Det är ett öronbedövande mediauppbåd kring toppmötet i Washington melan Hu och Obama. Jag kan inte påminna mig förut ha bevittnat en kinesisk spänning inför ett besök på samma sätt. Är det här tillfället när Kina skall ta över stafettpinnen som världens viktigaste land. En del kineser funderar nog i sådana banor. De stärks kanske i sin uppfattning av att det finns ett otal amerikanska professorer och Kinakännare som ställer sig upp i kinesiska TV-intervjuer och spekulerar vilt i samma riktning.
Det är bra med akademiker som ställer frågor men ännu bättre med dem som ger svar och det gör sällan akademikerna. Jag tycker vid det här laget jag har hört alla tänkbara teorier från akademiker och behöver inte höra fler. Däemot vill jag höra fler kineser som talar om vad de skall göra med sin nyvunna makt.
Igår var jag på middag och någon vid mitt bord utbrast att här är vi ju alla BRICS (utom svensken och någon annan). Där satt representanter för Brasil, Russia, India, China och South Africa. När de själva upptäckte denna konstellation greps de av lätt glädjeyra. Jag stirrade brasilianaren rakt i ögonen och frågade. "Nå vad vill ni i BRICS egentligen göra åt världsordningen?". Han anade nog att nästa fråga skulle gälla klimatpolitiken. "Vi är alla i samma fas i vår utveckling" sade han "och vi har samma problem". OK tänkte jag, de är i allfall väluppfostrade och säger inga dumheter.
Sen sade någon att Sydkorea vill gå med i BRICS. Jag har slutat häpna över Sydkorea för de vill vara med i alla tänkbara grupper, utvecklade länder och u-länder, stora och små. De vill ha alla världsutställningar, ha ordförandeposten i alla internationella organsationer och vara värd för alla OS och VM. Men jag blir trött på dem som maxar allt i alla lägen utan att ha någon klar profil. Tacka vet jag Island. De intresserar sig huvudsakligen för priset på torsk.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Har du verkligen något underlag för att kritisera akademikerna. De gör väl sitt bästa att uttolka vad ibland rätt slutna organsationer som utrikesministerier håller på med.
Akademiker
När jag för några år sedan gick ienom Kina-Taiwanfrågan hade jag anledning att studera vad amerikanska akademiker sagt i olika sammanhang; intervjuer, kongressvittnesmål, artiklar osv.
Jag märkte att alla alltid hade med en brasklapp om att de hoppades på en återförening mellan Kina och Taiwan. Varför? Min slutsats var att de såg till sina egna intressen. De hade alla kontakter i Peking med något unviersitet och fick inbjudningar till konferenser. Utan dessa kontakter kunde de inte göra avancerad forskning. Detta kom att styra, medvetet eller omedvetet, vilka ställningstaganden de gjorde.
Igår såg jag Zbigniew Brzezinski, som var säkerhetsrådgivare til Jimmy Carter, kommentera det kinesiska besöket på CNN. Han sade rakt ut att Kina under 2011 "overplayed its hand" i relationer med Japan, Vietnam, Korea och Indien och såg besöket som ett tillfälle korrigera dessa misstag en aning då de stört relationerna till USA. Jag har svårt att se någon akademiker som skulle våga göra ett lika frankt uttalande. Orsaken är tror jag att Brzezinski i sitt arbete blev van att fatta beslut och nu när han är utan officiell ställning kan han säga vad han vill.
Skicka en kommentar