Fanerdun

Läste i pressen att 13 kineser av en grupp av 17 som jag viserat (för att överlämna anläggningen till en ny köpare) sänds hem av polisen för att de arbetat på Fanerduns anläggning trots att de bara hade inresevisering. Enligt lokalpressen är det upprörda känslor i stan. Kineserna ha setts lägga om elledningar, en har till och med tagit upp mursleven och börjat bygga en tegelvägg. Brottslig verksamhet! En hade tagit bort ett staket och därmed finns risk enligt lokalpressen för att kalmarungdomen drattar i någon av de pölar som finns på området. Gud skydde vår ungdom!

Här är inte rätt plats att diskutera det aktuella ärendet. Det får ske i laga former. Sedan jag kom till Shanghai i höstas har jag ägnat massor av tid åt detta. Vi står ibland på konsulatet i situationer när vi kan misstänka att kineser arbetar på ett inresevisum. Från min tid här på 90-talet minns jag vi hade fall när någon smitit in på en släktings restaurang och ställt sig att diska. Brottsligt!

Min reflektion är att Sverige tjänat mycket på att öppna arbetsmarknaden för de nya EU-medlemmarna. Det blev ingen social turism som förre statsministern fruktade, utan en massa jobb som blev gjort. Jag har en svensk byggmästare som jag anlitat i 15 år av och till. När jag nyligen kollade ett jobb i min sommarstuga såg jag att han lämnat arbetet till en polack! Förmodligen har han nu en större verksamhet än förr. Hade kineserna i Kalmar följt reglerna hade de bett en svensk byggfirma mura upp väggen. Troligen hade en polack gjort jobbet.

Gränsen mellan inresevisering och arbetstillstånd är glasklar. Skall man utbilda en kines på en ny svarv och han sitter i en lektionssal och ser in bild på svarven och någon förklarar var knapparna sitter så räcker det med inresevisering. Tar man fem steg ut i fabriken där svarven står och kinesen får röra vid en knapp, då krävs arbetstillstånd. Glasklart!

Vi förklarar självklart detta dagligdags för kineserna. De nickar. Med tanke på hur lång tid processandet av arbetstillstånd tar är frestelsen stor att de säger att de skall sitta i lektionssalen.

Det påminner mig om en artikel i International Herald Tribune av kolumnisten Art Buchwald för bortåt 15 år sedan när alla i USA var rädda för att japanerna skulle konkurrera ut USA med hårt arbete. USA hade nått en överenskommelse med Toyota om att man skulle få skicka ut konsulter som skulle lära japanerna att koppla av och njuta av livet. Konsulten predikade från 9 till 5 och var sedan så slut att han gick till hotellet och somnade. Då passade japanerna på att springa till fabriken och montera bilar hela kvällen. Om det var sant vet jag inte, men en tidstypisk historia.

Jag gissar att vi nu ser slutet på kinesiska investeraringar i Sverige av den vanligaste formen, den där man räknar med att ha kinesisk personal arbetande. Regelverket är prohibitivt. Det skulle behövas ett särskilt investerarvisum som ger rätt att göra ett handtag på den egna investeringen.

Idag när jag cyklade från konsulatet till hemmet räknade jag hur många cyklister som skulle stoppats av svensk trafikpolis för livsfarlig last på pakethållaren (stegar, färgburkar etc). Det var ett halvdussin. Hoppas inte de kvarvarande kineserna i Kalmar ger sig ut på cykel.

Kina eller Indien

Jag var i Indien några dagar. Kommer man från Kina är man nyfiken hur indierna kunnat ha så snabb tillväxt med hänsyn till att så mycket inte fungerar. Vägarna är urusla, inte ens i centrum finns ordentliga trottoarer att gå på, flygplatsen i New Delhi är en mardröm.

Å andra sidan träffar man briljanta människor och den allmänna kunskapen i engelska är beundransvärd. Min slutsats var ändå att dessa två positiva saker bara garanterar en framgång i serviceindustrin, ingen annanstans.

Att ha en fabrik som löpande spottar ut billiga produkter till hög kvalite kräver något annat. Det kräver en oerhört arbetsam befolkning som står framför det löpande bandet i timmar utan att göra några missar. Det krävs också en infrastruktur så att varorna snabbt kommer till köparen. En serviceindustri levererar ju sina varor i telefonsamtal som call center eller elktroniskt om det är programtjänster. Det är en annan sak att få fram verkstadsprodukter. Jag tror fortfarande Kina kan förbli världens fabrik om man kan hålla kostnaderna nere. Dit är man på väg.

Kreativa gamla fabriker

Sen jag kom hit i höstas har jag överraskats av hur många fabriker som gjorts om till kontor. De gamla fabrikrna har ofta inte mer än rangliga tegelväggar och något glastak som inte är i bästa skick. Detta görs om till kontor för kreativa företag och man tar ut ordentliga hyror.

Jag besökte Bridge 8, ett område i central Shanghai som varit en gammal fabrik för bilbromsar. Där satt nu kinesiska och utländska konsultföretag och personalen gick runt och drack latte och såg kreativa ut. Ett annat heter Redtown som var ett gammalt stålverk. Där har bl.a. Electrolux sitt showroom. Andra sådana områden heter 1933 Old Millfun (f.d. slakteri), M50 (f.d. textilfabrik) Fahua 525 (f.d. textilfabrik).

Jag kan inte komma ifrån känslan att dessa miljöer verkligen är kreativa och alternativet att ha nybyggda kontor verkligen skulle kväva den kreativa verksamheten. Frågan är bara varför? Någon sade mig att det kan bero på att man i fabriksbygnaderna bokstavligen har högt till tak. Man kan behöva rymd för att få höjd på tankarna. En annan förklaring är att det är miljöer som associerar till gamla europeiska företag coh europeisk arkitektur.

I Shanghai söker man med alla medel främja kreativitet. Detta på goda grunder då det inte är någon kinesisk paradgren så skall man nå resultat för man göra vad man kan.

Modernt i Nanjing

Jag var ett två dagar i Nanjing och måste göra ett tillägg till det jag skrev i höstas när jag reste runt i södra delen av staden och bara såg kolossala byggnder som inte såg ut att användas. Den här gången gjorde jag den enklaste resan av alla. Jag tog ett höghastighetståg från Shanghai, kom till en superny järnvägstation med värme inomhus (det var nollgradigt ute) eleganta och rymliga utrymmen och ändå inte långt att gå till tunnelbanan en bit ner. Överallt fanns rulltrappor som fungerade.

Jag betalade 2 renminbi (drygt 2 kronor)för en biljett 7 stationer bort till mitt hotell. Fick sittplats! I tunnelbanan såg jag trailers i TV-apparater för tre nya amerikanska filmer som verkade intressanta. Jag steg av och skulle i hällregn till mitt hotell. Det var väl skyltat på engelska och jag gick genom något slags Sergels torg under tak en bra bit till en uppgång som ledde till hotellet. Blev inte blöt.

Väl där skulle jag äta middag med min kollega och frågade efter en bra västerländsk restaurang. Fick begriplig anvisning och gick under tak till ett shoppingcentrum där restaurangen fanns. Allt splitternytt.

Hotellet (Jinling) är 30 år och statsägt men helt perfekt. Även om jag var grinig hittade jag inte en enda sak att klaga på. Rummet kostade 628 renminbi!

Någonstans måste någon förlora pengar. För dyr järnvägsstation i förhållande till resandeantalet, samma med tunnelbanan, hotellet hade tre italienska modeaffärer där jag inte såg en kund, restaurangen var halvfull etc. Just nu bryr jag mig inte. Det var i varje fall väldigt bekvämt och jag kan när som helst ge exempel på motsatsen.

Jag tror på investeringar i infrastruktur! Rätt ofta behöver jag den.

Shanghai sjunker

Jag minns en Oscarsutdelning när Titanic hade fått storslam. I slutet fick Jack Nicholson en staty och han började sitt tacktal med att klaga på att han haft "a sinking feeling" i kroppen hela kvällen.

På samma sätt har jag nästan dagligen grunnat på hur Shanghai skall klara stigande havsnivåer. Jag har tagit upp frågan med (kanske alltför) många människor. Inte en har brytt sig. Kanske finns det bland kineser en vanlig tanke att "någon annan" nog löser problemen, de är för stora för en enskild medborgare att göra något åt.

Nu ser jag svart på vitt i tidningen China Business februarinummer, som saxat ur den välrenommerade kinesiska affärstidningen Caijing att havsytan i Shanghai stigit 114 mm de sista 30 åren och väntas stiga 38 mm närmaste 10 år. Det ännu allvarligare är att marken har sjunkt med 2 meter de senaste 40 åren. Jag gissar det beror på att man pumpar upp mycket vatten.

Slutsatsen är att Shanghai står under vatten år 2070 om inget görs. Enligt OECD (närmare källa anges ej) skulle det kosta 70 mrd USD att bygga en vall runt staden. Det låter inte så värst dyrt men det räcker ju med att några terrorister spränger vallen så är det kört.

Den ekonomiska nedgången är kanske största insatsen just nu för att minska växthusgasutsläppen, men snart snurrar kanske hjulen igen. IPCC's ledande expert sade ju i veckan att man underskattat uppvärmningsproblemet.

Ett problem är kanske att Shanghai kanske är enda staden som i sin helhet dränks om vattnet stiger ett par meter. Jag antar att Tianjin kan ha liknande problem men alla andra stora kuststäder är i mer kuperade kustområden. Det kanske inte upplevs som ett nationellt problem av det skälet.

Jag besökte flygplatsen i Zhuhai för några år sedan. Den hade varit avstängd några dagar. Den ligger prcis vid kusten och det hade varit högt vattenstånd pga hårda sydliga vindar och landningsbanan hade varit uner vatten. Tänker ingen på sånt när man planerar en flygplats?

Man får väl byta ut tjänstebilen mot en gondol och lära chauffören några operaarior.

(Stor)marknad i Kina

Jag har varit ett par dar i Zhejiangprovinsen söder om Shanghai. Det är på många sätt en annorlunda provins, några skulle säga lite underlig.

En myriad av småföretag i Zhejiang har tagit kontroll av världsproduktionen av småsaker som knappar, cigarettändare, nyckelringar etc. etc. Typiskt nog är produktionen samlad i städer som specialicerar sig på en enda sak. I Italien finns det visst en stad som gör 90% av världens glasögonbågar. Resten av specialiserade städer verkar finnas i Zhejiang.

Jag har aldrig förstått den kinesiska förkärleken att ha sin konkurrent som granne, men så är det ju här. Jag var nyligen på en gata i Shanghai för att köpa ett metallrör i mässing och fann att hela gatan hade butiker som sålde metallrör i mässing. Jag hade inte behov av att jämföra produkten, som var identisk överallt, och jag hade heller inte ork att ha separata prisförhandlingar då alla hade samma pris.

I Zhejiang finns en annan märklig företeelse - stormarknader. Jag besökte den stora tygmarknaden i Shaoxing i slutet av 90-talet. Det var en byggnad större än en fotbollsplan och jag vandrade förbi ändlösa affärer med tyger. Det var kvavt och varmt och efter en halvtimma måddde jag illa.

Idag såg jag en annan marknad - för lädervaror. Det var en våning väskor, en våning herrkläder och en våning damkläder. Återigen var det en yta större än en fotbollsplan. Det var sedan ett par lika stora byggnader bredvid men dem orkade jag inte med. Varje kinesisk firma som ställde ut hade kanske 50 kvm. Jag har aldrig sett så många kinesiska varuärken men några verkade närma sig västerländska kopior typ "Malbalo", "Calvintoo", fast jag tror ingen av dessa märken skulle nog kunna fällas för varumärkesintrång.

Jag frågade när detta uppstod och varför just här. Fanns det någon gammal garveriindustri? Man sade mig att det inte fanns någonting här före 1979 när marknadsekonomin infördes. Några bönder hade helt sonika slagit sig samman och skapat en marknad. Sen är det darwinismen som gäller. Så småningom finns det en bra och säg fem dåliga lädermarknader. Eftersom kineserna vill vara tillsammans med sina konkurrenter så blir det snart bara en bra marknad kvar. Winner takes all.

Sedan har någon kommit på att man borde ha en marknad för alla slags varor. En sådan finns i Yiwu mitt i Zhejiang. Den är megastor - 60 000 butiker.

Denna gång mådde jag inte illa. Det var jättesnygg design, marmor på golvet och rymliga korridorer. Personalen var proffsig. Det kändes i klass med butikerna i Sturecompagniet.

En kines från Zhejiang fick för sig att göra en likadan marknad i Kalmar. Det gick som bekant inte så bra. Jag tror inte svenska besökare till Shanghai kommer att flockas kring denna lädermarknad heller. Det kändes för exklusivt för att man skall kunna göra vrakfynd, som är det som de flesta svenskar letar efter. Fast jag köpte en läderjacka för 1400 renminbi som jag tror skulle kosta det fyrdubbla i Sverige.

Bengt

Gott Nytt År eller Trist Nytt År?

Det kinesiska nyårsfirandet är över, Oxens år har inletts och de flesta är tillbaka i selen. De som inte är tillbaka är förutom jag själv som reser runt i Sverige, ett antal miljoner kineser som slutat sin jobb i januari och inte har något att återvända till.

När jag höll föredrag på några ställen i Sverige förra veckan fick jag frågan hur allvarligt krisen slagit i Kina jämfört med i Sverige. Det är svårt att svara på av flera skäl.

I Sverige vältrar sig pressen i krisen och journalister ger tips om hur man kan leva på nästan ingenting. I Kina ägnas pressens uppmärksamhet åt alla stimulanspaket och insikten om att man drabbas hårt kommer först gradvis.

I Sverige är den viktiga fordonsindustrin i gungning och går det illa kan det gå riktigt illa. I Kina är nedgången mer jämnt fördelad och det finns ingen sektor som är riktigt illa ute. Man har t.ex. ingen egen lyxturism, men än möjligtvis i Macao.

Trots det är det svårt att beskriva Shanghai i sedvanliga lyriska termer. Den ekonomiska krisen drabbar alla och alla står som förlorare. När det är över kommer det att ta ett tag nnan man ser att några förlorat lite mindre än andra. I veckan läste jag att fastighetsmarknaden i Dubai nästan kollapsat och att man avbrutit bygget på världens högsta hus och på de märkliga bostäder ute i havet som skall se ut som palmblad från luften. Väl är väl det för dessa projekt verkade vara vansinniga från början.

Det finns en stor skillnad mellan Sverige och Shanghai/Kina. Vi har svårt att få ordning på vår infrastruktur medan man i Kina passar på och bygger ut den extra snabbt med de stimulanspaket man har. När denna krisen är över kommer man att stå med ny infrastruktur utan like.

För fem år sedan beslöt vår regering om det s.k. Trollhättepaketet för SAAB som bl.a. inkluderade en motorväg från Göteborg till Trollhättan. Jag råkar äga en fastighet bredvid den nuvarande vägen. Skall den breddas österut ryker fastigheten men om den breddas västerut får den stå kvar. Efter fem år finns ännu inget besked.

I Kina hade motorvägen varit färdigbyggd sedan länge. Då hade paketet varit till nytta för SAAB i den stund man verkligen hade behov av det.

Det är för mig obegripligt att kineserna kan bygga nya motovägar och tåglinjer så snabbt. Inte ens om vi ska bygga i obebodda trakter i Norrland får vi upp någon hastighet. Jag har nu åkte på en del motorvägar i Kina som blev klara för 10 år sedan och måste säga att kvalitén är bra.

Visst är vår samrådsprocess viktig, men måste den ta så fruktansvärt lång tid?

När jag skall avsluta denna dystra betraktelse faller mina ögon på en intervju med Goldman Sachs' chefsekonom Jim O'Neill (i en tysk tidning, ingen svensk tidning skulel väl orka ta in den).

Jim O'Neill myntade begreppet BRIC 2002 - världens ekonomiska framtid låg i Brasilien, Ryssland, Indien, Kina. Nu frågar tidningen hur det gått i den seenaste krisen? Tar man börserna 1/1 2006 som bas så ligger Kina på 200%, Indien och Brasilien på 100 % och Ryssland på 50 %. Jim O'Neill medger motvilligt att portföljinvesteringar i Ryssland nog inte är en så bra idé. Betr Indien och Kina gör han en intressant jämförelse. Kina är på kort sikt den absolut starkaste ekonomin, de gör allting rätt, men på lång sikt är Indien mer lovande pga befolkningssituttionen!! Så det lönar sig att inte begränsa befolkningen och få en åldrande pyramid som straff! Så blir logiken när aktiemarknaden styr.

Bengt