Nytt sätt att ta sig fram i Shanghai

En svensk besökare gjorde experimentet att inte åka taxi utan förlita sig på det nya tunnelbanenätet. Nu är det lite som i t.ex. Paris att man ser ett avstånd på kartan och ser olika möjligheter med tunnelbanan, åka norrut och byta en gång eller åka söderut och byta två gånger etc. Det var omöjligt så sent som för ett år sedan men nu är alla planerade innerstadslinjer på plats. Det är ju extremt billigt också med biljettpriser mellan 3 och 6 kronor.

Det är inte alltid bekvämt för det tar ett tag att lära sig hur man får en sittplats i konkurrensen. Som svensk måste man stå främst vid dörren och kasta sig mot en tom plats. Det är troligt att någon kines som kommer bakifrån kommer att lyckas kasta sig förbi dig och sno platsen så man får alltid räkna med att det blir ståplats.

Tågen verkar gå med högst fem minuters mellanrum men det är en del ganska långa promenader vid byte av linjer. Kineserna har också egenheten att förlänga promenader genom att ställa ut avgränsningar med band precis som på en flygplats där man kan få gå meningslösa omvägar i zick-zak. Någon som tillverkar de där banden måste göra enorma pengar.

På tal om att göra pengar pratade jag med någon som kände till exporten av wuwuzuelor under fotbollsVM. Trots att hela den fotbollsintresserade världen sprang omkring och blåste i de där missljudande instrumenten var det ingen större vinst för Kina. De sålde dem för 1,20 styck trots att de kostade bortåt en hundralapp vid stadium så någon skrupelfri mellanhand skodde sig bra. Det där är en sak som jag tror vi ofta inte tänker på när vi ser billig kinesisk import våra affärer. Kineserna har inte riktigt lärt sig att ta betalt och det är inte tillverkaren som gör de stora pengarna utan importören.