Paris - Shanghai

Denna dag kan man knappast göra något annat än att fundera över vad som händer i vår värld efter illdåden i Paris.

Mina tankar går kring resonemangen att försvara öppenhet (Kinberg Batra) å ena sidan och skoningslös vedergällning (Hollande) å andra. Någonstans går de inte ihop. Vi måste antagligen vänja oss vid:
- flygplatsliknande kontroll vid besök på alla stora arenor, skolor, sjukhus och offentliga platser
- telefonavlyssning och kontroll av ekonomiska överföringar osv.

I slutändan kan det sluta i att folk inte vågar ha med muslimer att göra. Man avböjer kontakter, även med människor man tror sig känna, kommuner kommer att vägra byggnadstillstånd av moskéer för att inte attrahera muslimska invandrare osv. Även om ordföranden i svenska islamiska förbundet kommer att säga att gärningarna strider mot islams kärleksbudskap kommer ingen att lita på att de unga muslimska fundamentalisterna bryr sig om vad han säger.

Jag kan inte låta bli att tänka på världsutställningen i Shanghai 2010. På utställningsområdet fanns en halv miljon nya människor varje dag. Det fanns en del diskussioner om risker för masspsykos om folk blev instängda, men knappast om terrorism. Det fanns ingen kontroll av väskor när man tog sig in på området. Kanske var det det sista stora eventet i världsklass som kunde genomföras i klassisk öppenhetsstil. Och ingen incident från de 183 dagarna finns noterad.