very classic consular area.
Jag skulle köpa en DVD till en bekant och på den här gatan finns affärer som har den högsta kvalitén, dvs filmerna är inte inspelade av någon som sitter med en kamera i biosalongen. Plötsligt ser jag en gata som ser ut som en reklamaffisch för modernt boende. Längs gatan finns det mdoerna caféer, supereleganta massageställen (healing, örtbehandling, yoga), vinbutiker (Just Grapes som anses vara Shanghais bästa vinbutik) och så en drös DVD-butiker som verkar ha allt i filmväg. Längs gatan finns uteserveringar där unga människor 20-40 år sitter och verkar njuta av livet. Bakom butikerna ser jag ett jättestort modernt bostadsområde med 30-våningshus "Top of the City". Jag har sett deras annonser, det kostar inte mer än 10 000 för en 100 kvm-lägenhet.
Det är väl så här unga människor vill leva. Hyfsat billigt boende mitt i stan, caféer, massagställen, vin och nästan-gratis-filmer på en väldigt lugn gata.
Själv orkar jag inte följa med alla dessa nya filmer som ständigt spottas ut. Jag frågade i affären om de hade "classic movies". Do you mean classic or very classic, var motfrågan. Very classic, sade ja. Då tog de mig till en hörna där den första filmen jag såg var Alf Sjöbergs Fröken Julie från 1951 med Anita Björk och Ulf Palme. Inte illa för 7 RMB. Kanske kan jag intala mig att filmen är så gammal att det inte är ett royaltybrott att köpa en kopia.
Om någon svensk ser mig vid videobutiken kan jag alltid säga att jag är ute och letar efter platsen för generalkonsulatet från början av 20-talet. Det var på Weihai road som ligger där Top of the World-husen nu är belägda. Very classic consular area.
onsdag 1 juli 2009
Dagens nyhet
är enligt CNN i Kina inte att Sverige övertagit ordförandeskapet utan att man i Kina från idag i princip bara säljer datorer med internetfilter - Green Dam, som skall skydda barn från pornogafi. CNN visade dock upp ett antal andra politiskt kända sajter som nog minst lika mycket varit i lagstiftarnas tanker.
CNNs rundfrågning bland datorförsäljare anger att man inte hunnit byta ut sortimentet. Regeringen hae därför alldeles nyss skjutit reformen på en osäker framtid. Till saken hör en proteströrelse bland kinesiska netizens. De utländska datorleverantörerna uppges cokså vara missnöjda, men så vitt jag vet är det ingen som yttrar sig.
CNNs rundfrågning bland datorförsäljare anger att man inte hunnit byta ut sortimentet. Regeringen hae därför alldeles nyss skjutit reformen på en osäker framtid. Till saken hör en proteströrelse bland kinesiska netizens. De utländska datorleverantörerna uppges cokså vara missnöjda, men så vitt jag vet är det ingen som yttrar sig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
