Nanjingmassakern

I år är det 80 år sedan massakern i Nanjing 1937. Jag har just läst fyra böcker om massakern

Iris Chang: The Rape of Nanking (1997)
The Good Man of Nanking - The Diaries by John Rabe (1998)
Mo Hayder: The Devil of Nanking (2004)
The Picture Collection of Nanjing Massacre and Information Rescue (2002)

Jag tror att Nanjingmassakern är världens mest nedtystade folkmord. Antalet mördade kineser var säkerligen mer än 200 000 och de metoder som de japanska soldaterna använde var minst sagt bestialiska. Att gasa ihjäl tusentals försvarslösa i en kammare är fruktansvärt nog, men att  kallblodigt mörda person efter person, skära ut inälvorna med bajonett, äta genitalierna osv osv är något annat.

Varför är det nedtystat? Dels för att Japan fortfarande inte vill erkänna sina brott från andra världskriget, dels för att Kina inte vill tillåta att anti-japanska känslor tar överhanden i landet.

Jag och Anita var i Nanjing en hel sommar 1981 och vi hörde inte ett ord om massakern. När jag var generalkonsul i Shanghai 1996-99 inträffade 60-årsagen, men jag minns ingen aktivitet. Iris Changs bok kom ut då och är standardverket.

När jag var i Shanghai som generalkonsul andra varvet och vi hade EU-ordförandeskapet 2009 tog jag EUs generalkonsuler på deras första gemensamma resa utanför Shanghai just till Nanjing. Vi besökte det då nyligen invigda monumentet kring massakern.  Jag höll ett tal om Europas bittra minnen av förintelsen, något ologiskt då Sverige var enda närvarande landet som inte deltog i andra världskriget (portugisen var inte med), men jag märkte föga av intresse. De kinesiska värdarna sade att man hade akademiskt utbyte med några universitet. Jag frågade om någon japansk politiker besökt monumentet. De sade att den japanske generalkonsuln i Shanghai var högste officielle japan som hade japanskt tillstånd åka dit.

När man läser Iris Changs bok blir man så upprörd att man bara kan läsa en sida i taget, sen måste man vila. Hon förklarar hur de japanska soldaterna var hjärntvättade i att kineserna var ett lägre stående folk. Den blinda lydnaden av den japanska kejsarmakten är naturligtvis en pusselbit, japanernas perversa sexuella läggning som gjorde att  alla kinesiska kvinnor våldtogs för att därefter avrättas, en annan.

Mo Hayders bok är en deckare där en kvinnlig brittisk forskare är på jakt efter i Japan efter en film om massakern och hamnar mitt emellan en äldre kinesisk forskare och en gammal japansk militär. Det visar sig att båda hade stridit i Nanjing mot varandra. Detta är dock som sagt en deckare och ingen annan film om massakern är känd mer än den amerikanske missionären John Magee's. En utlänning i Tokyo blir lätt förvirrad, som i Lost in Translation, men här är det i ett kusligt sammanhang.

The Good Man of Nanjing är en samling av den tyske Siemenschefen John Rabes nedteckningar. Rabe var ledare för den skyddade zonen i Nanjing, ett stort område i nordöstra Nanjing med bl.a. flera universitet, där 250 000 kineser kunde skyddas. Dessa var de fattiga Nanjingborna, de rika hade redan flytt. Det märkliga med Rabe var att han var nazist och vice ordförande för NSDAP i Nanjing. Japan hade en allians med Nazityskland och Rabe bar ständigt sin hakkorsarmbindel och hötte mot japanska soldater som ville tränga in i zonen. Utan Rabe hade nog zonen kollapsat och kineserna avrättats. Han hade visserligen ett dussin amerikanska medhjälpare, missionärer och läkare, men Japan hade bara förakt mot USA, medan man hade respekt för Tyskland.

Rabe känns som en europeisk hjälte. Han lämnade Tyskland redan före Weimarrepubliken och hade bott i Kina och arbetat för Siemens allt sedan dess. Allt det han kämpade för i Nanjing gick tvärtemot vad nazisterna gjorde i Tyskland från och med Kristallnatten 1936. Sen lämnar Rabe Kina 1938 och bor i Berlin under hela kriget tills han dog 1950. Hans vittnesmål om Nanjing tystades ner av Nazityskland. Varför teg han då? Intrycket man får av hans dagbok är att han levt så länge i Kina att han bara inte kunde lämna sina kinesiska anställda och de fattiga människorna. Jag har inget val säger han, när de flesta andra tyskar flyr Nanjing. I hans trädgård har 650 kineser grävt ner sig för att skydda sig mot bomber. Varje dag måste han rycka ut och argumentera med japanska militärer. Parallellen med Raoul Wallenberg i Budapest är slående. Jag vet inte varför han teg i Berlin. Han fortsatte att arbeta på Siemens med att hjälpa Siemensanställda i Asien. Efter kriget ansökte han om denazifiering. De tyska myndigheterna sade nej, den inkommande brittiska administrationen i den delen av Berlin där han bodde sade dock ja. Det viktiga är att han visade enormt mod i Nanjing.

Den fjärde boken är den officiella bok som säljs vid minnesutställningen i Nanjing. Det är en ohygglig samling foton som visar hur bestialiskt japanerna gick fram. Det dussintal  utlänningar som arbetade i skyddszonen porträtteras korrekt och med beundran. Den internationella uppmärksamheten redovisas. Krigsrättegångarna mot japaner redovisas (A-klass i Tokyo och B-klass i Nanjing). Det man saknar är dock ställningstaganden av Chiang Kai-shek och Mao Zedong.