Varför klarar sig Shanghai bäst

Knappt landat i Sverige och jag blir ombedd att ge en snabb överblick över Östra Kina. Ibland tänker man medan man pratar och min slutsats var inte originell men den var ny för mig.

Alla kinesiska städer har vuxit snabbt, egentligen för snabbt för att manskall hinna planera för det. Följden blir dålig miljö, enorma trafikstockningar och ändå ingrepp i gamla kulturmiljöer.

Shangha slapp det av några väldigt speciella skäl. Man kunde hela 90-talet expandera på det rätt tomma Pudong, man designade ett smart system med upphöjda motorvägar och för att klara EXPO så byggde man ett dussintal tunnelbanor och snabbtåg. Nu funkar stan och trots explosion av bilism (tja, den är ju inte utan kontroll utan antalet registreringsskyltar är ju kvoterat per månad) så är det knappast några bilköer. När man är i Hangzhou eller Nanjing kan man fastna i oändliga köer trots att det är mycket mindre städer. Där har man helt enkelt ingen lösning på trafikproblemen.

Dags att ta en paus från Kina

Efter två dagar av smällare hela dagarna är det bäst att åka bort. Annars blir man bara på dåligt humör.

En tidning skriver att man i Peking tänker förbjuda smällare innanför 5:e ringvägen då de för med sig så besvärliga luftföroreningar. Man behöver bara stå och titta å ett fyverkeri från balkongen och se alla dessa skarpa färger för att ana att häranvänds alla slags metaller och de hänger kvar i luften i många timmar.

Drakens År närmar sig

Detta eviga tjat om den kinesiska zodiaken. Tror de själva på det?

På Taiwan är man i allafall principiell och räknar tideräkning efter republikens införande och skriver nu år 100.

Värre blir det med kejsartiden när et står Qianlongs 17 regeringsår, 6:e månaden (enligt månkalendern, 5:e dagen. Det krävs ett uppslagsverk att räkna ut vilken dag det var.

Det jag noerar i år som jag inte tänkt på är att Draken i kinesisk mytologi är en trevlig igur medan han ju hos oss är extremt otrevlig. Någon gång skall jag påpeka att de flesta djuren i den kinesiska zodiaken är otrevliga för oss - ormen, råttan, grisen etc.

Säkerhetsnoja

För ett år sedan infördes att alla som åkte på snabbtågen måste ha personlig biljett med ID-nummer eller passnummer om utlänning. En tanke var kanske att man av säkerhetsskäl ville veta vem som är på tåget, en annan att hindra svartabörshandel med biljetter.

I Global Times läste jag att svartabörsmarknaden överlevt genom att resenären ger 200 till svartabörshajen som tar med resenären till vagndörren, ger 100 till vakten och behåller 100 själv. Då blir vakterna glada och resenären slipper omaket att stå i biljettkö.

Lite märkligt att en officiell tidning som Global Times skriver så rakt om korruption bland vanligt folk. En annan sak är väl att ibland blir säkerhetskraven väldigt opraktiska. Har vi ett gäng svenskar från Sverige som skall åka tåg skall vi ha passkopior från alla. Lättare att hyra in en buss.

En dag på arkivet

Jag besökte stadsarkivet för att se vad som fanns om Sverige. Nu är allt material före 1920 flyttat till Peking så det är svårt att någonsin få reda på vad vi gjorde i Shanghai innan dess. Ett annat problem var att hälften av dokumenten gällde en kines som tagit sig namnet Sverige. Han hette Fang Ruidian. Man skulle vilja haft lite tid för att läsa ngot av dokumenten för att se om han hade någon koppling.

Den roligaste grejen jag hittade var att kronprins Gusdag Adolf (senare kung Gustav VI Adolf) med hustru reste runt i Kina 1926 men incognito. enligt ett brev från säkerhetschefen i franska koncessionen till generalkonsul hade allt gått bra och ingen had höjt på ögonbrynen för att han hette Hertigen av Scania (Duc de Scanie).

Jag har själv någon gång sagt när jag är på semester i Frankrike och är trött på alla frågor, sagt att jag är från "Scanie". Fransmännenn frågar var dete landet ligger och jag säger att det ligger mellan Danmark och Norge. De nickar instämmande.

Cesars hustru får inte misstänkas

När man arbetar med kineser märker man snabbt den annorlunda referensramen. Jag satt med min mest kompetenta kollega och gick igenom ett nummer av The Economist. Varje rubrik hade en dubbelmening men sånt går förbi här ute och den mening som man kan läsa rakt av rubriken blir lite konstig.

Om jag är på gränsen och inte vet om jag skall ta upp en taxiräkning som nöje eller arbete, blir det nöje och jag mumlar rubrikens citat för mig själv. Jag tycker det är kul att kunna en del bibelcitat även på engelska. "Man ser grandet i nästans öga men inte bjälken i sitt eget" blir "Remove the log from your own eye before attending to the splinter in your friend's". Drar man till med franska blir det "On voit la paille dans l'oeil de son voisin, mais pas la poutre dans le sien".

Vad jag inte orkar med är alla kinesiska citat som dyker upp i samtal med kineser. Har vi 1000 ordstäv har de säkert 10 000, och de sträcker sig ofta längre tillbaka än Bibeln. Fast om Grekland går i konkurs och det allmänt är neråt i Europa får vi vänja oss vid tanken att även vår kulturella hegemoni försvinner och det blir de kinesiska finurligheterna i The Economists rubriker.

Tillbaka till kylan

Man fryser i Shanghai alltid så här års när man är inomhus. Mar lär sig konstiga vanor att inte sitta på restauranger nära ingången, att alltid gå inomhus hemma med tofflor att mer eller mindre sova med vantar på händerna. Man välkomnar nya skitiga kolkraftverk som pressen skriver om och är beredd att ta risker med nya kärnkraftverk. Man hamstrar värmeljus och tar hetta bad så att man har någon stund efteråt när kylan gör gott.

Khmer Rouge

Kommer man till Siem Reap för att titta på Angkor Wat går tankarna tillbaka till Kambodjas storhetstid för 1000 år sedan men när man passerar en boklåda är mer än hälften av böckerna om Khmer Rouge-tiden 1975-1979. Man bläddrar i de olika vittmesmålen från överleevande.

Plötsligt ser jag en piratupplaga av Peter Fröberg Idlings "Pol Pots leende" som kom ut 2006 och var rätt omskriven då. Jag noterade den bara förstrött vid den tiden, då storyn inte var ny precis. Att besökare i diktaturer inte kunnat eller velat se sanningen känner vi till sen 30-talets Sovjet, Nazityskland, kulturrevolutionens Kina etc etc. Men att boken var upptryckt i piratupplaga och såldes här gjorde att jagt snabbt lade 5 US Dollar på disken och satte mig att läsa.

Boken handlar om hur den unge Peter Fröberg Idling är hjälparbetare i Kambodja och hittar den svenska delegationsrapporten från 1978 med Jan Myrdal och tre personer som åker runt i Pol Pots Kambodja och tycker allt är bra. Gruppen träffer till och med Pol Pot men hade redan före resan bestämt sig för att inte ställa svåra frågor. Av de fyra har två gjort avbön, en vägrat diskussion och Jan Myrdal står på sig som vanligt och erkänner ingen felbedömning.

I tortyrlägret Toul Sleng finns en butik och där hittar jag en bok från 2008 av en av resenärerna Gunnar Bergström med titeln "Living Hell". Där återger han gruppens foton och har under varje bild sin tanke från 1978 och från 2008. Märkligt nog är det ingen större skillnad i bedömningen även om han i förordet tar avstånd från slutsatserna 1978.

Någongång någonstans skall jag gå igenom detta mer i detalj men det är en sak som slår mig direkt. Oviljan att inse sanningen hade att göra med att man inte ville tro på flyktingarnas berättelser, något som gjorde att normalt funtade människor redan någon månad efter maktövertagandet den 17 april förstod vad som var på gång. Den slutsatsen dras av en DN-journalist som kände alla fyra resenärerna, Bengt Albons. Han säger att det var FNL-gruppernas tänkesätt som gjorde att han själv vägrade ta till sig flyktingarnas berättelser.

Cafe de la Paix i Siem Reap

Här är det absoluta innestället för finsmakare i Siem Reap. Ett hotell med restaurang, utställning, café och lite av varje. Det är så otroligt vackert att man i sitt stilla sinne undrar varför man valt att lägga det i Siem Reap och inte i någon storstad. Ägaren är kambodjan men måste ha haft ett helt gäng av esteter som designat allt från möbler till lokler till konsten. Vi var tillbaka och prövade maten också som var i toppklass även den.