När jag letar efter en bok om Kina är det som när jag letar
efter mjölk i butikernas hylla. Jag söker instinktivt efter det färskaste. Att
läsa en bok om Kina skriven för 10 år sedan känns meningslöst. Leijonhufvuds
bok är daterad november 2014. Det är OK. Han har noterat Xi Jinpings tid som
Kinas ledare. Så jag har nu läst inom de 850 sidorna.
Jag har alltid haft bara intryck av Göran Leijonhufvud som
journalist. Till skillnad från en del andra har han inte plågat mig med att ta
fram en massa uppgifter, dvs göra halva jobbet. Till skillnad från en annan
Kinajournalist avbryter han inte ett informellt samtal för att ta upp
anteckningsblock och notera vad man sagt. Han känns genuin och är fri från
namedropping.
I sak tyckte jag kanske att boken inte tillförde så mycket.
Han har sällan kommit med unika insikter eller scoop. Språket känns lite
traditionellt. Det är roligare att läsa artiklar av Ola Wong som analyserar gränsen
för det nya i Kina, om avant-gardet,
än att läsa Görans långa samtal med kinesiska bönder på vischan, om arrière-gardet. Det som känns bäst i boken är kanske avsnittet om Hongkong som Göran verkligen kan och som är en knepig fråga. Annars finns allt med, internetinskränkningarna, miljön, Tibet, OS i Peking osv.
Görans artiklar om vanliga kineser i DN på 70-talet tror jag
formade den tidens bild av Kina. Det var inte bara Göran som såg Mao Zedong i
positiv dager. Där fanns naturligtvis hans högste chef, DNs Olof Lagercrantz men
också många tunga företagsledare. Varför alla drogs åt det hållet är svårt att
klara ut men för dem som följde debatten om Kina var nog en vattendelare boken Ombres chinoises av Simon Leys (pseudonym för en belgisk
sinolog, Pierre Ryckmans) som kom ut 1974 och i svensk översättning Kinesiska skuggbilder, 1980. Den boken förklarar varför besökarna ofta förblindades av den officiella synen. Göran
nämner inte denna bok i sina källor men kan knappast ha missat den.
Förhållandet till Mao är grundläggande. Jag var nog den förste i Göteborg som köpte Maos lilla röda på Danelius bokhandel i Haga när boken kom i mitten av 60-talet men efter en snabb genomläsning fann jag bara truismer och banaliteter. Jag tror man måste läsa Maos privatläkares bok och Mao the Unknown Story av Jung Chang och Jon Halliday för att genomskåda den kinesiska mytbildningen kring Mao. Man måste ju ställa sig frågan varför tendensen mot demokrati är så svag i Kina, när det gick utmärkt i Sydkorea och Taiwan.
Göran har en märklig anpassning till den kinesiska politiken
och verkar ha trivts bra alla de 50 åren. Kanske en yrkesskada men det känns
mer förtroendefullt när man läser vad personer skrivit som kanske varit
utestängda från Kina några år och känt på hur det är att förvägras visum. Det
sagt är det samtidigt intressant att följa hur motigt det ofta vara att vara
journalist i Kina. Uppenbarligen ett tuffare jobb än att vara affärsman, för
att inte säga diplomat.
Ett ledmotiv i berättelsen är uppskattningen av de lojala
dissidenterna. Göran skriver om att antal kineser, från historiens början som
skickat varningssignaler till kejsaren, idag till partiledningen, men i grunden
är lojala och accepterar att bli illa behandlade. Man kan undra om denna
inställning är ett föredöme jämfört med dem som tar konsekvensen av sin
opposition och avsvär sig lojalitet med en förtryckare.
