Så är jag tillbaka i Sverige efter 4 år i Shanghai. Den här bloggen kommer inte att uppdateras men jag kommer i detta inlägg att successivt införa en del summeringar.
1. Den fråga som ständigt kommer i mina tankar är hur vackert och rent Sverige är men man kan inte leva av ren luft utan hårt och målmedvetet arbete och där är man bra på i Kina. Jag möter många i Sverige och hela Europa som ser hot och problem i Kina. Samtidigt är svenskar som bor i Kina väldigt optimistiska och viftar bort de problem som man ni Europa och USA känner. Varför? Jag har grunnat på denna fråga om de olika förhållningssätten i flera år. Jag tror mitt svar på frågan är att de svenskar (och andra utlänningar naturligtvis) som arbetar i svenska i Kina inte har något att frukta av att Kina slår ut Europas industri. De har ju redan flyttat till det vinnande laget så att säga. Where you stand depends on where you sit!
2. Kulturskillnader -finns de? Varje månad har jag haft kontakt med någon student, forskare eller journalist som håller på om kulturskillnader Sverige - Kina. Sen har jag en del personer i min omgivning som är så trötta på detta att de helt sonika säger att det inte finns några kulturskillnader. Min slutsats är. A) det är större kulturskillnader mellan män och kvinnor än mellan svenskar och kineser. Avståndet mellan Sverige och Kina är helt enkelt mindre än mellan Mars och Venus. B) om det nu finns skillnader så är det en möjlighet att lära sig något intressant. Vive la difference som fransmännen säger om skillnaden män-kvinnor.
3. Fiendens fiende
Jag grubblar ibland varför kinesers resonemang är så förutsägbara. Inte minst när jag nu är tillbaka i Sverige och skall förstå svenskar. Det jag kom fram till är att kineser utgår från sitt egenintresse och raskt kommer fram till en ståndpunkt. Därför inget problem att gilla fiendens fiende. Det var för övrigt i Kina jag först såg det begreppet användas i politiken. Det var när Franz Josef Strauss besökte Kina i början av 70-talet och togs emot som en gammal god vän, ja ni kan räkna ut varför.
torsdag 19 juli 2012
måndag 16 juli 2012
Nya värderingar -2 att lära sig kinesiska
Wall Street Journal hade en artikel om amerikanska familjer som flyttar till Kina för att baranen skall få lära sig mandarin
http://online.wsj.com/article/SB10001424052702303640804577490671473322992.html?mod=googlenews_wsj
Man vet inte om man skall skratta eller gråta, för en bit ner i artikeln står det att det tar tre gånger längre tid att lära sig mandarin än spanska, två världsspråk. Vad är det man utsätter barnen för. Det är heller inte några kufar som flyttar till Kina utan det verkar som om det är personer från den amerikanska eliten, hedge fund managers osv.
Hur många av alla dessa som kämpar med kinesiska kommer att behärska den? En liten bråkdel. Själv lade jag ner tre år av mitt liv för att lära mig värdelösa östeuropeiska språk. Jag har länge försökt rättfärdiga det med att jag lärde mig viktiga europeiska kulturer. Innerst inne inser jag att det var dålig utdelning.
Så till frågan var i Kina man kan lära sig bra kinesiska. Glöm Peking och Shanghai om du är mån om barnens hälsa. I de flesta platser talar man för övrigt konstiga dialekter. Taiwan är nog ett av de bästa platserna fortfarande tror jag, men då blir det förstås oförenklade tecken. Om man hittar en stad vid havet som Qingdao eller Yantai på Shandonghalvön så har man i allafall en behaglig miljö. Kunming är en annan stad som har bra klimat året om. Tyvärr hann jag aldrig dit.
http://online.wsj.com/article/SB10001424052702303640804577490671473322992.html?mod=googlenews_wsj
Man vet inte om man skall skratta eller gråta, för en bit ner i artikeln står det att det tar tre gånger längre tid att lära sig mandarin än spanska, två världsspråk. Vad är det man utsätter barnen för. Det är heller inte några kufar som flyttar till Kina utan det verkar som om det är personer från den amerikanska eliten, hedge fund managers osv.
Hur många av alla dessa som kämpar med kinesiska kommer att behärska den? En liten bråkdel. Själv lade jag ner tre år av mitt liv för att lära mig värdelösa östeuropeiska språk. Jag har länge försökt rättfärdiga det med att jag lärde mig viktiga europeiska kulturer. Innerst inne inser jag att det var dålig utdelning.
Så till frågan var i Kina man kan lära sig bra kinesiska. Glöm Peking och Shanghai om du är mån om barnens hälsa. I de flesta platser talar man för övrigt konstiga dialekter. Taiwan är nog ett av de bästa platserna fortfarande tror jag, men då blir det förstås oförenklade tecken. Om man hittar en stad vid havet som Qingdao eller Yantai på Shandonghalvön så har man i allafall en behaglig miljö. Kunming är en annan stad som har bra klimat året om. Tyvärr hann jag aldrig dit.
tisdag 10 juli 2012
Nya värderingar
Jag hörde ett TV-reportage om kinesisk konst. Idén var att nu är det kineserna som är de största köparna hos Christies och Sothebys. De betalar fantasisummor för en del värdefulla kinesiska föremål.
Vad detta kommer att innebära på sikt är att konstvärldens värderingsskala ändras. Om kinesisk konst är dyrast så blir den också förnämast och vi kommer att inse att det inte är florentinska och venetianska mästare som gjort högstående konst utan kineser som gjort tuschmålningar, porslinsarbeten och jadearbeten. Jag undrar hur framtidens lektoner i konsthistoria kommer att se ut.
För några år sedan dök rysk konst upp från 188-talt och ryska oligarker stod i centrum. Uppsala Auktionskammare var specialister på rysk kont och de blev berömda. Själva konsten tycker jag var medelmåttig och nu pratar ingen längre om det. Så lätt går inte den kinesiska vågen över.
Däremot är jag lite tveksam till den moderna kinesiska konsten. Lite pop-konst över en hel del man ser och föga originalitet. jag hade tänkt ta med mig en del kopior hem men det föll på att det var inget jag riktigt gillade.
Vad detta kommer att innebära på sikt är att konstvärldens värderingsskala ändras. Om kinesisk konst är dyrast så blir den också förnämast och vi kommer att inse att det inte är florentinska och venetianska mästare som gjort högstående konst utan kineser som gjort tuschmålningar, porslinsarbeten och jadearbeten. Jag undrar hur framtidens lektoner i konsthistoria kommer att se ut.
För några år sedan dök rysk konst upp från 188-talt och ryska oligarker stod i centrum. Uppsala Auktionskammare var specialister på rysk kont och de blev berömda. Själva konsten tycker jag var medelmåttig och nu pratar ingen längre om det. Så lätt går inte den kinesiska vågen över.
Däremot är jag lite tveksam till den moderna kinesiska konsten. Lite pop-konst över en hel del man ser och föga originalitet. jag hade tänkt ta med mig en del kopior hem men det föll på att det var inget jag riktigt gillade.
måndag 9 juli 2012
Nedräkningen börjar
Bara en vecka kvar i Kina och nu gäller det att göra rätt saker.
1. Handla något? Jag kollar runt och finner att priserna nu är på svensk nivå på nästan allt. Renminbin står i 1,10 mot SEK och den kursen är nog korrekt (för drygt ett tår sedan var den 0,90). Det blir en cykel till för här finns bra cyklar som man kan parkera i Stockholm utan att bli ruinerad om de stjäls. Nåväl jag har blivit bestulen på 2 cyklar i Shanghai så det enda som gäller är låst som väger lika mycket som halva cykeln.
Jag skulle gärna vilja köpa lite fler imitationer av antika föremål, men var skall man ha allt. Man har inte behov av mer än ett schackspel, ett mahjongspel och ett kinesiskt schackspel t.ex.
1. Handla något? Jag kollar runt och finner att priserna nu är på svensk nivå på nästan allt. Renminbin står i 1,10 mot SEK och den kursen är nog korrekt (för drygt ett tår sedan var den 0,90). Det blir en cykel till för här finns bra cyklar som man kan parkera i Stockholm utan att bli ruinerad om de stjäls. Nåväl jag har blivit bestulen på 2 cyklar i Shanghai så det enda som gäller är låst som väger lika mycket som halva cykeln.
Jag skulle gärna vilja köpa lite fler imitationer av antika föremål, men var skall man ha allt. Man har inte behov av mer än ett schackspel, ett mahjongspel och ett kinesiskt schackspel t.ex.
söndag 8 juli 2012
Uflykt till Nantong
Ar en dag i Nantong för att vara med ombygstarten på IKEAs möbelfabrik. Det var första gången jag var i Nantong på tre år efter vi haft bråk om den enda fabriken vi då hade i staden. Jag minns att jag vid ett möte med borgmästaren utbrast "There is no justic e in Nantong!". Min tolk hade faktiskt kurage att översätta det vilket överraskade mig.
Nu har den fabriken kommit på fötter och jag hade int elängre någon anledning att bojkotta Nantong. Fabriken går faktiskt med vinst (av helt egen krafrt) men problemen i stan är kvar. Ingen duktig person vill stanna i Nantong, alla flyttar till Shanghai som med den nya bron bara är 2 timmar bort. Inga duktiga personer från Suzhou som ligger vid södra brofästet, vill heller åka norrut. Subei som Jiangsu norr om Yangtze heter är en trist landsända utan något lockande. Kanske det dock är intressant för företag som IKEA för man kan säkert få mer eller mindre gratis land och låga arbetskraftsostnader.
Nu har den fabriken kommit på fötter och jag hade int elängre någon anledning att bojkotta Nantong. Fabriken går faktiskt med vinst (av helt egen krafrt) men problemen i stan är kvar. Ingen duktig person vill stanna i Nantong, alla flyttar till Shanghai som med den nya bron bara är 2 timmar bort. Inga duktiga personer från Suzhou som ligger vid södra brofästet, vill heller åka norrut. Subei som Jiangsu norr om Yangtze heter är en trist landsända utan något lockande. Kanske det dock är intressant för företag som IKEA för man kan säkert få mer eller mindre gratis land och låga arbetskraftsostnader.
fredag 6 juli 2012
Fler läsarreaktioner (4)
Det här blir sista funderingen kring de synpunkter som Alex hade i sin blog.
Han utgjuter sig lite över att konsulatets personal hamnat så i fokus.
De är självklart överrepresenterade men det finns en del att säga om det.
Jag hade först tänkt att skriva konsulatets historia i och med att vi kunde fira 100 år med utsänd personal. jag skrev till Svenska Klubben och föreslog ett gemensamt anordnat 100-årsfirande, men de sade nej och då stod jag med en bokidé.
Det fanns dock flera personer i denna historia som jag inte kunde hitta något intressant om. Evert Åkerhielm (1919-1921) som var generalkonsul i början av 20-talet finns bara i längderna som initiativtagare till svenska Föreningen. Johan Lilliehöök var generalkonsul 10 år från 1922-1932 men jag hittade ingenting mer än en massa politiska rapporter trots att jag jagade upp hans sonsons som var en tidigare UD-kollega och skrivit till Lilliehööksa släkföreningen. Han efterträdare Einar Lindquist (1932-36) har skrivit en del roliga berättelser om personalens eländiga levnadsvillkor (OBS de åren var Shanghais guldålder!) men sånt har inget intresse för utomstående.
Det jag verkligen ville ha mer information om var tändsticksfabriken, men trots att jag organiserade ett helt koppel av personer fick jag inte fram mer än ett antal fotografier över arbetare vid vedgården utanför fabriken. Fotona visar kinesiska kulier som bär (ja, bär) stora stockar som skall bli tändstickor. Såna bilder vågar man inte publiceras utan att ha dubbel- och trippelkollat.
Han utgjuter sig lite över att konsulatets personal hamnat så i fokus.
De är självklart överrepresenterade men det finns en del att säga om det.
Jag hade först tänkt att skriva konsulatets historia i och med att vi kunde fira 100 år med utsänd personal. jag skrev till Svenska Klubben och föreslog ett gemensamt anordnat 100-årsfirande, men de sade nej och då stod jag med en bokidé.
Det fanns dock flera personer i denna historia som jag inte kunde hitta något intressant om. Evert Åkerhielm (1919-1921) som var generalkonsul i början av 20-talet finns bara i längderna som initiativtagare till svenska Föreningen. Johan Lilliehöök var generalkonsul 10 år från 1922-1932 men jag hittade ingenting mer än en massa politiska rapporter trots att jag jagade upp hans sonsons som var en tidigare UD-kollega och skrivit till Lilliehööksa släkföreningen. Han efterträdare Einar Lindquist (1932-36) har skrivit en del roliga berättelser om personalens eländiga levnadsvillkor (OBS de åren var Shanghais guldålder!) men sånt har inget intresse för utomstående.
Det jag verkligen ville ha mer information om var tändsticksfabriken, men trots att jag organiserade ett helt koppel av personer fick jag inte fram mer än ett antal fotografier över arbetare vid vedgården utanför fabriken. Fotona visar kinesiska kulier som bär (ja, bär) stora stockar som skall bli tändstickor. Såna bilder vågar man inte publiceras utan att ha dubbel- och trippelkollat.
torsdag 5 juli 2012
Fler läsarreaktioner (3)
En punkt Alex (i Kina) tar upp med viss emfas är att forskning om något i Kina måste göras med kinesiska källor. Jag vet inte riktigt vad han menar med källor men i boken har jag beskrivit att jag gått igenom allt som finns under sökordet Sweden samt Ruidian i Shanghais stadsarkiv. Där finns en hel del, men nöjet förstördes lite grann av att det fanns en kines som hette Fang Ruidian och han hade inget att göra med Sverige, trots sitt förnamn.
Fram till andra världskriget bodde svenskarna i International Settlement och Franska koncessionen så de dokument som finns i dessa förvaltningar är ju inte på kinesiska. Efter 1949 försvann svenskarna så det som finns kvar gäller besök från Sverige, i regel av vänligt sinnade freds- och kulturorgansationer.
När jag publicerade boken om ostindiehandeln (The Golden Age of China Trade) var jag angelägen att ha kinesiska källor Det visade sig att underlaget var väldigty torftigt. Ofta visste inte kineserna vilka som var svenskar, danskar, holländare etc. och arkiven hade skingrats på många håll. Även kinesiska forskare fann det lättare att arbeta med utländska källor.
Boken "Shanghai, Shanghai!" har ett intressant avsnitt om den svenska tändsticksfabriken där man intervjuar före detta anställda för att ta reda på om de svenska arbetsgivarna var bättre än andra. Svaret var nej, vilket kanske spelade tidens (1980) uppfattning. På samma sätt skulle man velat intervjua sådana kineser som varit anställda i senare decenniers svenska företag men då utgör den stora luckan 1950-1990 ett problem.
Fram till andra världskriget bodde svenskarna i International Settlement och Franska koncessionen så de dokument som finns i dessa förvaltningar är ju inte på kinesiska. Efter 1949 försvann svenskarna så det som finns kvar gäller besök från Sverige, i regel av vänligt sinnade freds- och kulturorgansationer.
När jag publicerade boken om ostindiehandeln (The Golden Age of China Trade) var jag angelägen att ha kinesiska källor Det visade sig att underlaget var väldigty torftigt. Ofta visste inte kineserna vilka som var svenskar, danskar, holländare etc. och arkiven hade skingrats på många håll. Även kinesiska forskare fann det lättare att arbeta med utländska källor.
Boken "Shanghai, Shanghai!" har ett intressant avsnitt om den svenska tändsticksfabriken där man intervjuar före detta anställda för att ta reda på om de svenska arbetsgivarna var bättre än andra. Svaret var nej, vilket kanske spelade tidens (1980) uppfattning. På samma sätt skulle man velat intervjua sådana kineser som varit anställda i senare decenniers svenska företag men då utgör den stora luckan 1950-1990 ett problem.
onsdag 4 juli 2012
Fler läsarreaktioner (2)
Jag fortsätter med en annan punkt Alex i Kina) tog upp, att det är jobbigt att läsa "gammalnorska".
Jag frågade en del personer till råds hur jag skulle göra med norska texter och de med gammalsvensk stavning. Rekommendationerna var entydiga, behåll texterna som de är. Det var också min egen uppfattning men jag var inte säker för man måste ta hänsyn till om läsarna förstår texten. Det är ju inte meningen att man måste ha ett lexikon för att läsa en svensk bok.
När det gäller gammalsvensk stavning så tycker jag inte det är svårt. Det är mest "hv" istf "v" och pluralformer i verben.
När det gäller norskan är det knepigare av flera skäl. Dels är den del ord svåra och dels har det norska språket ändrats. De som skrev för 100 år sedan skrev på ett sätt som ligger nära danskan. För oss är det lättare att läsa än dagens norska. När jag pratade med norska kollegor tyckte de dock att man skall skriva som man gör idag. Det verkade lite konstigt för mig när poängen vara att vi mycket väl kan läsa som de skrev för 100 år sedan.
Jag tycker norskan är ett språk med underbar klang och man känner sig genast förflyttad till de norska fjordarna och bergen när man läser en norsk text. Detsamma kan man ju inte säga om finlandssvenskan som är för lika vårt eget språk.
I Kina har man samma diskussion om texter med traditionella karaktärer. Många unga kan inte läsa dem men akademiskt utbildade personer har inga problem. Det är lite en fråga för vem man skriver. Jag har mest haft personer med min egen erfarenhet som målgrupp. Skulle man skriva en bok för den som inget vet om Kina skulle det bli väldigt elementärt. Såna böcker måste också skrivas men det för någon annan göra.
Jag frågade en del personer till råds hur jag skulle göra med norska texter och de med gammalsvensk stavning. Rekommendationerna var entydiga, behåll texterna som de är. Det var också min egen uppfattning men jag var inte säker för man måste ta hänsyn till om läsarna förstår texten. Det är ju inte meningen att man måste ha ett lexikon för att läsa en svensk bok.
När det gäller gammalsvensk stavning så tycker jag inte det är svårt. Det är mest "hv" istf "v" och pluralformer i verben.
När det gäller norskan är det knepigare av flera skäl. Dels är den del ord svåra och dels har det norska språket ändrats. De som skrev för 100 år sedan skrev på ett sätt som ligger nära danskan. För oss är det lättare att läsa än dagens norska. När jag pratade med norska kollegor tyckte de dock att man skall skriva som man gör idag. Det verkade lite konstigt för mig när poängen vara att vi mycket väl kan läsa som de skrev för 100 år sedan.
Jag tycker norskan är ett språk med underbar klang och man känner sig genast förflyttad till de norska fjordarna och bergen när man läser en norsk text. Detsamma kan man ju inte säga om finlandssvenskan som är för lika vårt eget språk.
I Kina har man samma diskussion om texter med traditionella karaktärer. Många unga kan inte läsa dem men akademiskt utbildade personer har inga problem. Det är lite en fråga för vem man skriver. Jag har mest haft personer med min egen erfarenhet som målgrupp. Skulle man skriva en bok för den som inget vet om Kina skulle det bli väldigt elementärt. Såna böcker måste också skrivas men det för någon annan göra.
tisdag 3 juli 2012
Fler läsarreaktioner (1)
Hittade en recension av min bok som en bloggare Alex i Kina skrivit. Jag känner honom inte men han ger intryck av att vara student eller i allafall en ung person. Av det skälet blev jag inte helt överraskad av att ha hade en del kritiska synpunkter. Jag tar upp dem en och en och här är den första.
Alex tycker att titeln är missvisande och att den borde varit något à la “Sveriges konsulat och dess personals öden 1847-2012″. Böcker har ju inte alltid exaka titlar men frågan här är väl mindre om titeln än om konsulatet har fått för stor plats i beskrivningen.
Den motsvarande norska boken har en bredare beskrivning av den norska kolonin medan den danska och den tyska boken bara handlar om den diplomatiska representationen. De norska boken är i särklass bäst men man hade då två forskare som satt flera år i Norge och kunde besöka företag, kvarlevande släktingar etc.
Jag tycker dock att jag har med massor av svenskar som inte hade något med konsulatet att göra. Tanken var att ingen viktig person skall förbigås. Sen kan man kanske hitta en del livsöden bland anlita människor som är läsvärda. Historien jag har om mannen i bambuburen är ett exempel. Jag hade hoppats hitta en del i Georg Stenlunds bok om sin tid som polis i Shanghai under 1920-talet men blev besviken. Dels var han bara polis under två år, dels var han bara med om en dramatisk insats. En annan bok med de lovande titeln "En ungkarls erfarenheter i Shanghai på 1930-talet" finns bara registrerad på ett bibliotek i Sverige, KB, men det exemplaret är förkommet!
Sen kan jag hålla med om att det finns en del uppgifter om konsulatet såsom lista på konsuler och konsulatets adresser som är ointressant för en del, men här är frågan om att skriva något som är intressant även om många år framåt i tiden.
Alex tycker att titeln är missvisande och att den borde varit något à la “Sveriges konsulat och dess personals öden 1847-2012″. Böcker har ju inte alltid exaka titlar men frågan här är väl mindre om titeln än om konsulatet har fått för stor plats i beskrivningen.
Den motsvarande norska boken har en bredare beskrivning av den norska kolonin medan den danska och den tyska boken bara handlar om den diplomatiska representationen. De norska boken är i särklass bäst men man hade då två forskare som satt flera år i Norge och kunde besöka företag, kvarlevande släktingar etc.
Jag tycker dock att jag har med massor av svenskar som inte hade något med konsulatet att göra. Tanken var att ingen viktig person skall förbigås. Sen kan man kanske hitta en del livsöden bland anlita människor som är läsvärda. Historien jag har om mannen i bambuburen är ett exempel. Jag hade hoppats hitta en del i Georg Stenlunds bok om sin tid som polis i Shanghai under 1920-talet men blev besviken. Dels var han bara polis under två år, dels var han bara med om en dramatisk insats. En annan bok med de lovande titeln "En ungkarls erfarenheter i Shanghai på 1930-talet" finns bara registrerad på ett bibliotek i Sverige, KB, men det exemplaret är förkommet!
Sen kan jag hålla med om att det finns en del uppgifter om konsulatet såsom lista på konsuler och konsulatets adresser som är ointressant för en del, men här är frågan om att skriva något som är intressant även om många år framåt i tiden.
måndag 2 juli 2012
Typisk transport av grind i Shanghai
Vad gör mannen framför mig i trafiken. Han transporterar någon slags grind. Om jag kommer för nära honom får jag kankse en grind i bilsidan. Svårt att förklara för arbetsgivaren i Sverige som kanske inte hört denna typ av farliga transporter. Som många andra kör mannen med båda fötterna nära marken för att kunna klara sig i alla väder.
När jag ser grinden tänker jag på när jag var i Hongkong och man visade mig sådana grindar där bäckarna rinner ut i havet. Man sade att de var till för att rensa avfallet. Jag frågade om inte avfallet lätt slank emellan grindspjälorna. De svarade att är det var skyfall kunde allt möjligt rinna ner i bäckarna och grindarna stoppad i alla fall större saker som döda grisar och cyklar.
söndag 1 juli 2012
Läsarreaktioner på Shanghaiboken
Nu har de första som läst Shanghaiboken hört av sig.
Helt givet att de som har stort intresse för Shanghais historia finner även de historiska avsnitten spännande.
De som inte är särskilt intresserade av Shanghai har mest fäst sig vid Malte Pripps underbara rapport från andra världskriget.
Jag har fått srort intresse for norrmän här i Shanghai som ine alltid varit medvetna om hur nära Sverige och Norge stod varandra här i Shanghai före unionsupplösningen.
Flera frågor har kommit om olika svenska släktingar som varit här. det krävs en hel del arkivarbete för att spåra dem men alla finns i matriklarna.
Helt givet att de som har stort intresse för Shanghais historia finner även de historiska avsnitten spännande.
De som inte är särskilt intresserade av Shanghai har mest fäst sig vid Malte Pripps underbara rapport från andra världskriget.
Jag har fått srort intresse for norrmän här i Shanghai som ine alltid varit medvetna om hur nära Sverige och Norge stod varandra här i Shanghai före unionsupplösningen.
Flera frågor har kommit om olika svenska släktingar som varit här. det krävs en hel del arkivarbete för att spåra dem men alla finns i matriklarna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
