Världens sinifiering

Jag lyssnade på en fransman som talade om Kinas inflytande i världen. Det finns ju massor av siffror på kinesiska emigration, investeringar utomlands och liknande men man inser inte riktigt konsekvenserna av ökad internationellt inflytande. Vi tänker ibland kanske felaktigt på att när Sovjetunionen stod på höjden av sin makt så hade man inte mer flytande än under mellankrigstiden. Sovjetunionen hade dock varken utlandsinvesteringar eller emigration. Det är det som gör skillnaden.

När Japan var på topp på 1990-talet kom en våg av japanskt inflytande. Suzhibarer dök upp överallt och folk började till och med tala om sake som en fin dryck. Zen blev ett modord men en del annat som tillhör det japanska kulturarvet var lite för svårsmält för oss, sånt som kabuki, och sumobrottning.

Fransmannen berättade att i Paris är det inte längre George V eller Crillon som är centrum i hotellvärlden utan Shangri-La. Världen kommer att anamma kinesiska vanor och tankesätt på samma sätt som man gjort med den amerikanska livsstilen sedan andra världskriget. Mandarin kommer att bli ett självklart språk på gymnasiet.

Vi har märkt att det kommer många svenskar till Kina för att studera traditionell medicin och olika former av qigong. Det kommer att fortsätta. Feng Shui är ett ämne som jag alltid avspisat men kanske får vi ompröva det. Det kommer säkert att komma en ny våg av kinesisk "fine dining". I Stockholm såg jag ett antal dumplingställen men som alla svenskar som bor här har märkt finns ingen restaurang i Stockholm som kan riktig kinesisk mat.

Slaget om mikroblogarna

Alltsedan tågolyckan 23 juli när officiella media inte kom ut på flera dagar med information utan mikrobloggen Weibo stod för informationen till allmänheten väntar vi på vad regeringen skall göra med de svårstyrda mikrobloggarna.

China Economic Review hittade en artikel
http://www.chinaeconomicreview.com/en/content/chinese-microblogs-face-tighter-regulation
enligt vilken Weibo , som ägas av Sina, nu måste ta krafttag och censurera sina skribenter. Det här är itressanta ting att följa för det är mig veterligen första gången myndigheterna utmanas fortlöpande i media.

Kaderbarnen

På 90-talet när jag arbetade i Peking talade man om kaderbarnen. Det var barn till kinesiska ledare, oftast i tonåren, som satt på kaféer och utbytte skvaller. Jag hade en kollega som alltid var där och lyssnade och hörde en massa.

Idag är kaderbarnen 30-50 år och har olika typer av jobb, oftast rätt välavlönade. Problemet är att de nu hamnar i bråk då och då och åberopar sina kontakter för att kommit ifrån ingripande av polisen. I Shanghai Daily stog det hrom dagen att ett kaderbarn som skadat en familj i trafiken lät sin far iklädd generalsuniform besöka skjukhuset och säga till de skadade att hålla käften.

Sånt uppväcker det kinesiska folkets vrede och det verkar vara fullt liv på kinesiska twitter om liknande maktövergrepp. Bara under sommaren har det skett en förändring i samhällsklimatet och man kan undra om myndigheterna komer att låta twittersajter som weibo vara kvar. Det går ju så utomordentligt snabbt att även om man har 100 000 IT-poliser som någon hävdat så räcker det inte till.

Tillbaka i Shanghaitrafiken (2)

Jag åkte med en svensk bekant häromdagen och blev lite förvånad över att han slutat med riktningsvisare precis som kineserna. Förklaringen var att han hade erfarenheten att om man indikerar att man skall byta fil så är det några som skyndar sig fram att hinna före så filbytet blir försenat. Därför gör han som kineserna, byter snabbt som ögat utan att förvarna. Det är väl sånt som kallas att "go native".

Jag håller med honom att det är precis vad som händer. Du ger en signal och någon snett bakom trycker på gasen direkt.

Tillbaka i Shanghaitrafiken (1)

När jag kör bil i Sverige börjar jag med att starta motorn. Sedan när jag startat sätter jag lugnt på mig säkerhetsbälte, plockar fram mobilen etc.

Den första åkturen i Shanghai kastade mig tillbaka till verkligheten här. Så fort jag startat på gatan kom korsande trehjulingar, hjälplöst irrande gummor, små skolbarn och cyklande snickare med träkonstruktioner på cyklarna. Det var att kryssa, bromsa, tuta hela tiden och jag fick aldrig på mig säkerhetsbältet.