Jakten på den försvunna fotoskatten

Jag skrev härom veckan att jag började leta efter släktingar till Torsten Hultman som arbetade på tändsticksbolaget i Shanghai, Han var chef där från 1939 till sin plötsliga död 1943.

Nu fick jag kontakt med hans dotterson, harpspelaren, och han kunde med glädje berätta att hans mor Betty lever och är i full hälsa, Hon pendlar mellan en egen bostad i Bourgogne, sin tredje make som bor i Schweiz, en dotter i Paris och en andra son i Schweiz. Det dröjer inte länge innan jag får ett långt välskrivet mejl från Betty. Till skillnad från mitt mejl har det inget stavfel och perfekt grammatik.

Hon bekräftar kusinens uppgift att den stora fotosamlingen brändes upp men man har räddat en hel del fotografier varav hon själv har ett album. Jag skall få scannade bilder och med hjälp av mitt nätverk av gamla Shanghaibor skall vi nog kunna identifera personerna på bilderna.

Hon visste inte att hon var beskriven i boken "This is the time we shall be strong" av Doris Van Vleet. Doris hittar man snabbt på Facebook, en lång serie foton från hennes 80-årsdag i Arizona. Hon ser strålande ut. Dock har jag ingen kontakt med henne än. Hon kommer att bli överraskad veta att Torstens äldsta dotter som var hennes jämnåriga granne i Shanghai, också bor i USA.

En försvunnen fotoskatt

I ett år har jag letat efter ättlingar till en av cheferna för tändsticksbolaget i Shanghai, Torsten Hultman. Han börjate i kinesiska tullen 1929 men gick redan 1930 över till tändsticksbolaget där han blev chef 1939-43, när han plötsligt avled.

Han var amatörfotograf och många foton jag sett har stämpeln "Ateljé Hultman" på baksidan. Hans amerikanska hustru Mary var känd av alla och Hugo Olesen i Göteborg träffade henne ofta efter kriget när hon bodde i Sverige. Hon gick bort på 1970-talet och parets två döttrar hamnade i Canada och UK. De gifte sig, bytte efternamn och därmed försvinner ofta spåren.

Nu fick jag i veckan tag på Torstens brorsdotter som visste att berätta att änkan Mary i något vredesmod och i viljan att starta ett helt nytt liv brände upp alla foton.

Hur som helst jag fortsatte och leta efter Torstens döttrar och barnbarn. Äldsta dottern hade blivit nunna och dött tidigt. Dead end.

Yngsta dottern hade gift sig tre gånger och hade tre barn med sin första man en engelsman. Gudasända Google letar rätt på äldsta sonen, som hör av sig inom en timma. Engelsk harpspelare bosatt i Frankrike, bara en mil från sin mor som fortfrande lever! Kanske kan vi nu få höra vad som finns kvar av foton.

Här är i allafall Sapajous (Sapojnikoff) karikatyr av Torsten Hultman där hans fotointresse klart framgår.

Äntligen kommer resultaten av alla boklanseringar

Jag har arbetat ett halvår på att få fram en hemsida där allt historiskt material kan läggas upp. Det visar sig att hemsidesbranschen är full av charlataner som säger att de kan allt men i verkligheten inte levererar någonting. jag är nu på min tredje firma och hoppas det blir rätt. I mellantiden publicerar jag här filmen med Hugo Olesen och Eric Osbranth, som både bodde i Shanghai under andra världskriget. Det var längesedan men deras minnen är kristallklara.

Luften i Peking

    På väg till Shanghai stannade jag ett dygn i Peking för möten. Mötet med den miljömedvetna konsultfirman skulle vara på en restaurang inom gångavtånd från hotellet. För promeaden fick jag en gasmask för luftvärdet var över 300 ppm. Vi gick ett par kvarter och jag fick gå långsammare och långsammare för masken skulle ta bort 99% av föroreningarna så det var inte mycket luft man fick i sig. På promenden tillbaka såg jag till att gå ensam och då kunde jag skippa masken. Pest eller kolera. Outhärdligt att leva och arbeta under sådana omständigheter. Middagen tog jag därför på hotellet.

För många som läser kinesiska i Sverige?

Erik Ringmar har i dag i DN en artikel http://www.dn.se/debatt/studier-i-kinesiska-spraket-ofta-sloseri-med-resurser/  att det är onödigt många som läser kinesiska i Sverige. Det är en utveckling som drivs av ambitiösa föräldrar och konkurrerande gymnasier. Bättre vore att lära sig engelska ordentligt.

Det här blir garanterat sommarens stora debatt i sinolog- och Kina-Sverige. Viktig fråga och inte så mycket annat som händer. Så här ser jag det

1) Det stämmer att många svenskar har skral engelska när det kommer till kritan men det får inte dölja det faktum att svenskar har ett utmärkt uttal och att svenskar med rätta anses som ett av världens duktigaste folk på engelska
2) Kinesiska är för svårt för många, där har Ringmar rätt men det gäller alla utomeuropeiska språk och även en del i  Europa. Jag har läst ungerska i 2 år. 26 kasus kan knäcka den mest motiverade. Därför är det motiverat att ha kinesiska i gymnasiet när folk ännu har lätt att lära språk.
3) Att kineser kan kommunicera bra på engelska är en missuppfattnning som kommentarerna i DN direkt slagit ner på. Kineserna inser nog att de borde prata engelska men handeln inom Kina växer snabbare än utrikeshandeln så Kina kommer aldrig att bli som Hongkong eller Singapore.
4) När man talar om språk i skolan bör man ha ett perspektiv på bortåt 20 år i framtiden. Hur ser världen ut då? Ringmar har fel om han tror att Kina kan sluta växa när som helst. De underliggande krafterna bakom fortsatt tillväxt är väldigt starka. Med dem följer en soft power som visserligen förefaller bräcklig men nog ändå påverkas av råa ekonomiska fakta.
5) Den reella frågan är nog om kinesiska skall passera tyska och franska i skolornas  prioritering. Själv tycker jag att vi som lite land inte skall släppa tyska och franska. Låt kinesiska få en hedrande 5:e plats efter engelska, spanska, tyska och franska men före ryska och arabiska.

Lanseringen i Stockholm

Vi hade en sista lansering av Bland direktörer och sjömän i det gamla Shanghai i Stockholm den 7 juni. Det var strålande väder och många intresserade var tvungna att avvika för studentexamen och liknande. Vi var dock en tapper skara av nära berörda som träffades och i samtliga fall var det nya kontakter. Det tillhör det märkliga med historieforskning att personer som har mycket gemensamt aldrig träffats.

 

För mig var det till exempel ett tillfälle att träffa Håkan Dahl, som försett mig med de flesta foton från den gamla tiden genom sin far Erik Dahls fotoalbum. Erik Dahls tid som pappersspecialist på Ekmans i Shanghai begränsade sig visserligen till 1925-31 men han fortsatte inom Ekmans i Göteborg och var kvar till slutet av 50-talet. Genom sitt intresse för Shanghai höll han kontakt med dem som var därute och samlade på fotografierna. Ekmans ordförande Matts Ekman höll ett litet föredrag om Ekmans affärsidé och verksamhet idag.

 

Här pratar Carl-Göran Wallman, född i Kina 1939 och bosatt i Shanghai några år som barn med Cecilia Bengtsson, arkitekt som arbetade på generalkonsulateet i slutet av 1990-talet. Carl-Göran bär en medalj som hans far Åke Wallman fick för försvaret av Shanghai vid japanernas anfall 1937. Åke bodde i Kina 1925-1947 och var efter att ha avslutat sin tjänst som tullinspektör var han under ett år handelsråd vid konsulatet i Shanghai. Då han lärde sig flytande kinesiska tog han med sig ett stort arkiv hem både på engelska och kinesiska som Carl-Göran förvaltar. 

 

 

 

 

Här ett foto med historiska vingslag. Vera Segraeus till höger visar ett avsnitt i sin far Erland Segraeus bok "Ungkarl i Shanghai" där Erland beskriver hur han började sin tid i Shanghai 1934 med att arbeta på Einar Edwards handelshus. Gunilla Edwards till vänster var svärdotter till Einar Edwards (gift med den yngre sonen Gösta). Bredvid henne står hennes son Martin och hans dotter Elin. Vera hade alltid undrat varför hennes far åkte tillKina och hur han kunde få arbete hos Einar Edwards.  Gunilla trodde de kunde ha setts i Marstrand där Einar tillbringade varje tid han var i Sverige, och seglade. Vera visste att Erland var seglare och hade gjort ett besök i Marstrand före sin utresa.

 

 

 

Lilla Elin 9 år hade många frågor om sin farfars far Einar. Hon fastnade vid Sapajous teckning av Einar där han bollar med sina två söner Folke och Gösta. Elin undrade varför de gjorde så. Sekunden senare sprang hon in till vår kinesiska säng och bollade med en panda mellan fötterna. Hon bad att få ett goosedjur till. Anita gav henne en kudde i form av ett hjärta. Det är inget goosedjur, det är en kudde! fräste Elin.

 

                                     

 

Nu blir det lansering i Stockholm 7 juni

Så här ser den inbjudan som gått ut till de som inte kunde vara med i Göteborg. Anmälan till vhkp@hotmail.com

Från lanseringen i Göteborg

Det blev en livlig tillställning, inte minst genom att vi hade två paneldeltagare som bott i Shanghai under andra världskriget, Eric Osbranth, tidigare styrman på m/s Miramar, 99 år och pigg som en yngling. Vidare Hugo Olesen som kom till Shanghai 1932 och stannade till krigets slut som 14-åring. Tillsammans kände de nog hela svenskkolonin vid den tiden. Eric kände alla 72 sjömännen och Hugos mor arbetade på konsulatet och kände alla affärsmännen tillsammans med sin man dansken Otto som arbetade på danska bolaget Great Northern Telegraph. Vi hade också med Lars G Asker, född i Kina 1931,vars far var högste svensk inom tullen och bosatt i Shanghai några år på 1940-talet. Tulltjänstemännen var en tredje grupp av svenskar, spridda lite varstans i Kina och de deltog inte alltid i de nationella grupperingarna.

Jag skall lägg aupp videoklipp från debatten här, först bara en bild av de nya skriften.

Lansering i Göteborg 20 maj

Så här såg inbjudan ut som gick ut, någon vecka bara innan lanseringen. Fort skall det gå!

Bland direktörer och sjömän i det gamla Shanghai

Den 30 april var det lansering av den nya boken på gamla Franska Klubben i Shanghai. Vi var ett 50-tal  personer som samlades. Det var trevligt att ha riktigt kunniga specialister där som Tess Johnston och hennes kollegor från styrelsen i Royal Asiatic Society. Sedan hade vi personer som bott i Shanghai långt tid som Magnus Gyllö som var chef för Atlas Copco i Shanghai både under min första tid som generalkonsul och den andra (och de 9 åren därimellan).

Så här såg det ut i Carnation Room i Okura Garden Hotel. Detta var tidigare den franska klubben i Shanghai. Man ser direkt att det är samma rum som i den historiska bilden nedan genom lamporna och de små fönstren ovanför.

 

Hotellet var väldigt stolt över att kunna erbjuda detta rum för det var ett av de rum som Svenska Föreningen brukade använda för sina middagar. Här ser vi avskedsmiddagen för generalkonsul Johan Beck-Fris den 24 mars 1939. Värd för middagen var föreningens ordförande 1939, Ragnar Bringert, som sitter mitt på vänstra sidan, men det var lite knepigare att identifiera vem som var hedersgäst.

 

 

Jag hade hjälp av Hugo Olesen som visserligen var barn då (8 år) men kände till de flesta. För att vara riktigt säker gjorde jag en jämförelse mellan personerna som sitter på högra sidan och de teckningar som ryssen Sapoinikoff (Sapajou) gjorde i skriften Svenskar i Shanghai 1939). Här ser man en förstoring av mitten på högersidan och bredvid teckningen av Johan Beck-Friis nere till höger och uppe till höger finns teckningen av hans deputy Erik Kronwall. Sapoinikoff har verkligen fångat dessa personers karakteristika.

 

Det blir en tunn bok den här gången

Var  på Landsarkivet i Vadstena och letande bland papper och irriterade mig på att man ibland gjorde så tjocka böcker förr. Man får stå upp och ha kuddar på bordet och, jag att ha en sån
och läsa hemmar i sängen är ju inte att tänka på. Min andra Shanghaibok skall bli tunn!

Nu börjar det hårda arbetet med del 2

Jag har satt igång med att skriva del 2 av min bok om svenskar i Shanghai. Det är väldigt kul att skriva om personliga öden men ännu bättre om man har dem på en bild framför sig. Jag har nu ringt runt till en massa människor med släktingar som bott i Shanghai och fått ihop intressant foton. Jag lägger ut tre av de bästa här med mina kommentarer - och frågor till er läsare. Vem är vem?

Här är svenska föreningens 20-årsjubiléum i mars 1941. Överraskande många var kvar i stan fast det var under brinnande krig - eller kunde de helt enkelt inte ta sig därifrån. Var tvungna att festa på Franska Klubben?

Svenska föreningen i festtagen igen. Fast vi vet inte datum.

Här firas en av svenska föreningens nestorer, bryggaren G B Sabelström. Till vänster står Rangar Bringert som var bitr chef eller chef för Ekmans, eller för SKF, beroende på vilket år fotot togs. Bredvid honom hans fru Jessie Bringert.

Här är järngänget. Svenska föreningens lunch på Palace Hotel den30 november 1930. Alla de grånande männen från första fotot 1941 är nu 11 år yngre och ser 30 år yngre ut. Jag håller just på med den svåra uppgiften att klara ut vem som är vem. När de har exakt samma klädsel och samma blick är det inte så lätt.

Ningpo-sjömännen i Shanghai

Jag har just läst Börje Heeds bok från 1964 "SOS m/s Ningpo" som handlar om besättningen på båten alltifrån att den gick ut i början av andra världskriget, genom äventyr i Singapore, Manila och Hongkong till tre år i Shanghai innan de fick åka hem i början av 1946.

Börje Heed var Aftonbladets legendariske kriminalreporter. Jag förmodar han därför var van att sålla mellan fakta och rykten men boken har ingen förklaring till hans arbetssätt. Hur mycket av det som står i boken som är fakta och vad som är hans gissningar vet man inte.

Alla försök att skicka hem sjömännen över Sovjetunionen under kriget misslyckades. Malte Pripp behandlar ärendet ganska summariskt (sid 75 i min bok) men Börje Heed refererar till en rad telegram och skrivelser så här har han nog kollat i arkiven.

Under de tre åren i Shanghai fick sjömännen varje vecka en liten ersättning men sysslolösheten höll på att knäcka dem. Dessutom blev några sjuka, andra nersupna och den snabbt försämrade försörjningssituationen sedan Japan började förlora kriget i Kina satte sina spår. Tre dog under tiden i Shanghai. När de slutligen kom hem blev de fast hos polisen för de hade inga ID-handlingar och enligt Skatteverket hade de inte betalat skatt på sex år (sic!). De had väntat sig en storslagen mottagning men fick smaka på det svenska rättssamhället. Långt senare fick de en kompensation från staten för lidande och utebliven inkomst. Jag kan inte se att de gjorde något fel under dessa år, de lydde order från (ett snålt) rederie och den statliga myndighet som befraktade fartyget.

En recension till av boken om svenskars historia i Shanghai

Jag fick med mejl en recension som publicerats i Kinarapport. Tidskriften ligger inte på nätet så recensionen är inte sökbar på nätet men det är väl lika bra det för det var mycket av "surt sa räven om rönnbären i den". Dock alltid intressant att läsa kommentarer av kunniga skribenter så jag tar upp ett antal trådar här.

1. Boken titel är missvisande och borde ha varit "Det svenska generalkonsulatets historia i Shanghai." Den där har jag hört förut och det är lite märkligt att en massa andra boktitlar passerar utan att recensenterna angriper missvisande titlar. Recensenten har själv skrivit en bok som heter Draken och Lejonet. Det kan handla om lite av varje. Sverige råkar vara lejonet men hälften av Europas länder har lejonet som symbol, de flesta andra örnen. En annan sak är naturligtvis konsulatets roll och där kan man ha olika uppfattningar. Låta mig göra den djärva jämförelsen med Kastrups flygplats. För många svenskar är det ett ställe där man mellanlandar, tar en öl och pinkar. För många är konsulatet en plats där man får nytt pass. Man ser inte institutionens betydelse totalt sett.

2. För lite om den spännande mellankrigstiden och "Österns Babylon"! Det hade varit roligt med berättelser om svenskar som festar och spelar bort pengarna i spelhålor, men det är väldigt svårt att hitta den svenska vinkeln. Generalkonsulatets rapporter är helt tysta och fokuserar mer på tullhöjningar på spik och liknande. Alla källor jag har i denna riktning är norska. Kanske finns det svenska vinklingar men det återstår att bevisa. Till och med den svenska polismannen Georg Stenlund som skrev om sina äventyr i Shanghai verkar ha missat det mesta. En bok som gavs ut på 30-talet som hett något som "En ungkarls äventyr i Shanghai" verkade ha en lovande titel men enligt biblioteksbasen fanns den bara på KB och detta ex är försvunnet!

3. Recensenten ondgör sig över att Österns Babylon hade en baksida med kriminalitet, prostitution, opiumhandel osv och tycker att det måste lyftas fram mer, även om det samtidigt står att jag gjort det. Det där är ett vanligt trick hos en elak recensent; att hävda att något borde vara men och sedan erkänna att det faktiskt är med. Läsaren stimuleras inte precis att köpa boken. För mig var det viktigt att peka på medaljens baksida och i brist på svenskt kolonialt beteende fick jag ta norskt. De stora bovarna var naturligtvis engelsmännen.

4. Boken har väldigt många dokument och är mera en "kommenterad källsamling". Jag vet inte riktigt vad en kommenterad källsamling är men tycker alla dokument som jag tagit med är intressanta och värda att publiceras då de inte finns på nätet. Skull man ha skrivit en äventyrsbok är självfallet dokument störande men i detta fallet är samtliga dokument utom 1847 års handelsavtal och någon tidningsartikel från 1890-talet i stort sett omöjliga att få tag i för en vanlig läsare.

5. Någonstans skrev recensenten att boken tillkommit i hast. Det är fel! Det ligger oceaner av arbete bakom boken. Problemet är att många saker är svårutforskade och inte ens om jag hållit på ett år till hade jag kommit fram till sanningen. Hursomhelst har jag efter publiceringen fått många givande kontakter och snart kommer det en liten uppföljning. Inte minst är jag väldigt glad att av en kontakt fått Sapajous porträttserie av svenskar i Shanghai 1939. Jag hoppas bli klar med denna skrift i april-maj. Här är omslaget i Sapajous skrift.