Shanghai i juli 2017

Just tillbaka från Shanghai kan jag intyga det jag skrev 24 juni. Blogspot är avstängd i Shanghai och man har ingen möjlighet se sidorna med vanlig internetuppkoppling, lika lite som Google, Twitter, Instagram, Facebook och jag listan kan göras mycket längre. Visst kan man ordna VPN-anslutning, men är man på kort besök är det rätt meningslöst och även om man lånar andras anslutning så går det trögt. Ihärdiga rykten säger att VPN stängs ner senast i mars och då är det bara de som har egna linor till omvärlden och vissa priviligierade kinesiska miljöer, t.ex. universiteten, som har fri tillgång till information.

En av de mest diskuterade frågorna bland utlänningar i Shanghai i juli var om regeringen/partiet inser att detta kommer att driva ut många utlänningar? Min känsla är att de nog räknat med detta men ser det som ett mindre ont än en spirituell nedskräpning i den kinesiska miljön.
Det blir självfallet lite lägre i tak när en hel del utländsk information saknas. Vi har sett samma sak i Sovjetunionen/Ryssland. En f.d. kollega på UD kallade Sovjetunionens avskärmning för lobotomisering. Jag börjar se liknande tendenser i Kina.

Samtidigt skall det sägas att den ekonomiska utvecklingen bara rullar på. BNP ökade nu med 6,9 % på årsbasis. Folk är välklädda i tunnelbanan för att inte tala om de många galleriorna. Jag hindrade framgångsrikt min hustru att köpa en handväska hos den franska butiken Agnes b. med argumentet att vi köper den billigare på Köpenhamns flygplats. När vi kom dit fanns ingen Agnes b.-butik och en snabb koll visade att det franska modehuset inte hade någon butik i Skandinavien. Däremot fanns 13 butiker i Shanghai!

Den totala digitaliseringen av taxivärlden är en annan sak som gör livet svårt för turister. Det finns praktiskt taget inga traditionella taxibilar kvar. Alla yngre chaufförer har anslutit sig till Didi eller något liknande. För att  få det att fungera måste man i praktiken ha sitt konto anslutet till kinesisk mobiltelefon och till Wechat Pay. Det sägs att det går med utländskt kreditkort men vi fick inget napp. Då kan utlänningar bara åka i gruppresor i framtiden. Det syntes faktiskt färre utlänningar i stan och det är inte som förr att kineser kommer fram bara för att träna sin engelska.

Jag har många gånger hävdat att vår enda tillgång på längre sikt är vår innovationsförmåga. Även denna teori fick sig en smäll när jag bevittnade en rad av kinesiska innovationer som jag tidigare inte trott varit möjliga. Tiderna förändras och tyvärr i en riktning som gör utlänningarnas roll i Shanghai likna en andra parentes i historien (efter perioden 1842-1949). Mer om detta senare.