Nya restauranger

Om någon skulle fråga mig när jag återvänt till Sverige vad jag saknar mest från tiden i Shanghai skulle jag antagligen svara "maten". Varje restaurangbesök är en upplevelse oavsett det är kinesiskt eller västerländskt. Jag har inte ätit en dålig meny på ganska länge.

Besökare från Sverige ägnar egentligen för lite tid åt maten och för mycket åt sightseeing. Några shoppar förståss också som galningar. Skulle jag komma tillbaka i ett senare skede skulle jag ta långa luncher och middagar. Resten av tiden fick man antagligen springa på löparbandet för att inte bli rund som ett klot.

La Vie en Rose

Vi hade en stund ledigt och promenerade bort till Möllerska huset, ett av Shanghais mest kända byggnader för att se man man kunde få en matbit. Huset har varit hotell nu i 5-6 år efter att förut varit kommunistiska ungdomsförbundets Shanghaikontor. Sen var det häkte för förre partisekreteraren under två år när hans korruptionsbrott utreddes. Jag var där en gång med Pagrotsky 1996 och då fick vi se hela huset som är på ett par tusen kvadratmeter i tre våningar. Ägaren Eric Möller, vars far var skeppsredare i Helsingborg innan han flyttade till Shanghai, fick lämna 1949 och dog sedan i en flygolycka 1954. Se vidare min blogg av 22 september.

I hotellet pågick något evenemang som var obegripligt att förstå. Ingen heller talade engelska och min fråga om restaurangen var öppen bemöttes enbart med misstänksamma ögon. I sådana lägen gäller det att snabbast dra sig därifrån för annars kommer missförstånden bara att bli ännu större.

I trädgården fanns emellertid ett litet cafe, "La Vie en Rose" där det satt rätt eleganta människor och gjorde i stort sett ingenting, drack the ur serviser som kunde tillhört Madame Pompadour. En konstig blandning av antika statyer och franska konjaksbuteljer. Skall man imitera Europa blir det en del konstiga sker också som markiser inomhus och rutiga bordsdukar som inte skulle passat i fransk elegant miljö, men det var ändå en rätt kul upplevelse.

Efva Attling är i stan

Igår hade Efva Attling invigning av sin kollektion smycken i juvelerarbutiken "I Do" i Shanghai. Jädrans vilke pådrag det blev! Jag släppte nyheten på konsulatet i en bisats och alla ställde upp. Invigningsceremonin var utformad som en vigselakt mellan juvelerarkedjans ägare Mr Li och Efva där de lovade samarbete tills döden skiljde dem åt.

Mr Li lär vara god för för ett par miljarder. Att sälja smycken till brölloppspar i Kina är en jättemarknad. Kommer man på kedjans 100 butiker kan det bli omsättning.

Trots att butiken kallat in ett antal paraderande modeller med smycken var det Efva som dominerande showen totalt. Hennes sätt att röra sig, prata och ta hand om folk visade att hon spelade i en helt annan liga än socialites i Shanghai. Jag råkade nämna att butiken låg i den byggnad vi hade generalkonsulat i Shangahi för 100 år sedan (1910-1912 för att vara nogräknad) och till och med en sån nördig kommentar visade hon uppskattning för.

Regisserade tillställningar

Efter några dagar i Nanjing där EU och Kina träffades slogs jag av tanken att allt är regiserat. Varje möte har en agenda och överenskomna inlägg. Varje middag har en bordsplacering som förhandlats fram och på gatorna finns det polisbilar och vakter som alla veet vad som skall hända och ingriper om något annat händer.

Det kinesiska rangsystemet har naturligtvis alltid funnits. Har man en delegationslista i fallande rangordning (andra finns inte) och ser en delegation kan man utan vidare räkna ut vem som är vem även om de inte har namnskyltar. Så har det alltid varit.

Jag kan inte minnas att det var så regiserat på 90-talet. Kanske är det så att mobiltelefoner och epost har gjort det möjligt att regissera allt. I bussen till Wuxi satt min assistent och förhandlade bordsplaceringen vid lunchen när vi kom fram. För 15 år seedan hade förståss det varit helt omöjligt. Telefonopeatörerna är vinnarna och anarkisterna är förlorare av den nya samhällsordningen.

Brinkmanship

Jag har haft ett antal strider med kinesiska motparter. Alltifrån management i huset jag bor som vägrar göra enklaste saker till mer på den storpolitiska agendan.

Det som förvånar mig lite grand är att jag enbart når resultat om jag tar till storsläggan. Nu har jag avlossat ett brev till husets management att jag vägrar betala hyran om de inte byter en gardin som de har lovat sedan en månad.

Så behövde man inte göra förr. Jag tror till och med att hyresvärdarna gick coh frågade om det var något man önskade.

Folk jag pratar med säger ibland att man måste strö gåvor kring sig för att få dessa personer på sin sida. Det är kanske inte min starka sida och heller inget som min arbtsgivare skulle uppskatta att jag gjorde. Är man en vanlig företagare här får man dock nog räkna med att det är en del av livet.

När jag bodde i Belgien sades det allmänt att man måste muta brevbäraren annars kom inte posten i tid. Det ansågs vara en del av landets charm att man fick enpersonlig (om än dyrbar) relation med brevbäraren. för dem som gör affärer med Kina ges det kurser i hur man arbetar med "guanxi". Som jag förstått det är det ett kinesikt ord för vänskapskorruption. Kanske finns det en mer ädel definition men det påminner lite om den belgiske brevbäraren lite av det exotiska att ha med andra länder att göra.

Snåla och rika kineser

Jag har haft några samtal med kineser som givit en underlig eftersmak. Å ena sidan shoppar man vilt i märkesaffärer och uppträder enligt den gamla reklamprincipen "if you got it - flaunt it!". Å andra sidan räknas det på ören när det gäller andra utgfter.

En som beskrev det vältaligt var Runo Nessén som besökte en butik i Singapore som sålde mågon metallmanufaktur, minns ej vad. Det var så varmt i butiken att Runo sade till ägaren att om ha installerade luftkonditionering skulle han både få det bekvämare själv och kunderna skulle bli glada. Ägaren sade att det fanns 20 affärer på den gatan som sålde exakt samma varor. Om han skulle köpa en sån apparat skulle han behöva höja priset med 1 % eller mer och då skulle han vara ute ur business med en gång.

Jag pratade med en svensk professor på en handelshögskola här som sade att kineserna har en gen i kroppen som styr dem att minimera priset. Den genen har vi förlorat för länge sedan. Det märks tyligt när man får en räkning från en hantverkare som börjar med "framkörningskostnad 800 kronor".

Vår värsta tid är nu

Knappt hade bläcket torkat från mitt inlägg "Vår bästa tid är nu" förrän jag tänkte om.
Nordliga vindar sänkte temperaturen från behagliga 25 grader till obehagliga 5 grader på ett par dagar. Jag reste fram och tillbaka till Wuxi och såg att järnvägsstationerna nu byggs om både i Shanghai, Suzhou och Wuxi. Man vadar fram genom byggskräpet, får gå långa omvägar och överallt är det byggnadsställningar.

Min egen tunnelbanestation Changshu road byggs om för där skall det bli sammanbindning med två av de fyra nya tunelbanelinjer som invigs nästa månad. Byggdamm igen.

Som sagt, snart är tunelbanelinjerna klara och man börja ta sig ut till helt nya platser i Shanghai utan större ansträngning. Järnvägsstationerna behöver nog ett halvår på sig för att bli klara men det får man stå ut med.

En besökare kom in igår som inte varit i Kina sedan 1984. Hon trodde inte sina ögon. Det är ju ett helt annat land. Fråga är när Kina blir färdigbyggt. Låt oss säga att halva befolkningen i Shanghai arbetar med enkla sysslor som bud, byggnadsarbetare, butiksbiträden etc och inte fått del av välståndslyftet och bor kvar i överbefolkade smålägenheter. Skulle de få (råd till) nya lägenheter skulle man förståss hålla på i 20 år till i snabb utbyggnadstakt. Då skulle emellertid Shanghais konkurenskraft vara urholkad så någonstans på vägen måste man bestämma sig. Förmodligen kommer man att ta sig upp på den nivå som Taipei är om några år men att sen komma ikapp Hongkong tar nog 10 år till. I så fall skulle hela Shanghais yta (som är precis lika stort som Stockholms län) vara bebyggt med stadsbebyggelse.