Det blir en tunn bok den här gången

Var  på Landsarkivet i Vadstena och letande bland papper och irriterade mig på att man ibland gjorde så tjocka böcker förr. Man får stå upp och ha kuddar på bordet och, jag att ha en sån
och läsa hemmar i sängen är ju inte att tänka på. Min andra Shanghaibok skall bli tunn!

Nu börjar det hårda arbetet med del 2

Jag har satt igång med att skriva del 2 av min bok om svenskar i Shanghai. Det är väldigt kul att skriva om personliga öden men ännu bättre om man har dem på en bild framför sig. Jag har nu ringt runt till en massa människor med släktingar som bott i Shanghai och fått ihop intressant foton. Jag lägger ut tre av de bästa här med mina kommentarer - och frågor till er läsare. Vem är vem?

Här är svenska föreningens 20-årsjubiléum i mars 1941. Överraskande många var kvar i stan fast det var under brinnande krig - eller kunde de helt enkelt inte ta sig därifrån. Var tvungna att festa på Franska Klubben?

Svenska föreningen i festtagen igen. Fast vi vet inte datum.

Här firas en av svenska föreningens nestorer, bryggaren G B Sabelström. Till vänster står Rangar Bringert som var bitr chef eller chef för Ekmans, eller för SKF, beroende på vilket år fotot togs. Bredvid honom hans fru Jessie Bringert.

Här är järngänget. Svenska föreningens lunch på Palace Hotel den30 november 1930. Alla de grånande männen från första fotot 1941 är nu 11 år yngre och ser 30 år yngre ut. Jag håller just på med den svåra uppgiften att klara ut vem som är vem. När de har exakt samma klädsel och samma blick är det inte så lätt.

Ningpo-sjömännen i Shanghai

Jag har just läst Börje Heeds bok från 1964 "SOS m/s Ningpo" som handlar om besättningen på båten alltifrån att den gick ut i början av andra världskriget, genom äventyr i Singapore, Manila och Hongkong till tre år i Shanghai innan de fick åka hem i början av 1946.

Börje Heed var Aftonbladets legendariske kriminalreporter. Jag förmodar han därför var van att sålla mellan fakta och rykten men boken har ingen förklaring till hans arbetssätt. Hur mycket av det som står i boken som är fakta och vad som är hans gissningar vet man inte.

Alla försök att skicka hem sjömännen över Sovjetunionen under kriget misslyckades. Malte Pripp behandlar ärendet ganska summariskt (sid 75 i min bok) men Börje Heed refererar till en rad telegram och skrivelser så här har han nog kollat i arkiven.

Under de tre åren i Shanghai fick sjömännen varje vecka en liten ersättning men sysslolösheten höll på att knäcka dem. Dessutom blev några sjuka, andra nersupna och den snabbt försämrade försörjningssituationen sedan Japan började förlora kriget i Kina satte sina spår. Tre dog under tiden i Shanghai. När de slutligen kom hem blev de fast hos polisen för de hade inga ID-handlingar och enligt Skatteverket hade de inte betalat skatt på sex år (sic!). De had väntat sig en storslagen mottagning men fick smaka på det svenska rättssamhället. Långt senare fick de en kompensation från staten för lidande och utebliven inkomst. Jag kan inte se att de gjorde något fel under dessa år, de lydde order från (ett snålt) rederie och den statliga myndighet som befraktade fartyget.

En recension till av boken om svenskars historia i Shanghai

Jag fick med mejl en recension som publicerats i Kinarapport. Tidskriften ligger inte på nätet så recensionen är inte sökbar på nätet men det är väl lika bra det för det var mycket av "surt sa räven om rönnbären i den". Dock alltid intressant att läsa kommentarer av kunniga skribenter så jag tar upp ett antal trådar här.

1. Boken titel är missvisande och borde ha varit "Det svenska generalkonsulatets historia i Shanghai." Den där har jag hört förut och det är lite märkligt att en massa andra boktitlar passerar utan att recensenterna angriper missvisande titlar. Recensenten har själv skrivit en bok som heter Draken och Lejonet. Det kan handla om lite av varje. Sverige råkar vara lejonet men hälften av Europas länder har lejonet som symbol, de flesta andra örnen. En annan sak är naturligtvis konsulatets roll och där kan man ha olika uppfattningar. Låta mig göra den djärva jämförelsen med Kastrups flygplats. För många svenskar är det ett ställe där man mellanlandar, tar en öl och pinkar. För många är konsulatet en plats där man får nytt pass. Man ser inte institutionens betydelse totalt sett.

2. För lite om den spännande mellankrigstiden och "Österns Babylon"! Det hade varit roligt med berättelser om svenskar som festar och spelar bort pengarna i spelhålor, men det är väldigt svårt att hitta den svenska vinkeln. Generalkonsulatets rapporter är helt tysta och fokuserar mer på tullhöjningar på spik och liknande. Alla källor jag har i denna riktning är norska. Kanske finns det svenska vinklingar men det återstår att bevisa. Till och med den svenska polismannen Georg Stenlund som skrev om sina äventyr i Shanghai verkar ha missat det mesta. En bok som gavs ut på 30-talet som hett något som "En ungkarls äventyr i Shanghai" verkade ha en lovande titel men enligt biblioteksbasen fanns den bara på KB och detta ex är försvunnet!

3. Recensenten ondgör sig över att Österns Babylon hade en baksida med kriminalitet, prostitution, opiumhandel osv och tycker att det måste lyftas fram mer, även om det samtidigt står att jag gjort det. Det där är ett vanligt trick hos en elak recensent; att hävda att något borde vara men och sedan erkänna att det faktiskt är med. Läsaren stimuleras inte precis att köpa boken. För mig var det viktigt att peka på medaljens baksida och i brist på svenskt kolonialt beteende fick jag ta norskt. De stora bovarna var naturligtvis engelsmännen.

4. Boken har väldigt många dokument och är mera en "kommenterad källsamling". Jag vet inte riktigt vad en kommenterad källsamling är men tycker alla dokument som jag tagit med är intressanta och värda att publiceras då de inte finns på nätet. Skull man ha skrivit en äventyrsbok är självfallet dokument störande men i detta fallet är samtliga dokument utom 1847 års handelsavtal och någon tidningsartikel från 1890-talet i stort sett omöjliga att få tag i för en vanlig läsare.

5. Någonstans skrev recensenten att boken tillkommit i hast. Det är fel! Det ligger oceaner av arbete bakom boken. Problemet är att många saker är svårutforskade och inte ens om jag hållit på ett år till hade jag kommit fram till sanningen. Hursomhelst har jag efter publiceringen fått många givande kontakter och snart kommer det en liten uppföljning. Inte minst är jag väldigt glad att av en kontakt fått Sapajous porträttserie av svenskar i Shanghai 1939. Jag hoppas bli klar med denna skrift i april-maj. Här är omslaget i Sapajous skrift.

Shanghais gamla historia i radio

Jag blev uppmärksammad på att jag var med i ett radioprogram om Shanghais gmala historia. Här är länken

http://www.ur.se/Produkter/171031-Bildningsbyran-Kina-Shanghai-100-stormiga-ar?q=kina

Det fina med Shanghais historia är att de grova schablonerna ligger rätt nära verkligheten. Jag tyckte journalisten var ganska svår att tyda när han intervjuade mig och nog gärna ville provocera mig att säga det ena och det andra men resultatet  känns bra.

Jag håller nu på med en grundligare forskning om ett antal svenskar som bodde i Shanghai och har fått hjälp med en del dokument sedan jag kom tillbaka i Sverige. Återkommer alltså.

Nytt vin i gamla läglar

Träffade Torres man i Kina som är min källla till allt om vin i Kina.

Vi kom in på varför Kina säljer så gamla rödviner -  Great Wall från 1992 får man titt som tätt på banketter.

Han sade att detta är nytt vin som man envisas med att buteljera på gamla etiketter. Ett antal uppretade konsumener har skrivit till chefen för Great Wall och frågat hur det kommer sig att korkarna ser nya ut, att vinet inte har någon äldre brunare färg etc. När det blivit riktigt mycket kritik så ändrade Great Wall etiketten. Nu står det

"Since 1992"

Shanghai - a last look

Rubriken stal jag av en bok från Tess Johnston. Hon gav ut den för 15 år sedan och det var ju verkligen inte hennes sista intryck av Shanghai, men hon menade väl att många av byggnaderna var på väg att jämnas med marken. En av höjdpunkten i mitt sista besök var ett möte med Pearl Buck-museet i Zhenjiang, som var vänliga att komma till Shanghai.

De hade bjudit in mig till en ceremoni i juni som tyvärr krockade med ett annat event men de framhärdade och sade att de ville ha lite information om Pearl Buck från svenskt perspektiv med tanke på att det var Nobelpriset i litteratur 1938 som gjorde henne berömd. Jag har skrivit ihop en studie om Pearl Buck i Sverige.

Det jag inte lyfte fram var att akademin 1938 enligt säkra källor hade två andra kandidater men rösterna var 9-9 och ingen sida ville vika sig. Resultatet var då att man fick ta 3:e kandidaten som var Pearl Buck. Sedan blev det i åratal en avog stämning mot populära författare, vilket ju drabbat Graham Greene, Astrid Lindgren och många andra. Jag noterade dock att man med fog kan hävda att Pearl Buck passade in på Alfred Nobels egen definition av en värdig vinnare.  Skall man på allvar diskutera val av pristagare måste man ju begrunda Alfred Nobels mening i testamentet "under det gångna året inom litteraturen har produceradt det utmärktaste i idealisk rigtning". Det är givet att "det gångna året" inte är praktiskt och det mer och mer blivit fråga om att ge priset till ett livsverk. Dock är formuleringen "idealistisk riktning" knepig och ogillas av många, men passar in på Pearl Buck..

Jag hade skaffat in 16 av de böcker som givits ut av Pearl Buck på svenska, bland annat de tre första - Den goda jorden, Östanvind-Västanvind och Sönerna - som väl var de som skapade grunden för priset. Totalt har 27 böcker givits ut på svenska, vilket kan jaemfoeras med att 15 är utgivna på kinesiska, trots att 90% av hennes böcker handlar om Kina. Här på bilden är från vänster Zhenjiangs utrikesdirektör Liu, vice ordföranden i Pearl S Buck Association Ms Yuan Ping, jag själv och min kollega Matilda Li.

Det finns tre Pearl Buck-museer i Kina. Det här i Zhenjiang var hennes barndomshem 1892-1911, Sedan bodde hon i Suzhou, Anhui (OBS inte den mer kända staden Suzhou i Jiangsu) i 10 år och det är platsen där Den goda jorden utspelar sig och sedan var hon lärare i Nanjing och bodde på Nanjings universitet. Zhenjiangmuseet verkar vara det största och viktigaste. Jag läste massor av Pearl Bucks böcker som tonåring och blev djupt tagen.

När jag nu läste om Den goda jorden tycker jag kanske att den åldrats utan riktig patina, men så ar det ju ofta med böcker man läser om långt efteråt. Det som slog mig var de oerhörda umbäranden och närmast hopplösa traditioner kineserna levde i. Jag frågade därför museipersonalen: Var Pearl Buck korrekt i sin beskrivning? Var de det så eländigt och grymt? Deras svar var att Pearl Buck var korrekt!

Det här var mitt tal:

Pearl  Buck from a Swedish perspective

Pearl Buck won the Swedish Nobel prize in literature in 1938. She had before that in 1932 won the American Pulitzer prize in the “Novel” category. This was at the time the most prestigious prize for American novelists. Her book “The Good Earth” from 1931 was an instant international hit and was published in Swedish in 1932. Two other books were published in Sweden in 1933, the follow-up, “The Sons” and “East Wind: West Wind”.  In 1935 the third book in the trilogy – “A House Divided” was published, translated by the former Swedish Consul-General in Shanghai Mr. Johan O. Lilliehöök.
Ms Buck’s life in China spanned three periods:

1892-1911 in Zhenjiang, Jiangsu

1914-1920 in Suzhou, Anhui
1920-1933 in Nanjing, Jiangsu

Mr. Lilliehöök was Consul- General in Shanghai from 1922-1932. As the capital was moved to Nanjing in the latter part of that period he must have made several trips to Nanjing. Whether he met Ms Buck is not known as the Lilliehöök family has not kept his archive.

The Nobel Prize is often contested by some critics who argue for purely literary aspects and others who pay attention to popularity and other literary innovations. The Swedish Academy has 18 members and the influential members for this prize are the members of the Nobel Prize Committee and the Permanent Secretary. In 1938 the Academy had a number of very influential writers, such as Nobel laureates Selma Lagerlöf and Viktor Rydberg, and the two most influential critics of the 20^th century, Fredrik Böök and Henrik Schück.

The discussions are not on record and as the academicians are elected for life, they cannot even in autobiographies write about these deliberations in the academy. We know that there were strong arguments in 1938 to award Virginia Wolf the prize. The deciding factor could have been that Pearl Buck was an author more in line with the will of Mr. Alfred Nobel who’s guiding sentence about the prize is “excellent and in the idealistic tradition”. There was no prize awarded during the war years 1940-1943 so several authors like Virginia Wolf missed the opportunity of a prize.

Swedish critics underline Pearl Buck’s capacity as a storyteller, which from Swedish perspective is very close to laureate Selma Lagerlöf. Her role as introducing the traditional life in China is often mentioned although her very important role as champion of racial non-discrimination is more a part of the American then the Swedish history. The fact that Pearl Buck expressed a view of China that was familiar to the large number of missionaries and other US residents in China but not to the average American is very important for the whole world. Pearl Buck has probably made more than anyone else to introduce China to the US. The fact that at least 27 books have been published in Sweden and that most of them refer to China is also a proof that she has an influence in Sweden on a level similar to some other American Nobel prize winners such as John Steinbeck and Ernest Hemingway.

Bengt Johansson