I Asien har det sen 20-30 år funnits en strävan hos nyrika att imitera västerlandet. Jag såg det först i Hongkong och Taiwan i slutet av 80-talet där de fanns klubbar med groteska statyer av romerska ryttare och hästspann vid entrén och inuti var det bara dyraste konjak som gällde. Den här trenden följde de nyrika och kom givetvis till Kina under 90-talet. Jag trodde den dött ut men i går var jag ute på klubben Nine Dragons Estate och såg den ultimata klubben för kinesiska nyrika.
Det skall sägas att jag tycker om romerska och grekiska stayer och i synnerhet om det är kopior av känds stayter som "Nike från Samothrake" eller andra som är möjliga att indentifiera.
Jag har heller inget emot konjak. Man kan eller inte säga att Amani och Versace gör fula kläder.
Herr Li Qinfu som skapade klubben kör dock allt utan hämningar. Hans broschyr har honom själv på framsidan framför en Rollce Royce och i bakgrunden har man genom fotomontage fått med både hästpoloklubben, marinaklubben och golfklubben.
Nine Dragon Estate har allt! Mest imponerande är självallet poloklubben och jag blev knäsvag bara jag kom in i klubbhuset där långbenta fagra kinesiskor satt och konverserade med kinesiska miljonärer. Jag gick in i shoppen för att låtsas granska poloklubborna, men då jag sett kollegan Klas Ljungberg göra bort sig i Dubai i "Diplomaterna" vågade jag bara titta med ena ögat. Klubborna syntes OK och jag skyndade mig ut i stallet, där jag kände mig mer hemma då vi hade en häst på bondgården där jag växte upp.
Hästpolo är ju "the ultimate horsemanship" och det är att beklaga att det kostar några miljoner att spela en match då det måste flygas in hästar från Australien hela tiden. Man kan ta en kurs på klubben under 5-6 veckor "From zero to hero" för att bli polospelare. Hade det inte varit för den där fördömda serien "Diplomaterna" hade jag kanske nappat. Jag har ju som sagt umgåtts med häst sen jag var lilliten.
På klubben byggs nu ett jättehotell av Westin och några hundra villor är också på planeringsstadiet. Till min förvåning är bygget i full gång. I Kina är det inte de rika som tar smällen av den världsekonomiska krisen.
Mina kinesiska ledsagare ojade sig en del över det där med att imitera västerlandet. Det finns ett uttryck som man ser i sådana sammanhang " some people worship things foreign and fawn on foreigners". Dock har Mr. Li också byggt ett buddhistiskt tempel på en ö. Om vi gillar kinesisk konst kan han väl få importera det västerländska. Jag tycker fakiskt kineserna är lite smårasistiska. Håller man sig till grekiska och romerska statyer, Armani, fransk konjak och engelsk hästpolo har man gjort ett rätt bra urval. Skulle en kines samla på sovjetisk socialrealism, göra kopior av runstenar, äta småländsk husmanskost och klä sig i norska lusekoftor skulle jag vara mer bekymrad.
söndag 29 mars 2009
lördag 28 mars 2009
Den kinesiska internetscenen
Var på föredrag av den kinesiska internetsajten danwei.org som leds sen 5 år av en sydafrikan, Jeremy Goldkorn, som följer hela internetutvecklnigen i Kina och framför allt bloggvärlden.
För några år sedan hörde jag att utländska blogsajter blockerades i Kina och jag var lite förvånad att alla pratar om bloggar numera.
Inte helt förvånande började blogexplosionen med att en kvinna började skriva om sitt sexliv. Hon heter Mei Muze och var journalist i Guangzhou. Hon lade upp en blog där hon recenserade alla män som hon kn-ll-de med och i en hel del fall blev kända personligheeter helt ratade. Man kan förstå att "den internetintresserade ungdomen" blev helt hysterisk och följde hennes blog dagligen.
När man väl var igång började man följa andra frågor och lade sig i debatten. Ett exempel är det kända "nålhuset" i Chongqing där en familj vägrade ge upp sitt hus och myndigheterna grävde runt om tills huset som till sist satt på en spetsig klippa. I huset fanns en argsint kvinna som skrekt oförskända ord åt journalisterna sm filmade denna märkliga händelse. Det var 100% mediamässigt.
Jeremy Goldkorn trodde inte bloggarna skulle störta kommunismen. Det fanns alldeles felaktiga föreställningar utomlands om maktförhållandena och mycket av det som utomlands kallas "underground", typ rockmusik, är i själva verket helt legalt. Han påpekade att den kinesiska statsledningen på något sätt ger intrycket att ställa sig på bloggarnas sida för att verka moderna. Om det håller i det långa loppet är en annan fråga.
För några år sedan hörde jag att utländska blogsajter blockerades i Kina och jag var lite förvånad att alla pratar om bloggar numera.
Inte helt förvånande började blogexplosionen med att en kvinna började skriva om sitt sexliv. Hon heter Mei Muze och var journalist i Guangzhou. Hon lade upp en blog där hon recenserade alla män som hon kn-ll-de med och i en hel del fall blev kända personligheeter helt ratade. Man kan förstå att "den internetintresserade ungdomen" blev helt hysterisk och följde hennes blog dagligen.
När man väl var igång började man följa andra frågor och lade sig i debatten. Ett exempel är det kända "nålhuset" i Chongqing där en familj vägrade ge upp sitt hus och myndigheterna grävde runt om tills huset som till sist satt på en spetsig klippa. I huset fanns en argsint kvinna som skrekt oförskända ord åt journalisterna sm filmade denna märkliga händelse. Det var 100% mediamässigt.
Jeremy Goldkorn trodde inte bloggarna skulle störta kommunismen. Det fanns alldeles felaktiga föreställningar utomlands om maktförhållandena och mycket av det som utomlands kallas "underground", typ rockmusik, är i själva verket helt legalt. Han påpekade att den kinesiska statsledningen på något sätt ger intrycket att ställa sig på bloggarnas sida för att verka moderna. Om det håller i det långa loppet är en annan fråga.
tisdag 24 mars 2009
Macau - ofta kallad en håla
Jag var i Macau över helgen. Numera skriver jag oftast Macao med o som kineserna gör men när man är där är staden fortfarande väldigt portugisisk och de har alltid stavat staden med ett u på slutet.
Jag höll på att gå vilse mitt i staden där alla kineser bor och det är en märklig syn att varje liten affär har ett portugisisk namn på skylten bredvid det kinesiska. Är det en järnhandel så står det t.ex. "Ferreteria Ieng Sam Lok". Jag gissar att kineserna finner dessa portugisiska skyltar en aning överflödiga men för turister ger det en exotism som är svårbetalbar.
Nu finns det 2000 Portugalfödda portugiser kvar. Det finns ett stort antal s.k. macaneser som talar kinesiska och talar men ej skriver kantonesiska. Dessa har dock alltid haft en benägenhet att utvandra så hur många som finns idag är svårt att säga. Det finns dock ett stort intresse från kinesr att lära sig portugisiska, bl.a. för att utveckla relationer med länder som Brasilien och Angola.
Hålan Macau är en benämning som beror på stadens beroende av spelkasinon. Det vanligast yrket i stan är antagligen croupier. Det är ledsamt för en person som mig som helst skulle se spelverksamhet förbjuden, men för många människor är det ett nöje och för kineser är spelandet en nästan orgiastisk upplevelse. Är man inne på förbudslnjen är det en hel del andra saker man skulle vilja lägga till.
När portugiserna lämnade över Macau till Kina 1999 bestämde sig kineserna att öpnna upp monopolet och släppa in storföretagen från Las Vegas, Sands, Wynn. MGM etc. Idag finns det ca 20 enorma spelkansonon i Macau varav knappt hälften är klara och resten av byggena (ofta skyskrapor på 50 våningar) stannade av i höstas. De som är klara är så gigantiska att man inte tror sina ögan. Vart och ett av dem har ett tjogtal lyxaffärer av typ Prada, Fendi, Dior, Louis Vuitton etc. Vad jag såg var det folk i alla affärerna. Vad som skall hämta med de byggen som är halvfärdiga vet väl igen. Japanerna, koreanerna, taiwaneserna och hongkongkineserna har inte råd att resa och fastlandskineserna har vissa reserestriktioner. Stackars Macau!
Jag var inte där för att spela utan för att hedra 250-årsdagens av Anders Ljungstedts födelse. Han var ju den förste som skrev Macus historia på engelska och blev känd för att han lade fram övertygande bevis att Macau inte var portugisiskt territorium utan uthyrd mark från Kina till Portugal. Vi hade en ceremoni på den protestantiska kyrkogården där han begrovs efter sin död 1835. Han skrev Macaus histora och jag har samlat en del dokument på en site http://www.vhkp.com/
Den här gången ahde jag också tillfälle att träffa den jesuitiska forskningsorgansationen "Instituto Matteo Ricci". Där finns ett antal hårdnackade teologer men också många "civila" anställda som forska om Macau och Kina. Jag minns från ett av mina första besök i Macau i slutet av 1970-talet att jag träffade den förre svenske generalkonsuln i Hongkong Dag Bergman. Han var Ingemar Bergmans storebror och fick ett rätt elakt potträtt i Laterna Magica. Dag var rätt elak också måste jag säga men en spänstig diskussionspartner. Jag undrade hur han tillbringade sin pensionärstid i Macau. "Jag sitter en stund varje dag och grälar med jesuiterna" svarade han.
Jag höll på att gå vilse mitt i staden där alla kineser bor och det är en märklig syn att varje liten affär har ett portugisisk namn på skylten bredvid det kinesiska. Är det en järnhandel så står det t.ex. "Ferreteria Ieng Sam Lok". Jag gissar att kineserna finner dessa portugisiska skyltar en aning överflödiga men för turister ger det en exotism som är svårbetalbar.
Nu finns det 2000 Portugalfödda portugiser kvar. Det finns ett stort antal s.k. macaneser som talar kinesiska och talar men ej skriver kantonesiska. Dessa har dock alltid haft en benägenhet att utvandra så hur många som finns idag är svårt att säga. Det finns dock ett stort intresse från kinesr att lära sig portugisiska, bl.a. för att utveckla relationer med länder som Brasilien och Angola.
Hålan Macau är en benämning som beror på stadens beroende av spelkasinon. Det vanligast yrket i stan är antagligen croupier. Det är ledsamt för en person som mig som helst skulle se spelverksamhet förbjuden, men för många människor är det ett nöje och för kineser är spelandet en nästan orgiastisk upplevelse. Är man inne på förbudslnjen är det en hel del andra saker man skulle vilja lägga till.
När portugiserna lämnade över Macau till Kina 1999 bestämde sig kineserna att öpnna upp monopolet och släppa in storföretagen från Las Vegas, Sands, Wynn. MGM etc. Idag finns det ca 20 enorma spelkansonon i Macau varav knappt hälften är klara och resten av byggena (ofta skyskrapor på 50 våningar) stannade av i höstas. De som är klara är så gigantiska att man inte tror sina ögan. Vart och ett av dem har ett tjogtal lyxaffärer av typ Prada, Fendi, Dior, Louis Vuitton etc. Vad jag såg var det folk i alla affärerna. Vad som skall hämta med de byggen som är halvfärdiga vet väl igen. Japanerna, koreanerna, taiwaneserna och hongkongkineserna har inte råd att resa och fastlandskineserna har vissa reserestriktioner. Stackars Macau!
Jag var inte där för att spela utan för att hedra 250-årsdagens av Anders Ljungstedts födelse. Han var ju den förste som skrev Macus historia på engelska och blev känd för att han lade fram övertygande bevis att Macau inte var portugisiskt territorium utan uthyrd mark från Kina till Portugal. Vi hade en ceremoni på den protestantiska kyrkogården där han begrovs efter sin död 1835. Han skrev Macaus histora och jag har samlat en del dokument på en site http://www.vhkp.com/
Den här gången ahde jag också tillfälle att träffa den jesuitiska forskningsorgansationen "Instituto Matteo Ricci". Där finns ett antal hårdnackade teologer men också många "civila" anställda som forska om Macau och Kina. Jag minns från ett av mina första besök i Macau i slutet av 1970-talet att jag träffade den förre svenske generalkonsuln i Hongkong Dag Bergman. Han var Ingemar Bergmans storebror och fick ett rätt elakt potträtt i Laterna Magica. Dag var rätt elak också måste jag säga men en spänstig diskussionspartner. Jag undrade hur han tillbringade sin pensionärstid i Macau. "Jag sitter en stund varje dag och grälar med jesuiterna" svarade han.
fredag 20 mars 2009
Att vara laoban
Våra namn är svåra att uttala för kineser så jag kallas laoban (chefen) och det är ett ord mina öron uppfattar på 20 meters avstånd så man förstår att man kan aldrig riktigt bli kompis med sina anställda, avståndet finns där alltid.
I veckan hade jag det årliga lönesamtalet med alla kineser. Jag kom på att jag hade glömt städerskan som jobbar halvtid. Fångade henne flykten och sade att vi skulle prata löner. Hon grep tag i en stege som bredvid henne och klättrade rakt upp i taket för att feja på något.
Jag kallade på tolken och förklarade att fejandet fick vänta nu måste hon komma ner och prata löner. Till slut kom hon ner och vi fick in henne i mitt rum. Jag vände mig och för att säga något till tolken och när jag sen fortsatte in i rummet var hon borta. Vilket illusionstrick!
Sen såg jag hennes fot och förstod att hon krupit under skrivbordet och letade efter dammråttor under skrivbordshurtsen. Jag sade till på skarpen hon nu fick sätta sig i soffan. Hon hävdade att det fanns massor av damm som hon först måste få bort.
Till slut fick vi upp henne i soffan och jag bad henne lägga ifrån sig den blöta skurtrasan. Hon svarade att det var hennes arbetsredskap så behövde hon genast igen när hon skulle gå igång med städandet, därför tänkte hon behålla trasan i handen. Jag gav upp och sade att samtalet skulle gå snabbt. Hon påpekade att hon var anställd för att städa och inte för att sitta och prata.
Jag insåg jag bara hade någon minut att få läget under kontroll så jag sade snabb: "Du är den på kontoret som är mest arbetsvillig, du är alltid glad, du är så nära "Lei Feng" som jag sett en kines komma, du skall ha en rejäl lönehöjning."
Det tog en minut innan hon förstod detta och ansiktet klövs av ett stort leende, men hon skyndade sig att säga att hon inget hade krav på någon löneökning, arbetet var en källa till glädje nog.
Vi skiljde som vänner och hon fortsatte fejandet - i dubbel fart.
Först dagen därpå föstod jag att vi missförstått varandra. Hon hade aldrig haft lönesamtal förut och trodde att jag skulle sänka lönen. Superaktiviteten var nog ett försvarsåtgärd om jag skulle haft klagomål. Vi lever i missförståndens förlovade land.
I veckan hade jag det årliga lönesamtalet med alla kineser. Jag kom på att jag hade glömt städerskan som jobbar halvtid. Fångade henne flykten och sade att vi skulle prata löner. Hon grep tag i en stege som bredvid henne och klättrade rakt upp i taket för att feja på något.
Jag kallade på tolken och förklarade att fejandet fick vänta nu måste hon komma ner och prata löner. Till slut kom hon ner och vi fick in henne i mitt rum. Jag vände mig och för att säga något till tolken och när jag sen fortsatte in i rummet var hon borta. Vilket illusionstrick!
Sen såg jag hennes fot och förstod att hon krupit under skrivbordet och letade efter dammråttor under skrivbordshurtsen. Jag sade till på skarpen hon nu fick sätta sig i soffan. Hon hävdade att det fanns massor av damm som hon först måste få bort.
Till slut fick vi upp henne i soffan och jag bad henne lägga ifrån sig den blöta skurtrasan. Hon svarade att det var hennes arbetsredskap så behövde hon genast igen när hon skulle gå igång med städandet, därför tänkte hon behålla trasan i handen. Jag gav upp och sade att samtalet skulle gå snabbt. Hon påpekade att hon var anställd för att städa och inte för att sitta och prata.
Jag insåg jag bara hade någon minut att få läget under kontroll så jag sade snabb: "Du är den på kontoret som är mest arbetsvillig, du är alltid glad, du är så nära "Lei Feng" som jag sett en kines komma, du skall ha en rejäl lönehöjning."
Det tog en minut innan hon förstod detta och ansiktet klövs av ett stort leende, men hon skyndade sig att säga att hon inget hade krav på någon löneökning, arbetet var en källa till glädje nog.
Vi skiljde som vänner och hon fortsatte fejandet - i dubbel fart.
Först dagen därpå föstod jag att vi missförstått varandra. Hon hade aldrig haft lönesamtal förut och trodde att jag skulle sänka lönen. Superaktiviteten var nog ett försvarsåtgärd om jag skulle haft klagomål. Vi lever i missförståndens förlovade land.
onsdag 18 mars 2009
Netizens
Ordet medborgare kommer från franska revolutionen tror jag. Varje människa hade rättigheter, alla var medborgare. I Shanghai ser jag allt oftare en annan term, "netizens" som man refererar till. Kina har 300 milj internetanvändare och det pågår en enorm aktivitet på bloggar och bulletin boards. Politikerna kommunicerar med netizens, snarare än med "folket" och granskas också av dem.
Nyligen fick en politiker i Jiangsu avgå då någon fotograf tagit närbild av hans klocka vid ett möte och ett drev gick bland netizens att en så dyr klocka innebar att han var korrupt. I Sverige hade man väl utgått från att klockan var fake, inköpt på resa i Asien, men här skulle det vara helt otänkbart att en uppsatt person hade falsk klocka.
I ett program på TV här utfrågades två amerikanska experter om det verkligen är sunt att netizens jagar livet ur makthavare genom att sprida rykten om deras privatliv, att avslöjanden om älskarinnor leder till att äktenskap haverar etc. Amerikanerna svarade skickligt att då demokratin är dåligt utvecklad är detta den ventil där vrede kanaliseras. Täpper man till denna ventil genom lagstiftning exploderar tryckkokaren.
Det skulle vara intressant om någon svensk har tid att följa de här strömningarna. Onekligen håller något helt nytt på att hända som är fördolt för oss som inte kan läsa kinesiska. Vi har varit väldigt fixerade vid det filter Kina byggt upp runt sin gräns för att hindra att vissa känsliga ämnen sprids i Kina och vi har inte noterat den stora frihet som finns internt.
Nyligen fick en politiker i Jiangsu avgå då någon fotograf tagit närbild av hans klocka vid ett möte och ett drev gick bland netizens att en så dyr klocka innebar att han var korrupt. I Sverige hade man väl utgått från att klockan var fake, inköpt på resa i Asien, men här skulle det vara helt otänkbart att en uppsatt person hade falsk klocka.
I ett program på TV här utfrågades två amerikanska experter om det verkligen är sunt att netizens jagar livet ur makthavare genom att sprida rykten om deras privatliv, att avslöjanden om älskarinnor leder till att äktenskap haverar etc. Amerikanerna svarade skickligt att då demokratin är dåligt utvecklad är detta den ventil där vrede kanaliseras. Täpper man till denna ventil genom lagstiftning exploderar tryckkokaren.
Det skulle vara intressant om någon svensk har tid att följa de här strömningarna. Onekligen håller något helt nytt på att hända som är fördolt för oss som inte kan läsa kinesiska. Vi har varit väldigt fixerade vid det filter Kina byggt upp runt sin gräns för att hindra att vissa känsliga ämnen sprids i Kina och vi har inte noterat den stora frihet som finns internt.
lördag 14 mars 2009
Fanerdun
Läste i pressen att 13 kineser av en grupp av 17 som jag viserat (för att överlämna anläggningen till en ny köpare) sänds hem av polisen för att de arbetat på Fanerduns anläggning trots att de bara hade inresevisering. Enligt lokalpressen är det upprörda känslor i stan. Kineserna ha setts lägga om elledningar, en har till och med tagit upp mursleven och börjat bygga en tegelvägg. Brottslig verksamhet! En hade tagit bort ett staket och därmed finns risk enligt lokalpressen för att kalmarungdomen drattar i någon av de pölar som finns på området. Gud skydde vår ungdom!
Här är inte rätt plats att diskutera det aktuella ärendet. Det får ske i laga former. Sedan jag kom till Shanghai i höstas har jag ägnat massor av tid åt detta. Vi står ibland på konsulatet i situationer när vi kan misstänka att kineser arbetar på ett inresevisum. Från min tid här på 90-talet minns jag vi hade fall när någon smitit in på en släktings restaurang och ställt sig att diska. Brottsligt!
Min reflektion är att Sverige tjänat mycket på att öppna arbetsmarknaden för de nya EU-medlemmarna. Det blev ingen social turism som förre statsministern fruktade, utan en massa jobb som blev gjort. Jag har en svensk byggmästare som jag anlitat i 15 år av och till. När jag nyligen kollade ett jobb i min sommarstuga såg jag att han lämnat arbetet till en polack! Förmodligen har han nu en större verksamhet än förr. Hade kineserna i Kalmar följt reglerna hade de bett en svensk byggfirma mura upp väggen. Troligen hade en polack gjort jobbet.
Gränsen mellan inresevisering och arbetstillstånd är glasklar. Skall man utbilda en kines på en ny svarv och han sitter i en lektionssal och ser in bild på svarven och någon förklarar var knapparna sitter så räcker det med inresevisering. Tar man fem steg ut i fabriken där svarven står och kinesen får röra vid en knapp, då krävs arbetstillstånd. Glasklart!
Vi förklarar självklart detta dagligdags för kineserna. De nickar. Med tanke på hur lång tid processandet av arbetstillstånd tar är frestelsen stor att de säger att de skall sitta i lektionssalen.
Det påminner mig om en artikel i International Herald Tribune av kolumnisten Art Buchwald för bortåt 15 år sedan när alla i USA var rädda för att japanerna skulle konkurrera ut USA med hårt arbete. USA hade nått en överenskommelse med Toyota om att man skulle få skicka ut konsulter som skulle lära japanerna att koppla av och njuta av livet. Konsulten predikade från 9 till 5 och var sedan så slut att han gick till hotellet och somnade. Då passade japanerna på att springa till fabriken och montera bilar hela kvällen. Om det var sant vet jag inte, men en tidstypisk historia.
Jag gissar att vi nu ser slutet på kinesiska investeraringar i Sverige av den vanligaste formen, den där man räknar med att ha kinesisk personal arbetande. Regelverket är prohibitivt. Det skulle behövas ett särskilt investerarvisum som ger rätt att göra ett handtag på den egna investeringen.
Idag när jag cyklade från konsulatet till hemmet räknade jag hur många cyklister som skulle stoppats av svensk trafikpolis för livsfarlig last på pakethållaren (stegar, färgburkar etc). Det var ett halvdussin. Hoppas inte de kvarvarande kineserna i Kalmar ger sig ut på cykel.
Här är inte rätt plats att diskutera det aktuella ärendet. Det får ske i laga former. Sedan jag kom till Shanghai i höstas har jag ägnat massor av tid åt detta. Vi står ibland på konsulatet i situationer när vi kan misstänka att kineser arbetar på ett inresevisum. Från min tid här på 90-talet minns jag vi hade fall när någon smitit in på en släktings restaurang och ställt sig att diska. Brottsligt!
Min reflektion är att Sverige tjänat mycket på att öppna arbetsmarknaden för de nya EU-medlemmarna. Det blev ingen social turism som förre statsministern fruktade, utan en massa jobb som blev gjort. Jag har en svensk byggmästare som jag anlitat i 15 år av och till. När jag nyligen kollade ett jobb i min sommarstuga såg jag att han lämnat arbetet till en polack! Förmodligen har han nu en större verksamhet än förr. Hade kineserna i Kalmar följt reglerna hade de bett en svensk byggfirma mura upp väggen. Troligen hade en polack gjort jobbet.
Gränsen mellan inresevisering och arbetstillstånd är glasklar. Skall man utbilda en kines på en ny svarv och han sitter i en lektionssal och ser in bild på svarven och någon förklarar var knapparna sitter så räcker det med inresevisering. Tar man fem steg ut i fabriken där svarven står och kinesen får röra vid en knapp, då krävs arbetstillstånd. Glasklart!
Vi förklarar självklart detta dagligdags för kineserna. De nickar. Med tanke på hur lång tid processandet av arbetstillstånd tar är frestelsen stor att de säger att de skall sitta i lektionssalen.
Det påminner mig om en artikel i International Herald Tribune av kolumnisten Art Buchwald för bortåt 15 år sedan när alla i USA var rädda för att japanerna skulle konkurrera ut USA med hårt arbete. USA hade nått en överenskommelse med Toyota om att man skulle få skicka ut konsulter som skulle lära japanerna att koppla av och njuta av livet. Konsulten predikade från 9 till 5 och var sedan så slut att han gick till hotellet och somnade. Då passade japanerna på att springa till fabriken och montera bilar hela kvällen. Om det var sant vet jag inte, men en tidstypisk historia.
Jag gissar att vi nu ser slutet på kinesiska investeraringar i Sverige av den vanligaste formen, den där man räknar med att ha kinesisk personal arbetande. Regelverket är prohibitivt. Det skulle behövas ett särskilt investerarvisum som ger rätt att göra ett handtag på den egna investeringen.
Idag när jag cyklade från konsulatet till hemmet räknade jag hur många cyklister som skulle stoppats av svensk trafikpolis för livsfarlig last på pakethållaren (stegar, färgburkar etc). Det var ett halvdussin. Hoppas inte de kvarvarande kineserna i Kalmar ger sig ut på cykel.
torsdag 12 mars 2009
Kina eller Indien
Jag var i Indien några dagar. Kommer man från Kina är man nyfiken hur indierna kunnat ha så snabb tillväxt med hänsyn till att så mycket inte fungerar. Vägarna är urusla, inte ens i centrum finns ordentliga trottoarer att gå på, flygplatsen i New Delhi är en mardröm.
Å andra sidan träffar man briljanta människor och den allmänna kunskapen i engelska är beundransvärd. Min slutsats var ändå att dessa två positiva saker bara garanterar en framgång i serviceindustrin, ingen annanstans.
Att ha en fabrik som löpande spottar ut billiga produkter till hög kvalite kräver något annat. Det kräver en oerhört arbetsam befolkning som står framför det löpande bandet i timmar utan att göra några missar. Det krävs också en infrastruktur så att varorna snabbt kommer till köparen. En serviceindustri levererar ju sina varor i telefonsamtal som call center eller elktroniskt om det är programtjänster. Det är en annan sak att få fram verkstadsprodukter. Jag tror fortfarande Kina kan förbli världens fabrik om man kan hålla kostnaderna nere. Dit är man på väg.
Å andra sidan träffar man briljanta människor och den allmänna kunskapen i engelska är beundransvärd. Min slutsats var ändå att dessa två positiva saker bara garanterar en framgång i serviceindustrin, ingen annanstans.
Att ha en fabrik som löpande spottar ut billiga produkter till hög kvalite kräver något annat. Det kräver en oerhört arbetsam befolkning som står framför det löpande bandet i timmar utan att göra några missar. Det krävs också en infrastruktur så att varorna snabbt kommer till köparen. En serviceindustri levererar ju sina varor i telefonsamtal som call center eller elktroniskt om det är programtjänster. Det är en annan sak att få fram verkstadsprodukter. Jag tror fortfarande Kina kan förbli världens fabrik om man kan hålla kostnaderna nere. Dit är man på väg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
