EU-arbetet på slutvarvet

Idag firade vi slutet av vårt EU-ordförandeskap i Shanghai. vi har äntligen kommit så långt att vi är "medlem av EUs kärna", det som var vår plan under denna mandatperioden. Ett fantastiskt arbete i Stockholm coh Bryssel har säkerställt detta. Härute i Kina har vi gjort vad vi kunnat.

Det som gör att man tar på sig extra arbete i denna omfattning är förmodligen att det ger så mycket tillbaka. Det är med sina EU-kollegor som man benchmarkar sig och jag kände en stor värme och tacksamhet från dem.

Lite smolk i bägaren att Spanien inte dök upp. När jag skulle ämna över vår ordförandesymbol, en fanborg med 27 flaggor + EU-flaggan fanns ingen spanjor i salen. Jag frågade deltagarna när de tyckte jag skulle lämna över den till spanska konsulatet. "Mañana" ropade någon. Så får det bli.

Shanghailanders är tillbaka

Var på journalistklubben och hörde Graham Earnshaw tala om sitt bokförlag Earnshaw Books som gett ur ett tjugotal böcker om det gamla Shanghai. Graham var först med att få ut info om det gamla Shanghai på nätet genom sajten www.shanghai-ed.com och nu har han gått tillbaka lite grann teknologiskt genom att ge ut faximilupplagor av gamla böcker. Böckernas nostalgivärde är nog högre än det rent historiska värdet. Med utgångspunkt från "Tales of Old Shanghai" försöker han nu skapa ett varumärke av "Tales from.." som inte bara skall innefatta städer i Kina. Han säljer rätt hyggligt i Shanghai, i ett 20-tal boklådor i Shanghai, men har knappt lyckats sälja en en bok i USA.

Jag ställde ingen fråga för Graham är vass som en huggorm i repliken och han säger alltid emot en, vad man än säger. Dock hade jag velat att han lite mer utvecklade ett resonemang om den "clash of arrogances" som han tyckte präglade relationen mellan utlänningar och kineser.

Min egen teori är att om vi nu fått tillbaka en stor grupp utlänningar i Shanghai, att jämföra med "shanghailanders" före andra världskriget så får vi oundvikligen en massa utlänningar som göra affärer och lever med andra utlänningar och som inte anstränger sig att acklimatisera sig i den kinesiska världen. Jag såg det tydligt i Hongkong på 90-talet när Honkongkineserna talade om inflyttade engelskmän som FILTH (Failed In London - Try Hongkong) eller som "eurotrash".

På motsatt sätt finns en romantisk bild av de få utlänningar som var med på kommunistsidan under inbördeskriget som den kanadensiska läkaren Norman Bethune.

Vad göra? Kanske får man hoppas på att det stora antalet blandäktenskap är en brygga mellan folken. För övrigt får man i det dagliga livet tänka på att vakta sin tunga och trösta sig med att det i allafall i grunden är väldigt goda relationer mellankineser och utlänningar.

Statens fånge

Så heter titeln på Zhao Ziyangs memoarer. De kom ut i oktober i Hongkong och ledde genast till en massa diskussioner om de var äkta eller om de skrivits av sonen till hans rådgivare Bao Tong eller någon annan ärstående. Hittills har ingen så vitt jag vet kunna påvisa att de inte skulle vara äkta. Det finns tusentals uppgifter som man skulle kunna kolla.

Något som slår mig vid genomläsningen är att partitoppens arbetsmetoder var betydligt mer ordnade än man kunnat föreställa sig. Den som försökte kuppa igenom beslut fick genast på nöten. Alla frågor förberedddes på ett minutiöst sätt. Jag erinrar mig memoarer från någon i tjeckoslovakiska partiets politbyrå 1968 som klagade över att man vid mötet varje vecka hade en lunta på ett par hundra sidor text att ta ställning till.

Den andra slutsatsen är att fastän det fanns ett sådant klart regelverk hade Deng Xiaoping sista ordet i alla stora frågor helt enkelt genom att man gick dit och frågade vad man skulle tycka. Enligt Zhao stod han alltid på Zhaos sida. Man kan undra där om bilden är helt rättvis.

Åren i slutet av 80-talet arbetade jag i Hongkong och hade South China Morning Post som min källa. En del av de frågor som Zhao beskriver publicerades i SCMP. Det uppmräksammade fallet när ett japanskt byggbolag (Kumagai Gumi) ville arrendera ett område på Hainan på 50 år för att bygga industrier var ett exempel. Inom partiledningen stred man om denna fråga i månader. Allt fanns att läsa i SCMP, men bara som rykten. Ryktena visade sig nu vara sanna i de meningen att det faktiskt läckte väldigt mycket till Hongkongpressen. Att frågan tog upp så stor del av ledningens tid hade jag aldrigt trott. Zhao fick inte igenom projektet då det ansågs vara kolonialistiskt.

En tredje slutsats är att de verkliga besluten inte togs i mötesrummens "smoke filled back rooms" utan hemma hos toppolitikerna. Det tycks aldrig ha besökt varandras tjänsterum utan gick alltid hem tillvarandra. Jag tror inte det har med rädsla för avlyssning att göra utan är nog en kinesisk tradition. Jag minns att det var precis samma på Taiwan. I ett svenskt perspektiv är det lite märkligt. Så är det med det mesta i Kina - lite märkligt ur ett svenskt perspektiv!

Nya restauranger

Om någon skulle fråga mig när jag återvänt till Sverige vad jag saknar mest från tiden i Shanghai skulle jag antagligen svara "maten". Varje restaurangbesök är en upplevelse oavsett det är kinesiskt eller västerländskt. Jag har inte ätit en dålig meny på ganska länge.

Besökare från Sverige ägnar egentligen för lite tid åt maten och för mycket åt sightseeing. Några shoppar förståss också som galningar. Skulle jag komma tillbaka i ett senare skede skulle jag ta långa luncher och middagar. Resten av tiden fick man antagligen springa på löparbandet för att inte bli rund som ett klot.

La Vie en Rose

Vi hade en stund ledigt och promenerade bort till Möllerska huset, ett av Shanghais mest kända byggnader för att se man man kunde få en matbit. Huset har varit hotell nu i 5-6 år efter att förut varit kommunistiska ungdomsförbundets Shanghaikontor. Sen var det häkte för förre partisekreteraren under två år när hans korruptionsbrott utreddes. Jag var där en gång med Pagrotsky 1996 och då fick vi se hela huset som är på ett par tusen kvadratmeter i tre våningar. Ägaren Eric Möller, vars far var skeppsredare i Helsingborg innan han flyttade till Shanghai, fick lämna 1949 och dog sedan i en flygolycka 1954. Se vidare min blogg av 22 september.

I hotellet pågick något evenemang som var obegripligt att förstå. Ingen heller talade engelska och min fråga om restaurangen var öppen bemöttes enbart med misstänksamma ögon. I sådana lägen gäller det att snabbast dra sig därifrån för annars kommer missförstånden bara att bli ännu större.

I trädgården fanns emellertid ett litet cafe, "La Vie en Rose" där det satt rätt eleganta människor och gjorde i stort sett ingenting, drack the ur serviser som kunde tillhört Madame Pompadour. En konstig blandning av antika statyer och franska konjaksbuteljer. Skall man imitera Europa blir det en del konstiga sker också som markiser inomhus och rutiga bordsdukar som inte skulle passat i fransk elegant miljö, men det var ändå en rätt kul upplevelse.

Efva Attling är i stan

Igår hade Efva Attling invigning av sin kollektion smycken i juvelerarbutiken "I Do" i Shanghai. Jädrans vilke pådrag det blev! Jag släppte nyheten på konsulatet i en bisats och alla ställde upp. Invigningsceremonin var utformad som en vigselakt mellan juvelerarkedjans ägare Mr Li och Efva där de lovade samarbete tills döden skiljde dem åt.

Mr Li lär vara god för för ett par miljarder. Att sälja smycken till brölloppspar i Kina är en jättemarknad. Kommer man på kedjans 100 butiker kan det bli omsättning.

Trots att butiken kallat in ett antal paraderande modeller med smycken var det Efva som dominerande showen totalt. Hennes sätt att röra sig, prata och ta hand om folk visade att hon spelade i en helt annan liga än socialites i Shanghai. Jag råkade nämna att butiken låg i den byggnad vi hade generalkonsulat i Shangahi för 100 år sedan (1910-1912 för att vara nogräknad) och till och med en sån nördig kommentar visade hon uppskattning för.

Regisserade tillställningar

Efter några dagar i Nanjing där EU och Kina träffades slogs jag av tanken att allt är regiserat. Varje möte har en agenda och överenskomna inlägg. Varje middag har en bordsplacering som förhandlats fram och på gatorna finns det polisbilar och vakter som alla veet vad som skall hända och ingriper om något annat händer.

Det kinesiska rangsystemet har naturligtvis alltid funnits. Har man en delegationslista i fallande rangordning (andra finns inte) och ser en delegation kan man utan vidare räkna ut vem som är vem även om de inte har namnskyltar. Så har det alltid varit.

Jag kan inte minnas att det var så regiserat på 90-talet. Kanske är det så att mobiltelefoner och epost har gjort det möjligt att regissera allt. I bussen till Wuxi satt min assistent och förhandlade bordsplaceringen vid lunchen när vi kom fram. För 15 år seedan hade förståss det varit helt omöjligt. Telefonopeatörerna är vinnarna och anarkisterna är förlorare av den nya samhällsordningen.