Tillbaka från Sanya

Åter i Shanghai efter en vecka i Kinas sydligaste stad Sanya. Det tar tre timmar att komma från nollgradigt regnigt väder i Shanghai till nära 30 graders strålande sol och långa beacher med fin sand. Det är inte att undra på att massor av utländska hotell etablerat sig där och fler är på väg. Vi bodde på Hilton men hade kunnat välja Mandarin Oriental, Marriott, Ritz Carlton, Pullman, Conrad eller en massa kinesiska.

För Anita och mig ävar dt lite nostalgiskt att komma dit eftersom vi var där för 20 år sedan för att se på förutsättningarna för en mjuk kredit till Swedavia att rita en ny inflygplats. På den tiden fick man åka buss 7 timmar från Haikou för att komma till Sanya. Vi fick se olika turistområden och man såg omedelbart att regionen hade en fatastisk potential.

Sida hade dock anställt en konsult (som jag av barmhärtighetsskäl inte skall namnge) som frankt förklarade att turism inte har någon sund utvecklingseffekt. Det blir en generation av kypare bara. Risker finns också för att miljön försämras och att de etniska minoriteterna på ön stördes. Det fanns ingen ända på konsultens litania över hur fel det var att satsa på turism.

Med facit i handen anser jag att han hade fel på verenda punkt. Det land som säger nej till turism får nog förlita sig på någon oljekälla eller någon annan gudasänd gåva. Visst har en del blivit kypare istället för att bli risodlare men på Hilton lär de sig tala engelska och lär sig vad perfekt service är. Det är nog mer eller mindre samma på de andra hotellen. Vore jag hotellägare i Shanghai skulle jag åka ner och rekrytera folk från dessa hotell. Folk nere på Hainan har ett mer serviceinriktat sätt, kanske klimatet gör skillnaden. Vi hade ibland känslan att vi var i Thailand eller Filippinerna.

Orden att rita flygplatsen gick istället till en fransk konkurrent som ritade en kopia av Nice flygplats. Utan den skulle aldrig denna stora utveckling ha kommit till stånd.

En dålig dag

Läser i morgontidningarna att SAAB läggs ner och att klimatmötet i Köpenhamn misslyckades.
Om SAAB är väl det mesta sagt. Det är ledsamt för alla västsvenskar. Hoppas de nu kan satsa på att göra en bra elbil. Batterikunnadet finns i Nol på nära håll där ett gäng från Chalmers tagit över den gamla Tudorfabriken.

Klimatet är en svårare sak att lösa. Jag har läst de kinesiska kommentarerna med viss fundersamhet. Vad de säger är att de fortsätter sitt program vad som än sker, dvs att de i realiteten struntar i omvärlden. Deras progam är sänkning av enerigintensitet på 40-45 % från 2005 till 2020. För att förstå vad det är får man ta fram räknnedosan.

Om man antar att Kinas ekonomi växer med 8% i ett lågt scenario och 10% i ett högt scenario så växer BNP till 2020 till 3,172 resp 4,17 av BNP 2005.

Om man räknar med bästa läget, tillväxt 8% och minskning med 45% så ökar koldioxidutsläppen med 77%. I det sämre läget med 10% tillväxt och bara 40% sänkning ökar koldioxidutsläpen med 150%.

2006 hade Kina 21,5 % av världens koldioxidutsläpp. Med tanke på att EU åtagit sig att gå ner 20% till 2020 (1990 års bas) och liknande framsteg är aviserade av Japan, Australien och ett antal andra stora länder så kan man se en sitution framför sig 2020 när Kina stör för mer än hälften av världens kodioxidutstälpp, med knappt 20 % av världens befolkning.

Vad säger kineserna i det läget? Det finns en risk att resonemanget är att de inte bryr sig så mycket om inte klimatuppvärmningen skadar just Kina. Att ett antal atollstater i Stilla Havet och indiska Oceanen dränks är nog inte ett problem för den genomsnittlige kinesen. Värre är om det blir torka i Nordkina. Sambandet torka uppvärmning är dock svårare att fastställa. Hur som helst ser det dystert ut just nu.

Investeringarna bara ramlar in

Fick på mitt bord ett pressmedelande från Atalas Copco att man skall bygga en ny fabrik i Shanghai. Investering 100 miljoner kronor.

Det har inte gått en vecka sean i höstas utan beslut om nya invewteringar i Kina, SKF, Sandvik och Ericsson till hör dem som investerat mest. I de här sammanhangen är 100 milj SEK en rätt låg siffra. Ofta är det 100 milj USD.

Atlas Copco skall enligt Veckans Affärer flytta en del av sin koncernledning till Shanghai.

Det är ett annat klimat nu jämfört med våren när inga beslut togs i avvaktan på att världdskonjunkturen skall gå upp igen. Nu är vi tilblaka i den siutation som rådde fram till september 2008. Expansion på alla fronter.

En helt vanlig dag

Läser i tidningen på nätet att det är denna veckan är sista chansen att rädda SAAB, nu genom ett holländskt/arabiskt/ryskt kosortium.

Läser än en gång att Geely tänker köpa Volvo.

Får ett mail att den fem år långa striden om ett svenskt j-v i Kina är ytterligare tillspetasat

Läser att Kinas ekonomi för femtielfte gången utvecklas bättre än förväntat.

Ser i DN att vi inte kan åka motorväg så mycket i Stockholm då det är för hög partikelhalt i luften.

Samtidigt åker jag till jobbet i ett moln av kinesisk smog. Lite skit rensar kroppen sade alltid min svärfar. Vet dock inte om det är för skillnad på skit och skit.

Läser en skräckrapport att jordens uppvärmning fortsättr även o vi idag skulle stänga all koldioxidproduktion i hela världen pga lagring av värme i haven.

Funderar lite var man skall bo som pensionär. Glöm Medelhavet som blir en öken. Södra Sverige kommer att blåsa bort i stormar á la Gudrun. Värmland blir säkert översvämmat av Klarälven vart och vartannat år. Kanke en trevlig tomt nära Trollhättan kan fås för vrakpris och där kan man ha en vinodling och bananplantage och andra tropiska frukter. Jag har ju faktiskt en tomt där redan. Tilbaka till rötterna!

EU-arbetet på slutvarvet

Idag firade vi slutet av vårt EU-ordförandeskap i Shanghai. vi har äntligen kommit så långt att vi är "medlem av EUs kärna", det som var vår plan under denna mandatperioden. Ett fantastiskt arbete i Stockholm coh Bryssel har säkerställt detta. Härute i Kina har vi gjort vad vi kunnat.

Det som gör att man tar på sig extra arbete i denna omfattning är förmodligen att det ger så mycket tillbaka. Det är med sina EU-kollegor som man benchmarkar sig och jag kände en stor värme och tacksamhet från dem.

Lite smolk i bägaren att Spanien inte dök upp. När jag skulle ämna över vår ordförandesymbol, en fanborg med 27 flaggor + EU-flaggan fanns ingen spanjor i salen. Jag frågade deltagarna när de tyckte jag skulle lämna över den till spanska konsulatet. "Mañana" ropade någon. Så får det bli.

Shanghailanders är tillbaka

Var på journalistklubben och hörde Graham Earnshaw tala om sitt bokförlag Earnshaw Books som gett ur ett tjugotal böcker om det gamla Shanghai. Graham var först med att få ut info om det gamla Shanghai på nätet genom sajten www.shanghai-ed.com och nu har han gått tillbaka lite grann teknologiskt genom att ge ut faximilupplagor av gamla böcker. Böckernas nostalgivärde är nog högre än det rent historiska värdet. Med utgångspunkt från "Tales of Old Shanghai" försöker han nu skapa ett varumärke av "Tales from.." som inte bara skall innefatta städer i Kina. Han säljer rätt hyggligt i Shanghai, i ett 20-tal boklådor i Shanghai, men har knappt lyckats sälja en en bok i USA.

Jag ställde ingen fråga för Graham är vass som en huggorm i repliken och han säger alltid emot en, vad man än säger. Dock hade jag velat att han lite mer utvecklade ett resonemang om den "clash of arrogances" som han tyckte präglade relationen mellan utlänningar och kineser.

Min egen teori är att om vi nu fått tillbaka en stor grupp utlänningar i Shanghai, att jämföra med "shanghailanders" före andra världskriget så får vi oundvikligen en massa utlänningar som göra affärer och lever med andra utlänningar och som inte anstränger sig att acklimatisera sig i den kinesiska världen. Jag såg det tydligt i Hongkong på 90-talet när Honkongkineserna talade om inflyttade engelskmän som FILTH (Failed In London - Try Hongkong) eller som "eurotrash".

På motsatt sätt finns en romantisk bild av de få utlänningar som var med på kommunistsidan under inbördeskriget som den kanadensiska läkaren Norman Bethune.

Vad göra? Kanske får man hoppas på att det stora antalet blandäktenskap är en brygga mellan folken. För övrigt får man i det dagliga livet tänka på att vakta sin tunga och trösta sig med att det i allafall i grunden är väldigt goda relationer mellankineser och utlänningar.

Statens fånge

Så heter titeln på Zhao Ziyangs memoarer. De kom ut i oktober i Hongkong och ledde genast till en massa diskussioner om de var äkta eller om de skrivits av sonen till hans rådgivare Bao Tong eller någon annan ärstående. Hittills har ingen så vitt jag vet kunna påvisa att de inte skulle vara äkta. Det finns tusentals uppgifter som man skulle kunna kolla.

Något som slår mig vid genomläsningen är att partitoppens arbetsmetoder var betydligt mer ordnade än man kunnat föreställa sig. Den som försökte kuppa igenom beslut fick genast på nöten. Alla frågor förberedddes på ett minutiöst sätt. Jag erinrar mig memoarer från någon i tjeckoslovakiska partiets politbyrå 1968 som klagade över att man vid mötet varje vecka hade en lunta på ett par hundra sidor text att ta ställning till.

Den andra slutsatsen är att fastän det fanns ett sådant klart regelverk hade Deng Xiaoping sista ordet i alla stora frågor helt enkelt genom att man gick dit och frågade vad man skulle tycka. Enligt Zhao stod han alltid på Zhaos sida. Man kan undra där om bilden är helt rättvis.

Åren i slutet av 80-talet arbetade jag i Hongkong och hade South China Morning Post som min källa. En del av de frågor som Zhao beskriver publicerades i SCMP. Det uppmräksammade fallet när ett japanskt byggbolag (Kumagai Gumi) ville arrendera ett område på Hainan på 50 år för att bygga industrier var ett exempel. Inom partiledningen stred man om denna fråga i månader. Allt fanns att läsa i SCMP, men bara som rykten. Ryktena visade sig nu vara sanna i de meningen att det faktiskt läckte väldigt mycket till Hongkongpressen. Att frågan tog upp så stor del av ledningens tid hade jag aldrigt trott. Zhao fick inte igenom projektet då det ansågs vara kolonialistiskt.

En tredje slutsats är att de verkliga besluten inte togs i mötesrummens "smoke filled back rooms" utan hemma hos toppolitikerna. Det tycks aldrig ha besökt varandras tjänsterum utan gick alltid hem tillvarandra. Jag tror inte det har med rädsla för avlyssning att göra utan är nog en kinesisk tradition. Jag minns att det var precis samma på Taiwan. I ett svenskt perspektiv är det lite märkligt. Så är det med det mesta i Kina - lite märkligt ur ett svenskt perspektiv!