Kommer man till Siem Reap för att titta på Angkor Wat går tankarna tillbaka till Kambodjas storhetstid för 1000 år sedan men när man passerar en boklåda är mer än hälften av böckerna om Khmer Rouge-tiden 1975-1979. Man bläddrar i de olika vittmesmålen från överleevande.
Plötsligt ser jag en piratupplaga av Peter Fröberg Idlings "Pol Pots leende" som kom ut 2006 och var rätt omskriven då. Jag noterade den bara förstrött vid den tiden, då storyn inte var ny precis. Att besökare i diktaturer inte kunnat eller velat se sanningen känner vi till sen 30-talets Sovjet, Nazityskland, kulturrevolutionens Kina etc etc. Men att boken var upptryckt i piratupplaga och såldes här gjorde att jagt snabbt lade 5 US Dollar på disken och satte mig att läsa.
Boken handlar om hur den unge Peter Fröberg Idling är hjälparbetare i Kambodja och hittar den svenska delegationsrapporten från 1978 med Jan Myrdal och tre personer som åker runt i Pol Pots Kambodja och tycker allt är bra. Gruppen träffer till och med Pol Pot men hade redan före resan bestämt sig för att inte ställa svåra frågor. Av de fyra har två gjort avbön, en vägrat diskussion och Jan Myrdal står på sig som vanligt och erkänner ingen felbedömning.
I tortyrlägret Toul Sleng finns en butik och där hittar jag en bok från 2008 av en av resenärerna Gunnar Bergström med titeln "Living Hell". Där återger han gruppens foton och har under varje bild sin tanke från 1978 och från 2008. Märkligt nog är det ingen större skillnad i bedömningen även om han i förordet tar avstånd från slutsatserna 1978.
Någongång någonstans skall jag gå igenom detta mer i detalj men det är en sak som slår mig direkt. Oviljan att inse sanningen hade att göra med att man inte ville tro på flyktingarnas berättelser, något som gjorde att normalt funtade människor redan någon månad efter maktövertagandet den 17 april förstod vad som var på gång. Den slutsatsen dras av en DN-journalist som kände alla fyra resenärerna, Bengt Albons. Han säger att det var FNL-gruppernas tänkesätt som gjorde att han själv vägrade ta till sig flyktingarnas berättelser.
Plötsligt ser jag en piratupplaga av Peter Fröberg Idlings "Pol Pots leende" som kom ut 2006 och var rätt omskriven då. Jag noterade den bara förstrött vid den tiden, då storyn inte var ny precis. Att besökare i diktaturer inte kunnat eller velat se sanningen känner vi till sen 30-talets Sovjet, Nazityskland, kulturrevolutionens Kina etc etc. Men att boken var upptryckt i piratupplaga och såldes här gjorde att jagt snabbt lade 5 US Dollar på disken och satte mig att läsa.
Boken handlar om hur den unge Peter Fröberg Idling är hjälparbetare i Kambodja och hittar den svenska delegationsrapporten från 1978 med Jan Myrdal och tre personer som åker runt i Pol Pots Kambodja och tycker allt är bra. Gruppen träffer till och med Pol Pot men hade redan före resan bestämt sig för att inte ställa svåra frågor. Av de fyra har två gjort avbön, en vägrat diskussion och Jan Myrdal står på sig som vanligt och erkänner ingen felbedömning.
I tortyrlägret Toul Sleng finns en butik och där hittar jag en bok från 2008 av en av resenärerna Gunnar Bergström med titeln "Living Hell". Där återger han gruppens foton och har under varje bild sin tanke från 1978 och från 2008. Märkligt nog är det ingen större skillnad i bedömningen även om han i förordet tar avstånd från slutsatserna 1978.
Någongång någonstans skall jag gå igenom detta mer i detalj men det är en sak som slår mig direkt. Oviljan att inse sanningen hade att göra med att man inte ville tro på flyktingarnas berättelser, något som gjorde att normalt funtade människor redan någon månad efter maktövertagandet den 17 april förstod vad som var på gång. Den slutsatsen dras av en DN-journalist som kände alla fyra resenärerna, Bengt Albons. Han säger att det var FNL-gruppernas tänkesätt som gjorde att han själv vägrade ta till sig flyktingarnas berättelser.
