söndag 28 februari 2010

Shanghailanders


Vi var i lördags och lyssnade på Tess Johnston när hon presenterade sin självbiografi Permanently Temoporary. Tess var utsänd assistent på amerikanska UD från början av 1950-talet och hamnade i Shanghai tre gånger och har stannat där, de sista 15 åren som aktiv pensionär. Hon har givit ut ett tiotal böcker om västerländska byggnader i Kina alltifrån vräkiga palats till kyrkor och skolor. Med sin kinesiske fotograf Deke Erh måste hon ha tagit sig runt tusentals byggnader för att få fakta och bra bilder.

Hennes arbete har inte resulterat i något erkännande från det officiella Shanghai vad jag vet. Med så är det med "Shanghailanders", de lever sitt eget liv bland utlänningskolonin och trivs med att vara för sig själv. Utan Tess arbete skulle vi inte veta särskilt mycket om den västerländska arkitekturen i Shanghai.

Vid frågestunden pressades hon lite att berätta om vad som var mindre trevligt bland hennes stationeringar. Många trodde nog hon skulle säga Sydvietnam men hon tyckte inte det var så farligt då varken hon eller hennes vänner inte drabbades. Värst tyckte hon nog Teheran var.

Hon introducerades av Nora Sun till höger på bilden. Nora har varit Tess kollega på generalkonsulatet i Shanghai men mest är hon nog känd som Sun Yatsens dotterdotter. Såvitt jag vet är hon den enda av Suns barnbarn som spelar någon aktiv roll, men familjen har inte någon talesperson säger hon.

fredag 26 februari 2010

Makabra historier

Vet inte varför det alltid kommer ut så makabra historier i pressen om Kina. Läste i Herald Tribune om att man före det kinesiska nyåret hittar annonser från unga kvinnor som vill hyra en pojkvän att ta hem och visa upp under en vecka för att slippa kritik från föräldrarna för att de inte gifter sig. Grabben kan tjäna runt 5000 RMB på detta. Frågan är om en sån ohelig allians håller en hel vecka.

Om allt annat är fejk i Kina så är det kanske inte så naturligt med en fejk pojkvän.

Jag borde fått upp Malte Pripps text på nästet men har inte lyckats men han hade att hantera en situation när chauffören tog sig en bihustru och tydligen tog in henne i samma sovrum varefter försthustrun fick se vad som utspelades in flagranti varefter förstahustruns bröder slog honom gul och blå. En kollega fick medla framgångsrikt fram en lösning att chauffören bodde med andrahustrun under veckorna i ett rum ovanför garaget och med förstahustrun på veckosluten i det vanliga sovrummet.

tisdag 23 februari 2010

Äras den som äras bör - Malte Pripp



Just återkommen till Shanghai ser jag att mina kollegor har översatt en skrift av Malte Pripp om Shanghai under andra världskriget. Det ger ett tillfälle att kanske publicera den i en kinesisk tidskrift. Dokumenet är så välskrivet och på samma gång lite dråpligt att det vore läsvärt för en bredare allmänhet.

Att skriva en blogg från Shanghai känns lite banalt i jämförelse med Pripps beskrivning hur han tog han om hemlösa svenskar, kämpade för ett halvdussin andra länders intressen och levde ett tufft och obekvämt liv. Min enda tröst är att det väl är bra att samhället idag är bättre.

Malte Pripp var vår siste generalkonsul innan Sverige började trappa ner närvaron i Shanghai i mitten av 40-talet. Han var sonson till grundaren av Pripps bryggerier och hade därför getts namnet Malte. Han fortsatte på olika ambassader runt om i världen men när jag träffade honom 1996 var han 96 år och njöt sitt otium som pensionär i en lägenhet på Söder. Han hade en del foton från tiden i Shanghai men framför allt gav han mig sina nedskrivna minnen. Kanske gav han en kopia till UDs arkiv, men jag tror mitt ex är det enda som är lättillgängligt. Jag skall försöka lägga det här ut det på webben för intresserade.

Jag lägger också upp ett foto jag tog med honom, hans fru Ulla och de två efterföljande kanslisterna på GK i Shanghai, Herbert Gustavsson till vänster som var i Shanghai fram till 1950 och Åke Mellqvist till höger som var siste tjänsteman 1950-54. Dessa hade märkligt nog aldrig träffats tidigare.

Något år senare sökte jag honom igen och då hade han avlidit. Han hade enligt Ulla suttit och läst en katalog från en resebyrå och funderade över vilket hotell de skulle bo på i Mallorca vid nästa resa då han bad Ulla om ett glas vatten. När hon kom tillbaka från köket var han död. Att få leva ett så långt och innehållsrikt liv och kunna dö utan smärta medan man granskade hotell för nästa resa måste vara en nåd att bedja om.

lördag 20 februari 2010

Konkurrenskraft

Sitter på Helsingfors flygplats och begrundar prisnivån i Sverige, Finland och Kina. Säger man att renminbin är nere i en krona och att euron kostar 10 kronor så reser jag med ganska tomma resväskor i båda riktningarna. Större delen av min tid i Shanghai har renminbin kostat 1,10-1,30 och då har jag köpt med mig mycket från Sverige. Euron har ju länge legat på 10,50 -11 kronor så i Helsingfors har jag i princip aldrig köpt något. Nu är euron på väg ner under 10 kronor så nu kan man börja titta på priser i euroland igen. Läste i dagens Hufvudstadsbladet att finnarna gläds åt Greklands svårigheter för det tvingar ner euron och hjälper Finlands exportindustri. Finlandssvenskan kan verka lite rå i tonfallet ibland så troligen menar inte skribenten skadeglädje.

Motsatsen till skadeglädje borde bli något som "framgångssorg". Åker man Finnair och går omkring i den nya utlandsterminalen i Helsingfors kan man inte annat än fälla en tår över att SAS inte klarade av att bli en stor spelare på rutterna till Fjärran Östern. Jag minns när jag var med på en ceremoni i Bangkok för 15-20 år sedan när SAS lanserade den första dagflygningen från Fjärran Östern till Europa. Jan Carlsson höll ett inspirerande tal, ett thaiband spelade populära coverlåtar och alla fick en t-shirt. Alla trodde då på den visionen Jan Carlzon hade att SAS skulle bli "one of five in 95". T-shirten är enda påtagliga minnet av detta.

I morgon landar vi i Shanghai. Jag trodde inte jag skulle längta tillbaka men att pulsa omkring i snömodden i Stockholm i två veckor har skapat lite hemlängtan.

tisdag 16 februari 2010

Piratkopierad haibao


Shanghai Daily skrev häromdagen att det börjat dyka upp pirattillverkade EXPO-mascotar vilket gjort att priset måste sänkas från 95 till 50 Renminbi för en 30 cm Haibao. Tidningen uttrycker lite oro för att piratprodukter kan vara hälsovådliga.

Det är en sund reaktion men det låter lite egendomligt att tidningen struntar i piratkopieringen av allt annat. Tror man på allvar att folk är upprörda över att mascoten pirattillverkas. Det är ju det som är själva essensen av Shanghai! Allt är fake.

När jag första gången kom till Taiwan 1988 fanns det en bokhandel där utländska böcker pirattrycktes av förlaget Caves. Det var inte olagligt i Taiwan för man hade inte skrivit på några avtal eftersom ingen ville skriva avtal med Taiwan. Det var så jag skaffade mig Joseph Needhams Science and Civilization in China och Cambridge History of the Chinese Civilization. Sen fick man taiwaneserna att göra egna åtaganden och det hela försvann.

Överkapacitet i Kina

Jag läser en rapport av EUCCC, den europeiska handelskammaren i Kina om att det nu råder en ohyggligt stor överkapacitet. Man skriver att kinesiska statsägda bolag aldrig betalat ut vinstmedel till staten. Vet ej om det är sant men går man tillbaka 10 år var det nog inget som gick med vinst. Överkapacitet inom flera sektorer i Kinas tunga industri, stål, aluminium, cement, kemikalier, men även verkstadsprodukter som vindkraftverk. Kapacitetsutnyttjande beräknas till 60-70% och det innebär att man förr eller senare får gå in för antingen:

1) att dumpa priser för att exportera
2) pressa fram fler investeringar som kräver stål, cement etc eller
3) stänga ner.

Det sistnämnda ligger nog inte för regeringen så frågan är om man kommer att fortsätta investera i infrastruktur som inte behövs.

Ett av skälen till denna utveckling är att lokala myndigheter är beroende av expansion men har liten glädje av de statliga bolagens vinster eftersom de inte delar ut vinstmedel utan bara lägger pengarna på hög.

Utländska bolag betalar dock vinstskatt lokalt och inte nationellt som i Sverige. Det leder till ett oerhört intresse bland kommunerna att få utländska investeringar. Frågan är om det inte är en bra morot som vi borde ta efter. I Kina finns ingen kommunal inkomstskatt så det enda sättet att få in pengar är vinst från privata företag och att sälja mark.

Ett annat argument i rapporten som gör mig lite osäker är när man citerar en studie som visar att alla bubblor föregåtts av en kreditexpansion. Det är ju vad vi sett i Kina sista året men frågan är om bubblan hunnit växa ut än.