Chefskap i Kina

Jag pratade med chefen på det Hiltonhotel jag bor på. En luttrad fransman som har 840 anställda på sitt hotell. Det märkliga är att alla talar engelska på hotellet. Alla är dessutom utomordentligt vänliga, håller reda på att jag och Anita har olika efternamn och alla dessa små detaljer som ger uttryck för perfektion. Hur har han kunnat hitta folk och sedan behålla dem undrade jag. På det kinesiskägda hotellet bredvid förstod inte personalen mina enklaste frågor, och de visade även sin okunnighet med ett drag av högdragenhet.

Hilton har 6 språklärare anställda som inte gör annat än utbildar personalen i språk. Varje anställd utbildas i en månad innan de får ha kontakt med kunder. Man märker att personalen gärna talar engelska, kanske för att hålla sin nivå uppe.

Viss har man haft personalomsättning som alla andra. Vissa fördelar har man dock i en koncern med 2800 hotell i gruppen. Varje år får någon åka utomlands på arbetsutbyte. När krisen kom i somras samlade chefen alla anställda och sade att planen var att gå ner från 950 till 850. Man var dock redan nere i 840 så alla ombads stanna - med tillägget "Det finns inte ett enda jobb därute nu så det är bäst att vi nu alla håller ihop".

Kan Hilton i Hainan så borde alla andra utländska arbetsgivare kunna skapa en kunnig serviceinriktad organisation. De flesta utländska chefer gör felet att de inte ens försöker.

Bengt

Kinesisk Jul

December är en svensk främjandemånad - nobelpriset, Lucia och sen kanske något vid Jul.

Jag erbjöd mig att hålla en nobelföreläsning vid ett känt naturvetenskapligt universitet men fick ett trevande svar. Det finns massor av minor i det ämnet.

Lucia firade vi friskt. Glögg, svensk kör och pepparkakor. Nära 200 inbjudna kineser. En klar känsla av att något exotiskt är på gång. Vi tog bort stjärngossarna för de kan för det mesta varken sjunga vackert eller förklara sina hattar (mellanting mellan dumstrut och Ku Klux klan). Barn i kören är ingen hit för kineser som tycker våra små söta barn är helt odisciplinerade. Maten går hem och glöggen är OK. Sångerna är kanske lite för vemodiga och framför allt obegripliga då alla är på svenska.

På flygplanet till Hainan där jag just nu är gick jag igenom alla inflight magazines. Ett par artiklar om Lucia med klar hänvisning till Sverige. Dock ännu fler om jultomten med hänvisning till Finland. Att detta banala marknadsföringstrick lyckats är för mig en gåta. Man behöver ju bara googla Santa Claus några minuter för att se det komplexa arvet från ett dussintal länder. Nu är det dock som det är och man får gratulera Finland.

Julafton på ett hotell i Hainan är en matfest och en eklektisk blandning av olika internationella saker. Visst fins där körer med julsånger, men också uppföranden från Tchaikovskijs Svansjön och allt annat som känns utländskt + ett kinesiskt jättefyrverkeri på slutet för att kineserna skall tycka det är kul. Priset togs av en jättemodell i hotellobbyn av Kinesiska Muren - byggd av pepparkakor. Det som saknas hel är det som julen från början handlade om, krubban i stallet med Jesusbarnet. Är man en jul i Spanien är det det enda man ser (till leda).

För 20 år sedan var Julen i Kina mer kristen, men också något som bara de som var nyfikna på västerlandet intresserade sig för. Nu är det mer av massrörelse och då blir det mer med kinesiska förtecken. För 10 år sedan gjorde vi några svenska matfestivaler runt jul i Shanghai med det svenska smörgårdsbordet. Idag måste man ha med särskilda bord med italiensk, japansk, kinesisk mat i ett otal tappningar för att gästerna skall vara nöjda. De enda som orkar den svenska fanan högt är IKEA.

Bengt

French Concession

När vi bodde här på 90-talet sade jag ibland att jag bodde i French Concession. Folk tittade lite underligt och tyckte det var en konstig beskrivning. Många visste ju inte att det i gamla Shanghai var skillnad på International Settlement och French Concession. Till och med den franske generalkonsul tittade lite generat när man förde historien på tal.

När jag började förbereda mig för Shanghai igen i somras såg jag till min häpnad att termen French Concession används friskt och nu ser man det i reklam för fastigheter, för restauranger och i sammanhang där det egentligen saknar mening.

Eftersom vi bor i French Concession och ser ut över hjärtat av området, liksom över International Settlement om jag ser åt andra hållet, kan jag notera att de gamla kvarteren i French Concession skonats i hög grad från nybebyggelse. Det är en charmig stadsdel där det mesta av livets goda är samlat.

Området sträcker sig på båda sisor om den lågna gatan Haihai Road, cirka en halv kilometer norrut resp. söderut. Det finns även en bit av the Bund som var i franska koncessionen, med det ståtliga namnet Quai de France.

Någon kilometer in från the Bund ligger området Xintiandi som byggts upp i gammal kinesisk stil med massor av moderna restauranger och caféer. Det blev populärt bland unga yuppies i början av 2000-talet och har bidragit till att ge en hip känsla av Shanghai. Det har dock inte ett dugg med Frankrike att göra.

Längre västerut finns några långa gator med traditionell begyggelse där det nu finns massor med små modebutiker. Fortsätter man ännu längre västerut kommer man till ett område med nya höghus. Kombinationen av en mängd expats och utbudet av chica butiker har lett till en gentrifiering av hela området. Där det igår var en butik för cykeldelar kan det idag vara en butik för trendiga kläder, ett café med Illy-cafe eller en vinbar.

När man kommer bort till den västligaste delen av French Concession är det ett villaområde med funkishus och lugna promenadområden. Här finns en del exklusiva restauranger och vinbarer. Just vinhandeln tycks ha exploderat. På min korta gata Anfu Road finns tre vinbutiker och några vinbarer. Det känns i allafall mer som Frankrike än som USA eller Sverige.

Den ultimata nostalgikänslan skulle man uppnå om man satte upp de gamla gatuskyltarna. Rue Victor Hugo låter onekligen mer fascinerande än Wulumuqi Road. Huaihai Road borde i allfall någonstans markeras som f.d. Avenue Joffre. Hypefaktorn i stadsdelen skulle tiodubblas. Det skulle en gång för alla motsäga Simone Signorets uttryck "Nostalgin är inte längre vad den en gång var".

Min egen gata hette Route Dupleix och var namngett efter den franske generalguvernör i Indien som gjorde det sista försöket att göra Indien franskt och inte brittiskt. Han fick en gata i Paris och en liten gatstump här i Shanghai till sitt minne.

Bengt

Cykelkultur

Jag har nu cyklat några veckor till och från jobbet varje dag. Mina kinesiska anställda är lite undrande varje morgon om jag skall komma fram levande. Ingen av dem tar sig fram på sånt sätt. Kanske tycker de en limousin vore mer ståndsmässigt. Jag skulle kunna berätta att Sverker Åström cyklade till Elyséepalatset, men vet inte om argumentet biter. Kanske vore det beviset för att svenskar verkligen är lite konstiga.

Mina medcyklister är väl inte kontorsanställda precis. Många verkar transportera på allt mellan himmel och jord. Det är mycket vespor och elmopeder i farten. Jag har nu börjat lista ut var elmopederna har sina knappt synliga batterier. Det verkar finnas hur många modeller som helst.

Den goda nyheten är att alla är vänliga och tar hänsyn till arandra. Det negativa med det är att man även accepterar uppenbara trafikbrott som att någon cyklar i motsatt riktning, vilket gör att det ibland blir tvärstopp. I Stockholm tyckte jag cyklisterna var ett aggressivt släkte så fort någon orsakade topp i trafiken, men här höjer ingen rösten.

Det finns fortfarande bemannade cykelparkeringsplatser på gatorna. Man betalar 50 öre. Man får ett kvitto och en vänlig själ håller ett öga på cykeln. Jag minns från 1970-talet i Peking att cykelstöld var det enda brott som en utlänning kunde råka ut för. Däremot var det ingen risk att någon stal ens bil. De flesta utlänningar låste inte bilen när de parkerade och en del lät till och med nyckeln sitta kvar i bilen. Dessa tider är dock förbi.

Bengt

Humor (eller brist på sådan)

Jag har dåliga nyheter - Shanghaibor har ingen humor.

Det började förra veckan när jag talade inför studenter som läste svenska. Jag började med en västgötahistoria och fortsatte med en Kålle&Ada-historia. Det var bara symboliskt artiga skratt i salongen fastän jag valt ut några riktiga pärlor. Värre var att när jag sen förklarade vad jag egentligen hade sagt på dialekt. Då blev det dödstyst i salen!

Idag satt jag med mina kinesiska anställda och drog några skämt på lunchrasten. Då de inte förklarade var jag tvungen att hänvisa till kända episoder i Fawlty Towers och MASH. Ingen var dessa serier var kända här. Att dra själva skämten i detalj insåg jag var meningslöst. Vad vet ni om europeisk humor frågade jag? En hade hört om Mr Bean. Jag minns att jag på kinesiska flygplan sett underhållande filmer när folk hoppade skidhoppning och ramlade pladask - jätteroligt. Sen var det några Jackass-filmer när det gick snett och folk höll på att stryka med - jätteroligt!

En svenska med djup kunskap som är gift med en kines medgav att humorn i Shanghai är lägst i Kina. Helan och Halvan är bra, annat är tveksamt. Att dra undan stolen när någon som sätter sig är säkert jätteuppskattat här. I Hongkong är man mer van vid brittisk humor och även Peking är mer raffinderad i sin smak sade hon. Suck tänkte jag, här gäller det att vara extra rolig och göra en utbildande insats.

Bengt

Kopior

Jag skrev för ett tag sedan om svenskarnas iver köpa piratkopierade produkter. Kineserna har en helt annan kopiekultur. Den kallas "Shanzhai" (bergsby) med en modern term och var först namnet på en mobiltelefon som gjordes i Sydkina. Det syftar på produkter som är kopior och har snarlika namn som originalet.

En kinesiska sade till mig att det finns ställen i Kina där allt är kopior. Man kan dricka kaffe på Starblogs, äta mat på KFG, man har förståss en Hiphone när man ringer och läser tidningar och ser på TV-program som till namnet är snarlika originalen.

En samling olika shanzhaiprodukter finns på länken

http://www.chinasmack.com/pictures/funny-and-clever-chinese-shanzhai-brands/

Man kan fundera lite på den moraliska skillnaden mellan ett par skor som heter Puma men inte är original och en shanzhai som heter Punk. En annan fråga är varför kineserna föredrar en kopia med felaktigt namn.

Bengt

Titta TV

Av någon anledning är CNN borta från min TV sen en vecka. Jag var redan urtrött på CNN och har nu tröttnat på BBC och ser därför på den engelskspråkiga kinesiska kanalen CCTV9. Till min stora förvåning är programmen utmärkta. Folk sitter i en studio och försöker bena ut den ekonomiska krisen och vad den betyder för Kina. Det är nästan alltid en utlänning med i kretsen av bedömare. Det är skillnad mot Christiane Amanpour och hennes efterliknare som står och pratar sig hesa mitt i en bullrig trafikkorsning, så att man inte hör vad de säger om man inte är på helspänn.

Kanske är det ett steg i den närmast naturbundna utvecklingen för en expat att "go native". Det krävs stor energi att hålla distans och orka med att ta till sig information som är svåråtkomlig eller svårtuggad. Jag har märkt att A och O för att följa med vad som händer, framför allt i Sverige, är att ha en bra internetmottagning av Sveriges Radio. Då kan man lyssna på bra program när man vill.

Dagens diskussion gav den nya vinkeln att det kinesiska stimulanspaketet på 4 biljoner Yuan kanske inte håller då 1 biljon skall komma från lokala regeringar. Deras stora inkomstkälla är landförsäljning och när nu fastighetspriserna går neråt är det olönsamt att sälja.

Bengt